Lappgetter. I år blev det äntligen killingar igen. Det är så roligt att se något nytt födas och få lite liv och leklust i hagen. Ja, jag har faktiskt släppt ut dem nu. De är så roliga. På den första bilden är Luna och Lill-Ernst bara en vecka gamla. Jag har varit sjuk så under de soliga påskdagarna satt jag i en skön soffa ute på bron med killingarna sovandes i famnen. Det porlade friskt i stuprören och trots tröttheten och den djupa snön efter snöstormen helgen innan, så fick man riktigt mycket vårkänslor.
Det märks att de vuxit mycket redan. Tre killingar blev det. Lyckan var först ut med helvita tvillingar och sen fick Spira en, som dottern kallar Cleopatra eftersom det ser ut som hon har kajal runt ögonen. Den killingen har även lite grå fläckar och på bilden hänger hennes öron hon är bada ett par dagar gammal där..

När jag inte har målat på det här sättet förut så ser jag bättre vad som förbättras och var jag går för långt när jag målar, om jag fotar under tiden. Medan jag målar har jag ju blicken fäst på punkten där penseln tar i pappret. Det kan vara svårt att sedan skåda hela bilden och se var jag behöver sätta färg härnäst. Då brukar jag gå iväg. Ställa upp bilden så den syns tydligt när jag kommer tillbaka. För att få en ny blick på helheten.
Ett annat sätt att zooma ut och få överblick kan vara att fota bilden och titta på den genom telefonens öga. Det är konstigt att det blir en helt annan förståelse för den ofärdiga bildens komposition om jag får den i ett nytt, samlat format, på mobilskärmen. Får direkt bättre överblick tycker jag. Möjligtvis för att den ögonblickligen byter format eller om det har något med inramningseffekten som själva skärmen får. Här har jag plockat upp ett tråkigt dött och grått träd från i vintras. Jag kan lika gärna träna på det här akvarellstänkandet på det där trädet tänkte jag. Det är inte klart än. Jag kommer sätta mer detaljer och färg. Men genom att titta på bildsekvensen ser jag hur jag skulle ha gjort annorlunda för att det inte skulle bli så rörigt.

I naturen lever människan. Hon äter och skräpar ner. Älskar och är rädd. Hjälper och försvarar sig. Människor samarbetar och går sin egen väg. Människan har instinkter som inte alltid passar sig. Människorna har kommit överens om regler. Människan har ett klokt hjärta som hon inte alltid lyssnar på. Människan har lärt sig mycket av sin hjärna. Människan förlitar sig mycket på sitt intellekt. Människan har dåligt förtroende för mänsklighetens intellekt och förmåga att sköta världen på ett bra sätt.
Människan är av jord kommen. Det har människan glömt. Människan har lärt sig att jord är smuts. Utan båda fötterna på jorden tappar hon lätt fotfästet.
Människan måste samarbeta med jorden för att få näring.
Människan behöver vara i balans. Fötterna på jorden och en stark ryggrad som strävar mot himlen. Människan behöver lyssna på sitt hjärta för att ställa in sin livsväg. Människan tycker att många av hennes fränder är ryggradslösa.
Människan lider av ett subtilt självförakt. Hon säger sig älska andra arter mer än sin egen. Hon har inte stort hopp till sin egen art. Människan älskar sin hund mer än sin granne trots att hunden pinkar på mattan. Människan anser att människor ska ta ansvar och uppföra sig. Hunden är snäll mot sig själv. Såg människan det i sin frände skulle det misstas som ett för stort ego. För ett djur är det ok? Till och med beundransvärt? Vad är det? Varför denna självförnekelse? Människan säger att hon älskar djurens ärlighet. Tänk om alla bara kunde älska sin nästa såsom en hundvalp, ty de förtjänar tydligen ovillkorlig kärlek? What about Torbjörn 67? Try love him as you love your puppy? För utseendet har väl ingen betydelse för rätten att bli älskad?
Människan är berikad med intellekt att förstå sin omvärld.
Människan har potential att lösa många problem. Människor har potential att acceptera varandra. Vill inte människor det? Hur mycket sitter i inlärda mönster och vad finns i djupet på varje klokt mänskligt hjärta?
Om människan kunde förlåta sig själv sina mänskliga tillkortakommanden skulle hon även kunna acceptera sin granne så som ett djur. Ja det låter hemskt, men djur har i många fall högre status när det kommer till människans kärlek...
Det fina är att människan åtminstone ser kärlek i djuren och då är det ett steg på rätt väg. Det finns kärlek i allt...
Och människan är natur.

Ps. Ändå, idag när jag kollade igenom min telefon så ser jag att en ikon för att anmäla fel, är tecknad som en skalbagge. Vad innebär människans förhållande till naturen när skalbaggen är en symbol för ?fel??...

Bilden är Korpflickan, som jag gjorde förut..