Jag har säkert skrivit det förut:
.We need to be angels.
Save a soul -start with your own.

Vi behöver vara varandras änglar.
Jag fick det i huvudet omkring 2013 eller -14 tror jag. Det fastnade, så jag skrev ned det. Men jag tyckte det lät lite konstigt med need.
Fast för att vi ska må bra så innefattar det ett need. I övrigt har jag ju lite svårt för måsten. Att ha kravet att behöva vara en ängel kan tyckas lite hårt. Ingen kan ju förväntas vara felfri. Men det betyder väl mer att vi ska vara goda mot varandra. Att behandla varandra med ödmjukhet och kärlek istället för att förvänta oss så mycket av varandra. Man behöver vara medveten om sin egen inkompetens i att veta precis vad andra går igenom. Att inte döma andras dåliga dagar. Att vara en ängel är att göra det bästa av situationer, att välja att göra den finaste gärningen av alla upptänkliga. Vi väljer hela tiden hur vi bemöter andra. Det finns så mycket uppdämd skuld i världen. Någon mår dåligt och beter sig dåligt, fast det beror på att den blivit behandlad dåligt, fast det berodde på okunskap, fast det beror på? man behöver inga utredningar och bevis för vems skulden är, man kan vara så snäll man kan mot alla. Acceptera att den personen är som den är, men förstå att jag själv kan välja hur jag vill vara.
Alla är olika och har olika förutsättningar. När jag gör mitt bästa ser det inte ut likadant som när min granne gör sitt bästa. Vi har olika kvaliteter. Alla behövs. Man har sina egna värderingar och det kan inbland göra det svårt att förstå hur grannen verkligen gör sitt bästa. Men han gör ju sitt bästa utifrån sina värderingar. Nu får du inte tro att jag bokstavligen pratar om dig, Micke, haha?det är metaforiskt..
Om alla hade samma värderingar skulle det inte finnas en fri vilja och inte olika personligheter. Om alla fokuserade på bara sopsortering och hur man återbrukar bäst så skulle ingen tillföra en god middag eller vacker sång. En hälsomänniska ser kanske bara nackdelar med en cigarettrullares passion för fin tobak, medan andra ser en person som hjälper andra finna glädje och uppskattning i jordens njutningsmedel. Ingenting är enbart av ondo, allt kom en gång ur kärlek.
Den som anser sig ha den enda rätta strävan efter renhet och sanning är en hycklare.
Att vi behöver vara änglar för varandra betyder att vi måste se, acceptera och vara snälla mot varandra.
Man får lära sig att sätta gränser och inte låta det gå ut över sitt eget välmående. I det långa loppet är det inte snällt mot andra att vara dum mot sig själv. Det är ett vanligt problem med människor som tycker sig vara snälla. Det handlar inte bara om att ge så mycket som möjligt till andra. Det ska finnas en långsiktighet i att vara snäll. Man kan inte vara så snäll så att det blir falskt, då har man gått över gränsen. Man måste verkligen känna efter i sitt hjärta om ens handlingar kommer ur genuin kärlek och välvilja. Gör det inte det så får man av respekt backa och göra en handling som bäst gynnar både andra och dig själv. Något du har råd med. Man kan vara snäll utan att ge mer än man har råd att ge.
Om en person jobbar tex som undersköterska för att hjälpa andra. Hon kanske jobbar över och täcker upp när kollegorna är borta. Hon jobbar fastän hon är trött, hon jobbar fastän det egentligen var hennes lediga dag, hon ställer upp fastän hon har ont i huvudet. I sin iver att vara en god samhällsmedborgare och medmänniska så ådrar hon sin kropp sjukdom som leder till att hon själv blir i behov av vård och att hon blir oförmögen att jobba. Det är inte långsiktig snällhet. All respekt till människor som ställer upp och ni är så fina och medmänskliga, men ni måste vara rädda om er själva. Det är ni som behövs i långa loppet. Det är dig jag vill ha vid sängkanten som sköter om mig om jag blir riktigt sjuk eller gammal. De här snälla människorna måste vara rädda om sig själva också. Så att de orkar vara ett ljus och stöd för andra. ?
Ha en fin helg?

Om du läste förra inlägget så kommer fortsättningen här.
Jag lyckades ta mig ut och det gick faktiskt bra att binda en krans av enriset som låg i snickarboden trots att det legat så länge. Det hade inte hunnit vissna bli sprött och barra. Jag gick i liret och letade fram avbitare och sekatör. Den bästa sekatören hittade jag inte, jag minns att jag tog rätt på den efter att vi plockat enriset. Att jag tänkte lägga den på ett bra och strategiskt ställe? men nej.. Jag släppte ut getterna ur fuset. Lyckan rejsade runt ute I snöyran, jag började skotta mig fram till snickarboden, Torvi började härja i mörkret i liret. Hon hade hittat några kärvar med vårsly som jag torkat för vintern. Jag tog ut en åt dem var och gömde resten. Jag kom in i snickarboden och märkte att enriset var mjukt och formbart, Torvi kom in och slet tag i lite enris så att det for ut på golvet. Det luktar gott för dem, så de vill gärna smaka, men jag tror det är för vasst för dem. De fick några avhuggna kvistar från julgranen istället. Sen var jag otrevlig nog att stänga dörren till snickarboden medan jag gjorde en krans. Efteråt skottade jag mig in till glashuset. Jag bar dit allt överblivet enris i två stora trälådor så det är grönt och fint där även på vintern. Där är en låda oskördad broccoli kvar och en kruka med grönkål som såg ut att leva. Jag tände smålamporna och tänkte att det skulle vara mysigt att elda där inne och dricka glögg om man lade en duk på bordet och tog ut lite getskinn och fårskinn att sitta på. Jag tänkte fota. Men getterna kom in i glashuset och plötsligt låg nåt på mattan som jag inte fattade var det kom ifrån. Det visade sig vara en uppochnervänd kruka och en massa jord. Sedan var det bara en ynka stam kvar av grönkålen. Jag bad getterna utrymma lokalen och sopade upp och stängde. Sen hängde jag upp kransen på dörren, tog in lite ved, tände en brasa i köksnoran och kokade knäck. Sen blev det lugnt hela kvällen.

Jag är äntligen ledig. Veckorna har bara rusat förbi. Allt, i alla kategorier som jag jobbat med under året skulle plötsligt slutföras just de här dagarna, inte för att det var tidsbestämt, men för att det föll sig så. Helt otroligt. I början av december kom företaget FuGen på att de skulle driva ytterligare en kampanj för att få bygga ut världens största vindkraftspark bakom mitt hus. Jag har knappt hämtat mig från förra gången då jag skrev till kommunen och samlade in namnlistor och oroade mig. Tillslut bestämde jag mig bara för att de inte kommer bli nåt. Jag hann engagera mig i det, nu igen. Men den här gången vågade jag säga vad jag tyckte direkt till politikerna och de andra herrarna. Jag vet ju nu att det är hundratals som tycker som jag. Den här gången är det fler som hjälper mig? Så då blev det möten och samtal mitt i advent. Plötsligt igår föll dock en massa bitar på plats helt oväntat. De ringde från doktorn och hade äntligen fått provsvar så jag kunde få ut en tillfällig medicin. Försäkringsbolaget skickade äntligen pengar så att jag kunde betala 50tusen för en räkning som var kvar från åsknedslaget på midsommar. Jag och juristen har lyckats få underlag och sista (förhoppningsvis) skrivelsen till FK för ett ärende till en av våra kunder. Vi har hållit på med det sedan januari och det ska ta ca fyra månader egentligen. De ringde från banken och vi gjorde klart företagskonto, så att jag kan koppla betalningar till det för Pennspår och att jag börjar massera på deltid efter nyår. ( jag har fortfarande kvar 75% jobb på kontoret) Jag jobbade hemifrån igår och lyckades göra klart allt jobb och gå ut och hämta mig en julgran. Så nu är det jul här i vårt hus och jag vaknar med ett leende på läpparna. Snön yr och idag ska jag koka knäck. Det ligger till och med klappar under granen. Jag gjorde en kväll drygt ett kilo Taylor Tareks köttbullar till jullunchen på jobbet. De blev goda. Så sen gjorde jag 2kg köttbullar till knytkalas på julafton hos mamma med alla syskon och syskonbarn. Handlade 9 liter julmust igår.
Ikväll kommer mina älskade ungar. De kommer att klämma och surra om paketen under granen. Förra helgen gjorde vi pepparkakshus små pepparkaksbodar som står på en bricka i köket. Det blev ingen julgrötsafton hos mig i advent detta året. Jag har jobbat mycket och valt att inte hetsa mig till saker som jag egentligen vill ha gjorda. Dock, har jag kvar en massa enris i snickarboden till kransar som jag tänkte göra innan vintern slog till med full kraft. Nu har jag sovit ut. Så nu ska jag ta spaden ute i snöyran och skotta mig in i snickarboden och se om det ens är möjligt att göra nåt av det. Kanske skottar jag mig in i lusthuset när jag ändå är igång. Eller så sitter jag kvar här och myser och känner att ingenting MÅSTE göras?

Trasiga lakan kan man göra mycket av.. Tilde och hennes kompisar gör små presenter till varandra, jag blev lite inspirerad. Jag ville visa henne hur snabbt man bara kan sy ihop nåt. Bara testa och köra.. inte nåla så noga?

Jag är så glad att min dotter vill virka med mig. Hon köpte lila och svart garn i lördags och jag köpte ett ljusgrönt. På bilden blir det lite annan färg pga kameran. Hon hade inte världens tålamod och jag hade ännu sämre kanske. Jag var väldigt trött, vilket sedan visade sig vara en annalkande dunderförkylning. Hon ville virka små djur. Jag har ju gjort det en hel del sådana tidigare i livet så jag försökte visa henne. Det mesta kan man göra om man börjar med en magisk ring. Jag försökte visa henne samtidigt som jag försökte lära mig själv igen. Det gick sådär. När jag skulle börja räkna på andra varvet av ringen för att göra utökning tappade båda orken. Hon ville inte behöva räkna hela tiden. Vi får fortsätta en annan gång helt enkelt. Men hon ville ändå virka något, så jag visade henne hur man håller nålen och hur man gör när man vänder, så att man kan virka flera varv på samma start. Alltså först bara virka en lång mask och sedan vända och börja virka i öglorna så att det byggs på varv för varv. Tillslut blir det ju en liten provlapp eller en mer enhetlig textilbit som kan bli början på något annat. Det blev smalare och smalare för varje varv så jag sade att hon måste göra lösa luftmaskor varje gång hon vände. Hon hade redan tröttnat på mig så jag sade det bara utan att visa så utförligt, hon testade och hon bara fortsatte att virka och upptäckte hur hon kunde virka i en annan ögla så att det plötsligt blev bredare igen. Det är ju helt fantastiskt med virkning att man bara kan sticka in nålen lite var som och så bara fortsätta bygga på med öglor. Hon visste inte riktigt hur man skulle göra men det var svårt att lägga ifrån sig och gå och borsta tänderna. Bara ett varv till?
Nu är hon hos sin pappa den här veckan och virkningen ligger kvar som en melankolisk men hoppingivande, söt liten påminnelse om att det mest perfekta inte alltid är det vi förväntar oss. Men glädjen i att upptäcka hur mycket man faktiskt kan skapa om man bara vågar och hoppas och bara fortsätter virka eller göra tills det blir något. ? Den är så söt?

Jag är så glad för att jag äntligen målat nåt vettigt, något som inte bara är klotter eller testa på färger. Jag målade en fjäril till min kompis, sen ville jag ha en själv, så jag målade en till nästan likadan. Jag brukar inte måla likadana teckningar annars, men nu blev det så. På bilden här nedan har jag skrivit Pennspår över ryggen på fjärilen bara för att märka den när jag lägger ut på nätet. Jag har lagt ut den på Pennspår?s facebooksida. Det är så roligt att jag kan måla litegrann nu. Hoppas det håller i sig och blir mer. Jag skulle vilja göra nya almanackor att sälja med Pennspår. Men min dator och skrivare dog i åsknedslaget jag hade i somras, så jag kan inte scanna in bilderna. Det är viktigt att ha en scanner som tolkar och läser in färgerna bra och inte justerar dem. Jag vill ju ha de färger jag själv valt i målningen.

Här är ett stup, en återvändsgränd eller en avsats att hoppa ifrån, mot ny mark. När jag kommer fram till stupet ser jag att det inte är så långt ner, det är små avsatser och klippor hela tiden. Jag klättrade omkring ett ta g och hittade små skrymslen och grottor mellan de branta klipporna. Om man vågar titta över kanten så finner man nya saker? Jag sitter på kanten och vilar och njuter av utsikten. Det är kul att leka

Jag har kommit på en skiss. Jag micklar med nya tekniker i målandet och det är verkligen frustrerande att förlita sig på att de här fläckandet ska bli nåt vettigt tillslut. Det är ju som att börja om från början i utvecklingen. Jag kom i alla fall på en ny bildidé, men det är lite svårt att förklara den med en blyertsskiss. Jag är glad ändå att det värpte tillsist, jag kände mig jätteinspirerad under dagen men inget kom ut.
Men jag hade en bulldeg på jäsning så jag blev inte helt lottlös på kvällen. Sent omsider kommer inspirationen igång men då hinner man ju bli så trött..
Jag tänkte mig en gråtande flicka i en mörk eller dunkel skog. Också plötsligt så dyker tusentals små lysmaskar / småänglar upp och bara finns där. De kommer med hjärtan till henne. De är symboliska, de ska vara som tusen stjärnor? För så är det - vi är inte ensamma?
Mest försöker jag komma på olika motiv med talande ljus..
Lysmaskar, haha, det påminner mig om lyskompisar som vi hade som plastleksaker på sent 80- eller 90-talet. Lyskompisar? Ja, det var för att vi var små 1986 och då gjorde de små söta leksaker när de sanerade efter Tjernobylolyckan haha, skoja. Humorn i den här trötthjärnan..