dunsaluns

Inlägg publicerade under kategorin funderingar

Av dunsaluns - Onsdag 7 nov 14:50

Det är det viktigaste. Inte vad man gör eller hur man ser ut, hur bilen går, eller vilket väder det är.. det spelar faktiskt inte lika stor roll hur det går, som hur man mår..
Sanningen behöver inte ligga i det fysiska resultatet. Det finns så mycket ramar och oskrivna regelverk och sanningar. Men vilket är viktigare? Truth or Trust?...
?

ANNONS
Av dunsaluns - Tisdag 23 okt 13:43

Tillslut lär man känns sig själv och vet att ibland behöver man lämna utrymme. Det känns frustrerande när saker hänger upp sig och hinder kommer i vägen. Planeringen ändras och livets väg får fina små kurvor. Jag har försökt att inte vara så ivrig och sätta igång med allt, men än ska jag visst vänta och se vilka andra möjligheter som dyker upp. Lika bra att vila i tillit. Det blir spännande att se vad som finns bakom nästa krök, för just nu står det lite stilla. Till och med när jag tänker att jag ska måla så går det inte. Jag sänker ribban, backar, sätter ner penseln och försöker igen. Det blir i det närmaste streckgubbar. Men om jag skruvar ner ambitionen på noll och låter penseln fara som den vill? Då kanske jag lär mig något nytt ur tomrummet? Tyvärr hade jag redan målat konturerna. Nästa gång ska jag låta färgerna leka fritt i tomrummet, då kanske det blir nåt bra..

Här om dagen gjorde jag istället en tuschteckning som jag ska kopiera så att Molly får färglägga den sen. Hon tycker om såna färgläggningsbilder. Men jag längtar till att göra något mer innerligt, något som blir fint om man ändå ska hålla på... men man får väl va nöjd med det som blir...
Man måste väl få lite utrymme ibland för att få perspektiv på tillvaron och välja vad man ska fokusera på.. Inget nytt kan komma om man inte ger plats...

ANNONS
Av dunsaluns - Onsdag 10 okt 14:13

Förr brukade jag styrketräna. Det blev jag stark och glad av. I anspänningen blåser man ut och när muskeln slappnar av andas man in. Ibland tränar jag yoga. Där är andningen med hela tiden också.. Utan andningen är yogan inte alls lika effektfull och styrketräningen blir inte heller optimal om inte andningen stämmer. Men sen då?
Hur andas du i vardagen? Andas du alls? Faktum är att väldigt många av oss går omkring och ?nödandas?, med korta ytliga andetag där luften knappt hinner ner i lungorna innan den åker upp igen.. hur är det med syreupptagningen? Och vad förmedlar detta till resten av kroppen? Alla kroppsdelar kommunicerar med varandra via olika cirkulationssystem, nerver och faschia. Om man avslappnat kan andas sig igenom en övning eller tex. tryck på en öm punkt försvinner ofta ömheten på den delen av kroppen. Andningen är så kraftfull! När luften inte fylls på ända ner i lungorna använder vi inte ens hälften av vår kapacitet. Vi kan optimera oss på så många sätt idag. Det finns företagshälsa och dieter och träningsprogram och stegräknare och stödstrumpor och vem vet allt som kan göra oss till bättre effektivare varelser?.. Men det mest grundläggande för vår överlevnad slarvar vi så mycket med.
Vi låter stressen knyta sitt band i mellangärdet och hindra andetagen från att bli fullständiga, dagar veckor år! Har vi inte tid att andas? Ska vi bara andas på onsdagkvällar kl 19:00 då vi har yogaträning med andningsövningar? Varför ska vi inte kunna andas varje sekund varje andetag avslappnat? Till och med i löpträning ska man andas avslappnat. Annars stryper man flödet. Redan i moderslivet började vi träna andningen med att andas fostervatten in och ut. Så fort vi ser dagens ljus sätter vi igång att skrika för att få våra första riktiga andetag. Har du sett en treåring sussa sött på sin kudde har du kanske också lagt märke till den obehindrade, avslappnade, tillitsfulla andningen... Vågar du släppa taget i ett andetag? Bara slappna av medan luften gör sitt hela vägen ner genom kroppen och tillbaka? Har du tid att slappna av så länge ett andetag tar? Är det något du ska göra först? Något du ska utföra? Något du inte får glömma? Ja, visst, men glöm inte bort att andas under tiden!

Strunta i något ?viktigt!? Våga ta lite tid till att slappna av istället. (Hur kan något vara viktigare för dig än din egen andning?) Då kanske du får tid att andas. Andas vi inte naturligt så blir vi sjuka. Många blir sjuka. Bli pigg! Inte mer effektiv i den vanliga bemärkelsen. Var snäll mot dig själv istället. Att vara så pass snäll mot sig själv att man ger sin kropp och själ utrymme att andas borde väl vara en självklarhet? En del tror att de redan ger sig själv detta. Men vi ska inte bara andas på semestern. Det är inte hållbart att koppla bort sig själv så många dagar av sitt liv bara för att leva vissa helger och semesterdagar. Det är inte alls hållbart. Har vi råd med dagens alla bekvämligheter så har vi väl råd att ge utrymme för oss själva att kunna jobba, andas, äta, leva varje dag, varje stund. Ta semester i andetaget, att jobba ska vara tillräckligt för jobbet, du kan inte kräva mer av dig själv om du ska vara en hållbar arbetare. Det du äter är tillräckligt, smakar du varje tugga så tillgodogör sig kroppen näringen mycket bättre och du känner dig nöjdare och mindre småsugen. Slappna av och känn att det du gör är tillräckligt. Att andas räcker långt.
Förmodligen var vi bra på det när vi var små. Det är en tillit att våga slappna av i den mjuka sårbara magen och släppa in något så ofarligt som frisk luft. Det är en självklar rättighet för alla barn, vi är alla barn. Vår anspänning räcker ändå inte för att vi som vuxna ska kunna hålla allt i sin ordning. Världen är som den är, föränderlig och oviss. Så ta ett djupt andetag genom näsan, ända ner i nedersta magen. Ta ett till och ett till, tids nog kommer vi dit vi ska..

Av dunsaluns - Måndag 24 sept 23:00

Tar upp getterna ur hagen på kvällen. Det är mörkt när man passerar ladan och går över den lilla bron. Gräset är mjukt på stigen genom hagen. Mellan träden i skogsdungen skymtar ljusa fläckar som börjar röra sig och bräka lite tyst. (Jo, för getterna här bräker inte så där högt och grovt som får gör. Getbräken är betydligt mildare för örat och de pratar med olika tonlägen.)
Ibland hör de mig inte om det susar i de stora gamla granarna. Och då kan de bli rädda och någon snorklar till så alla blir på helspänn tills jag säger att det bara är jag.
?Kom då, så får ni komma!? Ropar jag uppmuntrande för att få igång dem att komma med mig längs stängslet bort till grinden längst ner i gamla hagen. Jag öppnar den och de kommer skuttande över kanten. En efter en. De går en bit in i hagen men stannar och stirrar i mörkret medan de väntar att jag ska stänga grinden, sen följer de mig i en klunga bort till ladan. Det spelar ingen roll att de går iväg en bit eller till och med att jag glömde sätta i kontakten igen för att få ström ner till ladan. Så det är alldeles mörkt. Men en efter en hoppar de in och jag känner igen dem i mörkret så att var och en får komma i sin kätte. Lyckan knackar på dörren som slår igen av vinddraget. Hon är förstås sist lilla Lyckan. Höstvinden viner i knutarna och bankar i dörren. Lyckan kommer in i sin kätte och alla lägger sig tillrätta och idisslar. De är som lite mörkrädda ibland, men här inne är de trygga. De kan höra varandra ganska nära. (Men de vill ju inte vara så nära varann så alla skulle kunna vara i samma box, knäppgökarna..) tryggt med hö och vatten och en mjuk bädd. Hela flocken på plats. Inget att oroa sig för. På andra sidan väggen sitter alla hönsen på sina pinnar och har sagt godnatt för längesen. Orra ligger själv kvar i sitt rede och ruvar sina åtta ägg..
De har allt de behöver och strävar inte efter så mycket mer. De har sina intriger, men kan somna tryggt en kväll som denna, trots septembernattens kalla vindar. Det händer ju att man önskar man vore en get...
Jag tycker om den här bilden på MollyMi och getterna från strandhagen för ett år sedan. Närmast har hon sin Lyckan, den lilla svarta..

Av dunsaluns - Fredag 18 maj 00:25

Jag har två bilder som är tagna med tolv dagars mellanrum. Utsikt över samma hage fast med olika vinklar.

Tänkte först att rubriken skulle vara, det eviga året. Allt går runt runt. Den blomstertid nu kommer.. det är så gudomligt vackert och varför, varför gråter då alla mammorna (inte alla) när psalmen sjungs av förväntansfulla barnaröster på skolavslutningarna? Ja, för ?allt kött är hö, och blomstren dö?.. och detta vet den som har levat. Vi sörjer ju inte de blommor som ska vissna till hösten, men ack det sköna i att få se barnen växa upp och att det går för fort. Alldeles för fort allting. Vi påminns om hur längesedan det var man själv stod där och rabblade sångtexten medan man bara väntade på sommarlovet och friheten där ute bakom de fladdrande björkbladen. En evig frihet. Det är kontrasterna som framkallar känslorna tror jag. För inte grät jag på mina egna skolavslutningar minsann, det där fjolleriet begrep jag mig inte på. Men ska man känna att man lever så ska man... Ska man kunna njuta av livet och kunna öppna ögonen för dess skönhet, måste man vara beredd att få en kvist i ögat då och då. För det stannar aldrig, aldrig upp, inte ens för de vackraste iakttagelser. Det är verkligen omöjligt att fånga ögonblick. Tiden har satt sådana funderingar i huvudet på mig ända sedan vi gick i trean eller fyran och gick på en teaterföreställning om tiden. Sedan jobbade vi med tiden som tema i klassrummet och vi skulle skriva: Tid är... Jag kom inte på något sant att skriva. Fröken försökte hjälpa mig med någon, som jag tyckte, banal halvsanning om en såpass komplex fråga. Jag blev inte nöjd. Men hängde väl ändå upp min teckning och text om ?tiden? i korridoren på Blåsmarksskolan. Den var inte klar tyckte jag. Jag hade inte gjort klart vad tiden var.. Så småningom kom jag fram till en liten teori om pararella universum som skapas igen och igen, nästan som en kopia på detta nu men som bara överlever ett ?nu?, alltså en slags nolltid. Efter varje sådan nolltid, när nästa ska ta vid har förhållandena förflyttat sig så lite så att det nya ?nuet? blir en framtid av det gamla. Allt återskapas därför blir det möjligt att förändra. Därför kan till och med tankar bli en förändrande faktor. För när materien upphör är tanken lika stark som verkligheten. I nästa ögonblick är vi helt nya igen, med en liten liten förändring. Det är också därför allt kan hända, man kan förändras åt olika håll beroende på hur krafterna verkar i nästa återskapande. Vore det inte så skulle ju allt vara förutsägbart. Vi skulle redan veta vilken bana livet följer.
Jag trodde också att om man klöv atomer in i det ytterst minsta, skulle man finna universum och galaxer.
Det har visat sig att det teoretiskt går att göra tidsresor i rymden. Men också att i atomkärnornas innersta delar, på kvantnivå, kan partiklar befinna sig på flera platser samtidigt. Dessa partiklar färdas i banor kring andra partiklar och deras kraft håller dem ihop. Beror detta antagande om partikelns förmåga att befinna sig på olika platser samtidigt på att det faktiskt finns olika dimensioner och att det skulle kunna finnas även i andra avseenden, eller beror det på att vår tidsmätning är för klumpig för så små mätningar? Kanske har vi ännu inte kunnat fastställa nolltiden....

Ska vi ha fötterna på jorden bör vi hålla oss till årscyklerna. Solen kommer tillbaka. Gräs börjar växa, varje år blir det nya killingar och hönsen lägger ägg i överflöd. Det är en återkommande ?evighet? som kan ge oss tröst i kaoset. Mat och värme ska finnas för oss. Men det eviga året kan man kanske inte heller ta för givet? Det mer förgängliga är det som verkligen förändras helt naturligt. Barn växer upp, de ska förstås vidare. Man vill inte tro att det käraste man har också är tid. Men tiden förändrar verkligen allt. Tur att då kärleken är lite mer stillsam, den far ju ändå inte fram lika obevekligt och föränderligt. I kärlek kan man vila medan tiden virvlar fram..

Av dunsaluns - Torsdag 19 april 11:44

Häller upp en kopp kaffe. Ska gå igenom lite ayurvediska läxor. Snön tinar utanför. Tiden går. Solen gassar. Inatt var det plusgrader och idag är Spira beräknad att killa. Hon visar inga tecken så klart. De är luriga de små liven. Var hos min bror igår och de har lamning. Där verkar det vara tydligare tecken på tackorna. Ett par lamm var bara tre timmar gamla. Och med tanke på hur de såg ut så har jag kommit till mina getter nästan alla gånger de killat, bara minuter efter att allt är klart. De har ofta varit blöta och blodiga fortfarande, men ingen förlossning får man då vara med om.. lyckligtvis så har det alltid gått bra och plötsligt är det bara en get till i hagen. De är så färdiga.. vilka mirakel man omges av...
Livet. Det är förunderligt vad man kan fastna för olika saker och vart man hamnar och hur det leder vidare. Igår var Viggo ute med sina kompisar och delade ut teckningar till grannarna. På teckningarna stod det: glad påsk! Jag tyckte det var kul, fast den tiden är förbi. Så kul att de struntar i det, jag skulle, som granne, bli glad ändå..
Det är synd att tid är pengar. Att det har blivit så. Förut var tid förkovran. Det är det väl än? Men inte tror jag man dör rikare, eller jo kanske? Kanske blir man så gammal och klok att man dör rik... Vad är vi och vad är vi gjorda av och för och vad är egentligen viktigt att lägga sin energi och ekonomi på? Jag vill ha ett hållbart liv, men det är inte så enkelt som det låter. För det är inte hållbart att leva utan pengar och uppfostra barn utan dito om man lever i en värld där nästan allt är beroende av pengar. Det är inte heller hållbart att följa normen och leva av och för pengar och ekonomi som baseras på förbrukande av själseldar och naturresurser. Men det hjälper inte med all mindfullness i världen om man vill få mat på bordet, än har vi kroppar som måste ta del av det jordiska. Så där krävs en fin balansgång och en stark självinsikt. Vad är min uppgift? Jag vill inte gärna tro att jag är född till jorden för att köpa plast..
Livsavgörande beslut. Just nu grubblar jag, det är kanske inte livsavgörande, men det känns ganska viktigt. Jag vill inte missa en chans, men jag borde kanske vänta, det vore nog det förnuftigaste. Fast jag längtar så mycket till att göra förändringen så jag är redan där i tanken. Jag inbillar mig att det skulle vara ett mer hållbart sätt än som jag gör nu. Men det är ändå ett kliv som måste tas, bara det inte förtas! Man kanske borde stanna upp och se sig för? Hur ska det gå? Ja, visst är livet spännande. Man vet ju aldrig hur det ska gå, hur mycket man än stannar upp..
Jag har tagit bort måndagstiden för att måla för ett bra tag sedan. Jag har inte råd att måla om jag inte har fokus på vad jag ska jobba med. Och att det verkligen ger utdelning. I början hade jag det, när jag gjorde boken och allt växte och jag kunde göra mer undan för undan tills skrivaren kraschade och de slutade tillverka lika bra. Det finns många idéer som ligger och väntar, men man måste ha råd medan man jobbar. Får jag det kan jag måla eller skriva igen, men inte just nu. Det blev bara dyrt med nya skrivare och saker runt omkring, det tog för mycket energi även om det gick ekonomiskt. Jag ville inte lägga den energin på maskineriet, när det är själva skapandet som är min grej. Jag kommer aldrig sluta på riktigt. Det är en del av mig som så mycket annat. Men nu la jag det åt sidan för att jobba och vara med familjen. Man ska veta sin livsuppgift. Jag är en mamma. Tiden när barnen är små är för dyrbar för att slarvas bort. Fastän jag njutit varje sekund av moderskapet så rinner tiden iväg. Det finns inget verktyg för att fånga dagen! Det måste jag vänja mig av vid att försöka göra! Viggo är redan halvvägs till 18 år!!! Det skrämmer mej faktiskt lite. Jag är rädd att jag ska sakna barnen, de blir ju ungdomar och flyger ut..
Jag pratade med en slags vän igår. Jag känner henne egentligen inte annat än på facebook, men hon har också genbanksdjur som lappgetter och bjurholmshöns. Jag skulle teckna en gris till henne. Linderrödssvin. Fast lite cartoonigt. Vi pratade lite och kom överens om ett ord som stämmer så bra in på grisar och deras blick och sätt att vara. Inte bara självsäkra, utan heltsjälvklara!
De bökar i leran, gör sin livsuppgift fullt ut, så långt deras liv varar. Grymtar lite. Tilltalar man dem kan de hastigt rycka upp huvudet ur leran med ett slafs, och så ser de där självklara ögonen rakt in i ens själ. Bara sådär. Man skulle va lite mer som en gris.. bara veta sin livsuppgift sådär, helt självklart.

Av dunsaluns - Torsdag 1 feb 23:06

(Varning, inlägg för mitt eget minne) Haha, kom att tänka på den där evighetssagan som jag lyssnade på i ungefär ett halvårs tid om kvällarna. Jag läser nästan varje kväll, men hade kommit på idén att liksom barnen lyssna på en inspelad saga. Mmm, supermysigt.. Jag somnade ju på fläcken, varenda gång nästan. Så inte vet jag vad Gösta Berglings Saga riktigt handlar om. Men bra var den! Tillslut var jag tvungen att lämna tillbaka den till bibblan., Jag älskar bibblan. Lånar en del böcker där. Sen läser jag mina egna några varv då och då. Bibblan älskar inte mej.. Tror jag, även om jag lämnar tillbaka böckerna (efter att ha lånat om dem några varv) men kanske inte alltid riktigt i rätt tid... Jag älskar inte tid..eller ; "i tid" , men det hör till ett annat inlägg - i detta älskar jag böcker.
Men alltså den dära "Jösta Bääling" haha, vi skrattar åt det där namnet och det speciella uttalet. Ja, för min stackars herre var ju tvungen lyssna på evighetssagan han med, eftersom jag inte lyssnar med hörlurar. Men, eller jag vet ju inte om han skrattar lika gott som jag hehe. Ja för Selma Lagerlöf hade ju inte spart på orden, 14 skivor lång tror jag den var!
Men nu saknar jag den alltså.. Det var efter jag hört uppläsningen av Kalevala (Finlands nationalepos) som sändes på radio, som jag kom på att jag ville låna en ljudbok. Det lästes bara några kapitel ur Kalevala, men jag skrev om det här, för jag älskade rytmen och rösten och allt. Fantastiskt roligt att lyssna till! Och den hittade jag efter att jag lyssnat på hela "En mörderska bland oss" som jag upptäckte när jag körde bil ensam en kväll för att hämta hö. Den här vintern har jag läst "Sallys söner", "Mor gifter sig", och "bakom svenskvallen". Och nu håller jag på och läser "Kalevala" själv, då det inte fanns mer inspelat på svenska. Jag var inne på andra boken av "Harry Potter" som jag läste för Viggo, men det avtog nu i vinter. Harry Potter är jättesvår att läsa högt tycker jag. Jättelånga meningar med krångliga tillbakasyftningar. Snyggt skrivet kanske, men jobbigt att läsa högt, särskilt när man måste stanna upp ibland och förklara eller prata om något i boken. ...
Nej, jag är inte bra på att läsa. Ska jag förstå så kan jag behöva läsa om många gånger. Jag läser mest för att det är mysigt och jag blir trött och det kopplar bort allt lagom innan man ska sova. Böckerna räcker länge. Ibland läser jag bara någon sida innan jag ger upp och somnar. Så om någon frågar skulle jag aldrig komma på att svara att jag läser mycket. Men efter alla år så blir det ju ändå en del... Före Bääling var det ju den där boken jag köpte begagnad om Tiveden (gudanatt). En helt fantastisk upptäckt i min lilla värld.. Jag vet inte vad det är, jag har en väldigt konstig smak tror jag. Det mesta ratar jag, det skulle vara svårt att veta vad jag gillar. Mest har jag ändå läst faktaböcker om tex. hälsa och natur och historia (häxprocesser, mytologi mm.). Innan Tivedenboken läste jag en om "Höstgöra"(minns inte vad den hette) och så läste jag "Urfödan" som jag tyckte var intressant. Jo, just det ja, under 2017 läste jag två böcker om de svenska krigen. Först om Karl Xll och 1600-tal och sånt, sedan sista kriget som avslutades vid Ratan(?) 1809(?) nu är det ju tyvärr så att jag ju mest läser för att somna, men just de här två böckerna hade jag ju gärna haft bättre koll på. Men då ska man ju inte bara läsa när man är dödstrött. Nåja, intressant var det då, makabert och visst, nåt fastnade väl.. Vad har jag läst mer? Skriver ner lite här så jag ska minnas, jag har nämligen sällan dokumenterat eller ens sökt efter någon speciell bok. De bara ramlar över mej också läser jag och somnar. Försökte lära mig mer om kvantfysik och olika fjärilssorter i somras.. Nä, nu minns jag ingen mer bok, fast det var någon mer om samer eller nåt som jag lånade samtidigt som Urfödan. Bra, nu har jag några samlade här om jag blir intresserad igen. Väljer med omsorg och blir oftast nöjd med den bok jag valt.
Idag skissade jag lite på ett papper. Bocken. Jag saknar ritandet och skrivandet ibland, men nu är det en annan tid..

Av dunsaluns - 15 augusti 2017 23:13

Ett offer är något i daglig talan, som närmast kan liknas vid "en stackare". Ordet har tappat sin innebörd. Ännu en del av det mänskliga livet som tycks falla bort i denna epok av "framåtsträvande". Vi har svurit oss fria från att behöva kännas vid innebörden av offer eftersom vi lever allt längre ifrån det gudomliga, grundläggande och naturliga. En gång trodde man på antingen Gud eller naturen, man ansåg dem motsäga varsndra. Nu vill människan inte veta av nått av dem, de stör nutidsmänniskans sätt att leva. Vår strävan efter framtid kan inte dras med rutiner, upprepningar, bakterier eller (bevare mig väl) underkastelse. Tror vi att det är en svaghet? Tror vi att vi blir lyckligare av att ha makt över allt?
Sacrament.
Vem vill offra sig? Vem vill offra något? Alla vill sträva och ha allt. Vari finns värdet om inget offras? Varje god saga behöver sin antagonist. Annars blir inget meningsfullt. Då finns vi bara om vi har tillräckligt många likes på instagram..
Utan uppoffringar blir vi tomma! Vi kan inte tillgodogöra oss vår historiskt ofantliga välfärd om vi är bedövade av mättnad. Det är inte gudarna som behöver våra offer, det är vi som behöver offra! Vi behöver försaka för att kunna känna tillfredsställelse. I alla tider har folk offrat eller försakat eller av bl.a religiösa skäl avhållit sig från olika saker. Men nu, bara för att moderniteter gör att vi kan, så tror vi att vi har råd att njuta av allt jämt. Det har vi inte, varken emotionellt eller ekonomiskt. Då menar jag inte monetärt utan ekonomi som i hushållning, hushållning med resurser och värden av olika slag. Själen svälter. Någon annan betalar västvärldens utsvävningar, vi går inte fria bara för att vi skänker pengar till Världsnaturfonden eller rädda barnen en gång i månaden. Folk är övergödda och har näringsbrist. Det är inte bara de fattigaste som får betala. I de flesta fall faller en stor bot på de ofödda. Ett ofint sätt att förvalta den rikedom vi förvärvat och givits. När talas det om hur viktig försakan är? När lärde vi våra barn vad det innebär? Får de inte det, tappar de en del av sin fantasi. Och de tappar bort värdet. Att kunna värdera saker och ting, utan det spelar inget någon roll. Vi behöver offra något ibland för att kunna känna lyckan..

PS. Det fungerar inte att lägga in bilder, försökte skicka flera bilder till de senaste inläggen, men deg blir nåt fel med uppladdningen. Borde jag då köpa en ny telefon? Eller ska jag försaka allt mitt surfande? ;)

Presentation


Hej!
Jag tycker om att skriva och göra bilder. Här på bloggen samlar jag bilder och texter om sånt jag blir glad av. Nästan allt bloggande sker via mobilen, delvis därför kommer mina foton vara långtifrån felfria.. Gillar någon bloggen och vill läsa och

Fråga mig

0 besvarade frågor

Copyright

  Alla texter och bilder här skyddas av copyright!

 

Vill du låna en bild (tex. till din blogg)och hänvisa till mej är du välkommen att fråga :)

Att dela mina hela inlägg på facebook är ju också helt ok (eftersom de då kopplas hit till min blogg)

MEN

 Tar du/kopierar en bild/text utan lov, kommer jag hem till dej och river sönder din cykel!!.. eller nåt... >:(

 

 

Kategorier

Senaste inläggen

Länkar

Sök i bloggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ dunsaluns med Blogkeen
Följ dunsaluns med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se