dunsaluns

Inlägg publicerade under kategorin funderingar

Av dunsaluns - Tisdag 15 aug 23:13

Ett offer är något i daglig talan, som närmast kan liknas vid "en stackare". Ordet har tappat sin innebörd. Ännu en del av det mänskliga livet som tycks falla bort i denna epok av "framåtsträvande". Vi har svurit oss fria från att behöva kännas vid innebörden av offer eftersom vi lever allt längre ifrån det gudomliga, grundläggande och naturliga. En gång trodde man på antingen Gud eller naturen, man ansåg dem motsäga varsndra. Nu vill människan inte veta av nått av dem, de stör nutidsmänniskans sätt att leva. Vår strävan efter framtid kan inte dras med rutiner, upprepningar, bakterier eller (bevare mig väl) underkastelse. Tror vi att det är en svaghet? Tror vi att vi blir lyckligare av att ha makt över allt?
Sacrament.
Vem vill offra sig? Vem vill offra något? Alla vill sträva och ha allt. Vari finns värdet om inget offras? Varje god saga behöver sin antagonist. Annars blir inget meningsfullt. Då finns vi bara om vi har tillräckligt många likes på instagram..
Utan uppoffringar blir vi tomma! Vi kan inte tillgodogöra oss vår historiskt ofantliga välfärd om vi är bedövade av mättnad. Det är inte gudarna som behöver våra offer, det är vi som behöver offra! Vi behöver försaka för att kunna känna tillfredsställelse. I alla tider har folk offrat eller försakat eller av bl.a religiösa skäl avhållit sig från olika saker. Men nu, bara för att moderniteter gör att vi kan, så tror vi att vi har råd att njuta av allt jämt. Det har vi inte, varken emotionellt eller ekonomiskt. Då menar jag inte monetärt utan ekonomi som i hushållning, hushållning med resurser och värden av olika slag. Själen svälter. Någon annan betalar västvärldens utsvävningar, vi går inte fria bara för att vi skänker pengar till Världsnaturfonden eller rädda barnen en gång i månaden. Folk är övergödda och har näringsbrist. Det är inte bara de fattigaste som får betala. I de flesta fall faller en stor bot på de ofödda. Ett ofint sätt att förvalta den rikedom vi förvärvat och givits. När talas det om hur viktig försakan är? När lärde vi våra barn vad det innebär? Får de inte det, tappar de en del av sin fantasi. Och de tappar bort värdet. Att kunna värdera saker och ting, utan det spelar inget någon roll. Vi behöver offra något ibland för att kunna känna lyckan..

PS. Det fungerar inte att lägga in bilder, försökte skicka flera bilder till de senaste inläggen, men deg blir nåt fel med uppladdningen. Borde jag då köpa en ny telefon? Eller ska jag försaka allt mitt surfande? ;)

ANNONS
Av dunsaluns - Söndag 9 juli 06:13

Kollade runt lite på internet.. Hittade en bra översikt på Wikipedia. Här ser man att det är i den innersta kärnan (kvarkar) som hemligheten om oändligheten kan utforskas :)
(Stark växelverkan) Som jag förstår det så kan man inte räkna både den och gravitation ihop. På den nivån är det så smått att tiden(som vi mäter den) inte är mätbar. Eftersom tid och rum och massa hör ihop. Allt flyter samman och partiklar på den här nivån kan befinna sig på flera platser samtidigt.
Det finns alltså fler dimensioner än vad vi föreställer oss till vardags...
Att forska i kärnan för att förstå helheten är ganska övergripande kan jag tycka. Man "måste gå in på djupet" för att på riktigt förstå en sak. Så: där har ni förklaringen på varför jag snöar in på saker.
Haha... Jag jobbar natt och får tid över samtidigt som hjärnan är trött och flummig. Ha en bra dag! :)

ANNONS
Av dunsaluns - Fredag 19 maj 22:29

Våren är här. Vi är mitt i förändringen. Det rör på sig. Snöstorm ena stunden och blåsippor i nästa. Jag har målat en annorlunda bild. Den har olika förhållningssätt i sig. Barnsligt och mer moget, olika perspektiv och objekt, ursprungligt och nytt. Fantasi och fakta.
Allt förändras våren skjuts fram, hösten och vintern också. Det som verkar säkert ena dagen visar sig vara osant nästa dag. Vad kan väl bestå?
Världen är levande, den rör på sig, inte ens sanningar och fakta är statiskt.
Fåglarna kvittrade idag, jag gick i täckbyxor och förundrades över att inte fler är ute och njuter av naturen nu och inte bara i juli -semestermånaden, då skogen är full av mygg.
Det känns att mycket förändras och folk börjar titta bakåt och hemåt och bli nostalgiska i en släng av trygghetssökande. Det blir för mycket. För många kanaler inblandade. Får man ingen diagnos så har man förmodligen en mutation. Vi måste ju vidare! Vart ska vi?
... Vill vi dit?
... Tiden har ju alltid gått framåt, vi har alltid möjlighet att svänga, men framåt kommer vi hur vi än gör.

Av dunsaluns - Tisdag 4 april 13:44

Kropp, själ och sinne är ihopkopplade. Det är det som gör oss till individer. Både kroppen, själen och sinnet behövs för att bilda en person(lighet).
Vi behöver fysisk mat som gör att celler ska kunna förnya sig och fungera. I cellandningen (?, metabolismen?) byts gammalt, förbrukat skräp ut mot nytt och fräscht material/ näring för att t.ex stärka en muskel. Celler föds och dör. På så vis byts egentligen hela den fysiska kroppen ut till slut. Det är bara generna som gör att vi ser ut ungefär som vi gjorde för några år sedan. (Det ickefysiska finns kvar genom minnen, alltså minns vi vilka vi är trots att hjärncellerna bytts ut...?)
Vidare behöver människan psykisk "näring" i form av goda upplevelser, utveckling, kärlek, minnen, dofter, smaker o.s.v
Det har visat sig att dofter är starkt kopplade till minnen. Prousts "Madelainekaka" är väl det mest uttjatade exemplet på detta. När man känner igen en specifik doft som man inte känt på flera år, kan den plötsligt kasta personen tillbaka till ett minne eller en förnimmelse av något man tidigare upplevt i samband med den doften. Dofter kan väcka djupt liggande minnen eller förnimmelser som vi inte ens visste att vi hade. Dofter kan alltså kommunicera med vårt undermedvetna. Psyket? Själen?..
Vi pratar ibland om muskelminne - när man gör en rörelse automatiskt utan att medvetet tänka på hur vi utför rörelsen. Det kan vara ganska invecklade rörelser som kroppen "lär sig" och sedan utför utan att vi behöver tänka på det.
Människan kan även ha smärtminnen som upplevs som en känslig eller smärtsam del eller punkt på kroppen där man kanske tidigare haft en fysisk skada som ytterligare förknippas med någon känsla ett negativt laddat känslosamt minne. Om kroppen utsätts för stress eller påfrestning kan detta minne triggas och man känner lättare smärta i den del som förknippas med smärtminnet än andra delar av kroppen som inte känns lika sköra.
Flera år efter en skada läkt kan smärta uppstå på samma ställe igen. Hur kan då detta ske om den fysiska kroppen förnyas hela tiden? Även av läkta sår kan ärr finnas kvar... Ärr är minnen... Syns inte ärret kan utomstående påstå att smärtan "bara är psykisk" och säga sig få bevis för det om patienten har mindre ont i situationer där hen upplever något trevligt. Men så enkelt är det inte.
Fysisk smärta kan finnas där även om den inte syns. Här luckras skillnaden mellan fysiskt och psykiskt upp, eftersom man inte vetenskapligt kan visa precis var alla minnen lagras. Det verkar som om minnen lagras inte bara i hjärnan, utan i hela kroppen.
Om sen dofter kan kommunicera med minnen och det undermedvetna så verkar det ju inte helt omöjligt att dofter skulle kunna hjälpa till att läka gamla osynliga sår (ärr) ...
...asså, jag vet inte... men jag bara tänkte...

Av dunsaluns - Fredag 24 mars 10:47

När börjar du mjölka efter killningen?.. En månad? Två? Tre? Jag vet inte.. när det känns dags... Hur ofta verkar man klövarna? Ingen aning.. -när de verkar långa...
Hur väljer man vilken tupp som är lämplig att spara och när det är dags att gallra bort de andra? ...tja, hönorna säger väl till? ..det märker man...
Allt faller på plats om man bara gör sitt bästa och har lite förtröstan. Litar lite mer på sig själv. Ibland måste man stanna upp och få riktigt lugnt omkring sig för att faktiskt kunna känna. Då kommer fler svar och man hittar lättare rätt.
Idag sa Lyckan att det var ok att jag tog en skvätt
- nymjölkat

Av dunsaluns - 17 november 2016 11:54

hur beroende har du blivit av den snabba världen? Hur ofta får hjärnan chans att återhämta sig? Hur är det med barnen? Är deras hjärnor lediga för utrymme att bearbeta inlärning, tillväxt, intryck, utveckling osv.
När jag var liten fick vi minsann ha tråkigt. När man åkte bil till exempel. Det dagens plattor kan lära barnen i form av pedagogiska appar, det lärde vi oss att räkna ut själva medan man studerade elledningarnas svajande dans utefter landsvägarna. Det såg ut som de for upp och ner i vågor hela tiden när man i snabb fart passerade stolpe efter stolpe. Månen han kunde följa med helt stilla trots att träden rusade förbi i rasande fart. Och när man kom hem stod månen där över gårdsplanen lika stilla och förunderlig och bligade milt ner på oss.
När föräldrarna hälsade på någon som inte hade barn och man satt och filosoferade med mattfransar och skapade något intressant av det tillfället bjöd. Det är en form av träning som jag aldrig hört talas om.
Det hände att man satt ute i snödrivan och stirrade ut i rymden utan att bry sig om tid och rum. Minns inte att föräldrarna ropade att vi skulle komma in heller. Det fanns ju inget att göra inne. Rita ja, jo det gjorde jag ju ibland.. Men leka gjorde man ju bäst ute och där fanns så många anledningar att bara sitta stilla och glo eller iaktta. Vatten som porlar, myror dom kryper runt, stjärnor bortanför stjärnor. Vi har dåligt med utebelysning på vår gård. Stackars barn som inte kan leka ute? Nej, lyckost barn som får leta efter nya galaxer bortom Orion....
Jag var en dagdrömmare. Men jag var inte stressad på den tiden.

Av dunsaluns - 7 augusti 2016 20:56

skvimp, skvimp.. Det sjunger i metallbägaren när mjölkstråle efter mjölkstråle strilar ner. Hur många "tag" krävs det för att få ihop en liter? Jag vet inte. Ibland är det lätt, ibland går det långsamt och man undrar vad barnen har för sig där inne i huset och att de borde få sin frukost snart. Tänk om jag hade så nära från mjölkladugården som mormor Eva.

Det var inte min mormor, utan min farmors mamma. När farmor var liten bodde de på en liten avstyckad gård nedanför Lillberget, där jag (bara!) fyrtio år senare kom att växa upp).

Mormor Eva gick över gårdsplanen och kikade in genom köksfönstret för att se hur det gick med barnen där inne innan hon gick och mjölkade nästa ko. Hon hade bara två, men det var inte dåligt det. När hon var barn och bodde i Åbyn hade de haft getter. De gav mycket mindre med mjölk och jämt fick Eva och hennes systrar ränna efter dem när de smet över till grannarnas gröna marker. Själv hade de inte så mycket att välja på. De var fattiga och hade inte råd med någon ko. Hö till några getter om vintern, kunde de slå i diken och såna ställen där bönderna lät dem ta.

Så nog hade hon fått det bra nu Eva. Och getter skulle hon för sitt liv aldrig få för sig att skaffa så länge hon kunde "fö en kåo".
Det behövde hon inte heller. 1945 efter det att "farfar" dött (min farmors farfar), flyttade de upp på Lillberget som varit en rätt ansenlig norrbottensgård (andra röken som byggdes i byn). Som mest hade de -- kor i den gamla ladugården från 1600-talet(?) där jag satt själv, i timmar, i dunklet och sjöng för griskultingarna när jag var liten...
Vilka minnen kan en byggnad bära??

Eva hade fyra systrar som spreds för vinden åt var sin landsända. De fick det också bättre ställt som vuxna, vad historien förtäljer. Men deras mor hade ett hårt och strävsamt liv. Man begriper inte hur en liten människa kan vara så stark. Ida hette hon, och hon är en saga för sig ( min farmors mormor alltså). Det rymms inte att sammanfatta i det här inlägget. Men tänk att hon och jag mjölkar samma sorts getter och kanske, kan man känna en slags samhörighet med alla de mödrar som genom historien flytt verkligheten en stund med pannan lutad mot en varm kokropp och låtit händerna vant jobba i ljudet av mjölkstrilar och ett evigt idisslande. Tänkte de tankar som liknade mina? De hade också barnen ensamma inne i köket, samtidigt som värmen och mjölken gav en trygghet som skänkte ett visst lugn i vardagen?..

(Något fler skulle behöva idag?...)

("Ursäkta röran" texten är som ett utkast, något av en skiss, precis som bilden)
Ha det bra alla fina människor!

Av dunsaluns - 15 juli 2016 10:55

jag skrev och klottrade ner detta i min dagbok. Kan ni läsa kråkfötterna?

Presentation


Hej!
Jag tycker om att skriva och göra bilder. Här på bloggen samlar jag bilder och texter om sånt jag blir glad av. Nästan allt bloggande sker via mobilen, delvis därför kommer mina foton vara långtifrån felfria.. Gillar någon bloggen och vill läsa och

Fråga mig

0 besvarade frågor

Copyright

  Alla texter och bilder här skyddas av copyright!

 

Vill du låna en bild (tex. till din blogg)och hänvisa till mej är du välkommen att fråga :)

Att dela mina hela inlägg på facebook är ju också helt ok (eftersom de då kopplas hit till min blogg)

MEN

 Tar du/kopierar en bild/text utan lov, kommer jag hem till dej och river sönder din cykel!!.. eller nåt... >:(

 

 

Kategorier

Senaste inläggen

Länkar

Sök i bloggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ dunsaluns med Blogkeen
Följ dunsaluns med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se