dunsaluns

Inlägg publicerade under kategorin funderingar

Av dunsaluns - Onsdag 15 jan 22:01

Jag har målat en bild- den är förstås inte klar... började för över ett år sedan tror jag.. Nå, den är en del av allt detta kring mjölkarvet och den biologiska mångfalden. En del i hur vi skulle kunna få massor mer kolinlagring i jorden, alltså kol som tas från luftens koldioxid så det minskar. Ett sätt som skulle ge mer biologisk mångfald, friskare grödor, gladare djur, meningsfull tillvaro för fler människor, djupare rötter, nöjdare magar, friskare psyken, tryggare samhälle och säkrare mattillgångar... Men ack möjligtvis inte större aktieutdelning eller bekvämlighet och lyx (i den vanliga bemärkelsen)- tyvärr- så då går det ju inte?...

ANNONS
Av dunsaluns - 18 december 2019 22:50

Jag ser att du vet, så jag frågar:
Jag frågar dig om världsalltets varande, om tingens värde och vår stund på jorden - allt i en fråga, ty det finns bara ett svar.
Du svarar men jag kan inte lyssna. Jag har tappat svaret som gåtan döljer. Däri finns sanningen och alltings intet..

ANNONS
Av dunsaluns - 18 december 2019 00:16

Idag är jag nöjd. Bl.a så rörde jag ihop getmjölkstvål. Den här gången hade jag i lite lavendel, ringblomma och blåklint som vi odlade i somras. De hänger på tork i små buketter där nere. Man borde väl sätta dem i en burk..
Jag hade i lokal honung och bivax också. Nu har jag äntligen hittat en som säljer finaste bivax från sina egna bin. Tänk, då bor han ju bara några kilometer från mej också. Så tur! Så nu kan jag koka mer tvål om jag skulle få för mej.. en sån här sats räcker minst ett år för oss, så det är ju ingen brådska ändå..
Ikväll kokade jag lite te av ringblomma och rölleka. Har aldrig druckit det förut, men det ska nog vara bra för mig nu..
Det är alltid en fördel att ha läst ayurveda. Det finns ingen mirakelkur som är bra för alla, eller ens alltid är bra för en. När man ska balansera doshorna måste man ta hänsyn till person, dagsform och yttre påverkan.. Jag tycker om mycket, det gör mig glad..

Av dunsaluns - 27 augusti 2019 22:35

Vi åt middag efter jobbet på en liten skogsstuga där vi var mycket när jag var liten. En kiosk faktiskt, som lades ned och den lilla byggnaden fraktades makalöst nog upp till skogen efter en smal liten , liten guppig väg, med lastbil. 86 eller 87 var det... jag minns så väl den tiden i mitt liv. Jag var omkring 6 år och alldeles full av min värld. Vi åkte ofta upp hit om helgerna på den tiden. Vi for i risslor med häst. Vår familj i den ena och ibland kunde min faster köra en rissla med sin häst. Det är hon och hennes man som äger kojan/ stugan.. Den är inte stor, knappt 4x4 meter skulle jag tro. Säkert mindre. Men vi kunde vara här hela vår familj och faster och farbror och så ibland vår andra farbror med familj. På vintern, med alla blöta, snöiga kläder.. hur gjorde vi? Mellan 6-8 barn (beroende på vilket år det var) och 6 vuxna.. Ibland så körde någon skoter hit. Vi var här på höst och vår också.. då lekte jag och sprang på stenhällarna. Men aldrig ner till myren. Än idag har jag en väldig respekt för myrmarker. Månne hade mamma förmanat oss noga. Jag lekte att jag var Ronja Rövardotter. Vi hittade små helvetesgap här och var bland stenhällarna och lillasyster fick vara Birk. Ibland kom pappa smygande, han sa att han var Borka och han jagade mig så vi skrek av skräckblandad förtjusning när han skulle försöka fånga mig. Lillasyster fuskade och sprang till mamma. Pappa hade nog fullt sjå med att hinna ifatt mig, men så hade han med sig de långa tömmarna från hästselen och surrade fast mig vid en tall med flera varv av de långa tömmarna. Jag blev en utbrytarkung så han fick göra svårare och svårare knutar. Jag var så stolt när jag lyckades ta mig lös, fast ibland kunde det ju ta ett tag. När man åker rissla kan man stå på en liten pall längst bak på släden. När resten av familjen låg nedbäddad och pappa satt på kuskbocken, fick jag stå bakom. Ibland hoppade jag av och sprang ikapp. Eller gled på skorna i snön. Men då fick man se upp så det inte kom någon lurig gren att fastna i, eller ett stort hål i snön av hästarnas hovtramp... eller en rykande färsk hästskit.. jag hade ett par näbbskor i skinn. De gled särdeles bra på snön, speciellt i de blanka medspåren. Jag älskade att springa ikapp hästarna, så jag lekte tuff och väntade så jag skulle hinna precis om jag sprang allt jag orkade. Med åren började pappa retas med mig och när jag väntat så länge att jag precis skulle börja springa ikapp hästsläden eller vagnen så kunde han vända sig om och få syn på mig, då flinade han och manade på hästarna för att utmana mig. Det blev ibland svårt att hinna ikapp, men jag var ju för stolt för att ropa att de skulle vänta, och jag tyckte det var jättekul. Många stjärnklara kvällar låg jag under fällen och sjöng tyst för mig själv evinnerliga sånger som jag hittade på eftersom.
Stugan har kvar gästböckerna ända från begynnelsen. Där finns teckningar på barn, slädar, hästar och stjärnor.. I stubbar och stenar här ute finns hela världar av lekar och sagor att förirra sig uti. Alla mossor och lavar och små trumpeter, pistiller och frön... Jag lekte i så liten skala med pyttesmå leksaker.. Jag har många platser som jag tyckt om i livet, men den här är definitivt en som jag haft med mig så mycket av..

Av dunsaluns - 7 november 2018 14:50

Det är det viktigaste. Inte vad man gör eller hur man ser ut, hur bilen går, eller vilket väder det är.. det spelar faktiskt inte lika stor roll hur det går, som hur man mår..
Sanningen behöver inte ligga i det fysiska resultatet. Det finns så mycket ramar och oskrivna regelverk och sanningar. Men vilket är viktigare? Truth or Trust?...
?

Av dunsaluns - 23 oktober 2018 13:43

Tillslut lär man känns sig själv och vet att ibland behöver man lämna utrymme. Det känns frustrerande när saker hänger upp sig och hinder kommer i vägen. Planeringen ändras och livets väg får fina små kurvor. Jag har försökt att inte vara så ivrig och sätta igång med allt, men än ska jag visst vänta och se vilka andra möjligheter som dyker upp. Lika bra att vila i tillit. Det blir spännande att se vad som finns bakom nästa krök, för just nu står det lite stilla. Till och med när jag tänker att jag ska måla så går det inte. Jag sänker ribban, backar, sätter ner penseln och försöker igen. Det blir i det närmaste streckgubbar. Men om jag skruvar ner ambitionen på noll och låter penseln fara som den vill? Då kanske jag lär mig något nytt ur tomrummet? Tyvärr hade jag redan målat konturerna. Nästa gång ska jag låta färgerna leka fritt i tomrummet, då kanske det blir nåt bra..

Här om dagen gjorde jag istället en tuschteckning som jag ska kopiera så att Molly får färglägga den sen. Hon tycker om såna färgläggningsbilder. Men jag längtar till att göra något mer innerligt, något som blir fint om man ändå ska hålla på... men man får väl va nöjd med det som blir...
Man måste väl få lite utrymme ibland för att få perspektiv på tillvaron och välja vad man ska fokusera på.. Inget nytt kan komma om man inte ger plats...

Av dunsaluns - 10 oktober 2018 14:13

Förr brukade jag styrketräna. Det blev jag stark och glad av. I anspänningen blåser man ut och när muskeln slappnar av andas man in. Ibland tränar jag yoga. Där är andningen med hela tiden också.. Utan andningen är yogan inte alls lika effektfull och styrketräningen blir inte heller optimal om inte andningen stämmer. Men sen då?
Hur andas du i vardagen? Andas du alls? Faktum är att väldigt många av oss går omkring och ?nödandas?, med korta ytliga andetag där luften knappt hinner ner i lungorna innan den åker upp igen.. hur är det med syreupptagningen? Och vad förmedlar detta till resten av kroppen? Alla kroppsdelar kommunicerar med varandra via olika cirkulationssystem, nerver och faschia. Om man avslappnat kan andas sig igenom en övning eller tex. tryck på en öm punkt försvinner ofta ömheten på den delen av kroppen. Andningen är så kraftfull! När luften inte fylls på ända ner i lungorna använder vi inte ens hälften av vår kapacitet. Vi kan optimera oss på så många sätt idag. Det finns företagshälsa och dieter och träningsprogram och stegräknare och stödstrumpor och vem vet allt som kan göra oss till bättre effektivare varelser?.. Men det mest grundläggande för vår överlevnad slarvar vi så mycket med.
Vi låter stressen knyta sitt band i mellangärdet och hindra andetagen från att bli fullständiga, dagar veckor år! Har vi inte tid att andas? Ska vi bara andas på onsdagkvällar kl 19:00 då vi har yogaträning med andningsövningar? Varför ska vi inte kunna andas varje sekund varje andetag avslappnat? Till och med i löpträning ska man andas avslappnat. Annars stryper man flödet. Redan i moderslivet började vi träna andningen med att andas fostervatten in och ut. Så fort vi ser dagens ljus sätter vi igång att skrika för att få våra första riktiga andetag. Har du sett en treåring sussa sött på sin kudde har du kanske också lagt märke till den obehindrade, avslappnade, tillitsfulla andningen... Vågar du släppa taget i ett andetag? Bara slappna av medan luften gör sitt hela vägen ner genom kroppen och tillbaka? Har du tid att slappna av så länge ett andetag tar? Är det något du ska göra först? Något du ska utföra? Något du inte får glömma? Ja, visst, men glöm inte bort att andas under tiden!

Strunta i något ?viktigt!? Våga ta lite tid till att slappna av istället. (Hur kan något vara viktigare för dig än din egen andning?) Då kanske du får tid att andas. Andas vi inte naturligt så blir vi sjuka. Många blir sjuka. Bli pigg! Inte mer effektiv i den vanliga bemärkelsen. Var snäll mot dig själv istället. Att vara så pass snäll mot sig själv att man ger sin kropp och själ utrymme att andas borde väl vara en självklarhet? En del tror att de redan ger sig själv detta. Men vi ska inte bara andas på semestern. Det är inte hållbart att koppla bort sig själv så många dagar av sitt liv bara för att leva vissa helger och semesterdagar. Det är inte alls hållbart. Har vi råd med dagens alla bekvämligheter så har vi väl råd att ge utrymme för oss själva att kunna jobba, andas, äta, leva varje dag, varje stund. Ta semester i andetaget, att jobba ska vara tillräckligt för jobbet, du kan inte kräva mer av dig själv om du ska vara en hållbar arbetare. Det du äter är tillräckligt, smakar du varje tugga så tillgodogör sig kroppen näringen mycket bättre och du känner dig nöjdare och mindre småsugen. Slappna av och känn att det du gör är tillräckligt. Att andas räcker långt.
Förmodligen var vi bra på det när vi var små. Det är en tillit att våga slappna av i den mjuka sårbara magen och släppa in något så ofarligt som frisk luft. Det är en självklar rättighet för alla barn, vi är alla barn. Vår anspänning räcker ändå inte för att vi som vuxna ska kunna hålla allt i sin ordning. Världen är som den är, föränderlig och oviss. Så ta ett djupt andetag genom näsan, ända ner i nedersta magen. Ta ett till och ett till, tids nog kommer vi dit vi ska..

Av dunsaluns - 24 september 2018 23:00

Tar upp getterna ur hagen på kvällen. Det är mörkt när man passerar ladan och går över den lilla bron. Gräset är mjukt på stigen genom hagen. Mellan träden i skogsdungen skymtar ljusa fläckar som börjar röra sig och bräka lite tyst. (Jo, för getterna här bräker inte så där högt och grovt som får gör. Getbräken är betydligt mildare för örat och de pratar med olika tonlägen.)
Ibland hör de mig inte om det susar i de stora gamla granarna. Och då kan de bli rädda och någon snorklar till så alla blir på helspänn tills jag säger att det bara är jag.
?Kom då, så får ni komma!? Ropar jag uppmuntrande för att få igång dem att komma med mig längs stängslet bort till grinden längst ner i gamla hagen. Jag öppnar den och de kommer skuttande över kanten. En efter en. De går en bit in i hagen men stannar och stirrar i mörkret medan de väntar att jag ska stänga grinden, sen följer de mig i en klunga bort till ladan. Det spelar ingen roll att de går iväg en bit eller till och med att jag glömde sätta i kontakten igen för att få ström ner till ladan. Så det är alldeles mörkt. Men en efter en hoppar de in och jag känner igen dem i mörkret så att var och en får komma i sin kätte. Lyckan knackar på dörren som slår igen av vinddraget. Hon är förstås sist lilla Lyckan. Höstvinden viner i knutarna och bankar i dörren. Lyckan kommer in i sin kätte och alla lägger sig tillrätta och idisslar. De är som lite mörkrädda ibland, men här inne är de trygga. De kan höra varandra ganska nära. (Men de vill ju inte vara så nära varann så alla skulle kunna vara i samma box, knäppgökarna..) tryggt med hö och vatten och en mjuk bädd. Hela flocken på plats. Inget att oroa sig för. På andra sidan väggen sitter alla hönsen på sina pinnar och har sagt godnatt för längesen. Orra ligger själv kvar i sitt rede och ruvar sina åtta ägg..
De har allt de behöver och strävar inte efter så mycket mer. De har sina intriger, men kan somna tryggt en kväll som denna, trots septembernattens kalla vindar. Det händer ju att man önskar man vore en get...
Jag tycker om den här bilden på MollyMi och getterna från strandhagen för ett år sedan. Närmast har hon sin Lyckan, den lilla svarta..

Presentation


Hej!
Jag tycker om att skriva och göra bilder. Här på bloggen samlar jag bilder och texter om sånt jag blir glad av. Nästan allt bloggande sker via mobilen, delvis därför kommer mina foton vara långtifrån felfria.. Gillar någon bloggen och vill läsa och

Fråga mig

0 besvarade frågor

Copyright

  Alla texter och bilder här skyddas av copyright!

 

Vill du låna en bild (tex. till din blogg)och hänvisa till mej är du välkommen att fråga :)

Att dela mina hela inlägg på facebook är ju också helt ok (eftersom de då kopplas hit till min blogg)

MEN

 Tar du/kopierar en bild/text utan lov, kommer jag hem till dej och river sönder din cykel!!.. eller nåt... >:(

 

 

Kategorier

Senaste inläggen

Länkar

Sök i bloggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2020
>>>

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ dunsaluns med Blogkeen
Följ dunsaluns med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se