Jag passade valpen Pluto en dag. Han följde med ner på hjortronängen och byggde grindar med mej. Jag hämtar stora grenar från tallarna som pappa fällde här. Kapar i lagom längd och knyter ihop med balsnören bara. Du vet vad balsnören är va? Hampasnören från en höpress som gör små höbalar. Dessa grindar blir alltså helt komposterbara. Kommer förstås kräva ett visst underhåll. Så jag gör dem lite på prov för att se om det är värt det.. Pluto gnager på grinden och går på pinnarna och drar i snörena som jag knyter med. När jag släpar större ris och slanor går han efter och drar i motsatt riktning. Som alla andra bäbisar och gamla tanter vilade vi middag. Vi låg i mossan och aktade oss för solvärmen i skuggan av några björkar. Sista bilden är hjortronblommorna, några av dem. Nu är där fullt av hjortronkart. Frågan är ju om getterna hinner äta dem före mej..

Gick lite i skogen idag. Det var lagom varmt men man får ha långärmat och en mössa för att slippa värsta myggen. Efter en stund kom ett regn, bara lite lagom så myggen gömde sig.
Jag såg att tätörten blommade. Det är den blålila blomman med ljusgrön det bladrosett. Oftast ser man bara bladen, men idag såg jag flera som blommade. Bladen är feta och lite klibbiga. Den äter insekter. Den kallas tätört för att man använde bladen att starta upp mjölksyrekulturer med, eller alltså, man startade upp ett fil/ surmjölk/ långmjölk. När man gör ny fil sen behöver man bara en skvätt från den förra omgången för att starta igång rätt mjölksyreprocess i bunken. Men då sägs det att om det blir åskväder kan filen bli förstörd, syran fungerar inte som den ska. Då måste man ut och leta en ny tätört och börja om från början. Jag vet inte precis hur man startar en fil med en tätört. Det tillhör gammal utrotningshotad lära. Jag hörde någon som talade om att lägga den på ett tefat med bara en liten skvätt mjölk för att få igång den. Jag testade en gång men jag misslyckades nog och kastade bort det. Jag brukar starta upp fil med köpesfil i första omgången. Norrskensfil. Det blev mer och mer långfil av det hela efter varje ny batch. I köpesfil odlar de ett par kända mjölksyrastammar i död, pastöriserad mjölk. När jag gör fil låter jag alla hundratals naturligt förekommande bakteriestammar i mjölken frodas från spenvarm till rumstemp i ca 18 timmar. Kanske trycks då vissa stammar undan när köpefilen gör entré?. Den har ju redan ett litet överskott på bakterier och det vill man ha för att vara säker på att man startar igång med goda bakterier som får övertag direkt. Man ska ha så färsk, nyköpt fil som möjligt för att få pigga bakterier.
Tätörten är så fin där den står, så ståtlig och skör på samma gång...  

- eller hur det nu var...

Hon har ju hängt med ett tag. Våran sämsta lilla get som ibland är så bäst- Lyckan- ett mirakel att hon är med oss än. Hon föddes som med otur, men härdar ut alla motgångar med lusten att leva som bränsle. Vilken envis rackare. Och trots sin egen smått fula och knotiga uppenbarelse har hon fått de finaste killingar. Jag funderade ett tag på att kalla henne Rut istället, för hennes kämpaglöd och uthärdighet och självklara sätt att ta sig an livet trots motgångar. Men hon fick namnet Lyckan ändå, fastän det kanske borde stavas med ett stort O framför har jag tänkt ibland. Hon är fantastisk. Ikväll behövde jag ett bokmärke och så skapade jag ett, med Lyckan på.

Jag har en viss förkärlek för hagar och deras utveckling. Jag skapade en gång ett hagkomplex på två hektar blandad mark och där blev så fint och artrikt. Nu bor jag på ett annat ställe och har börjat utforma naturen omkring mig. Samtidigt som jag fått det ena förhindret efter det andra. Det går segt och jag har lång tid framför mig av väntan på resultat av bete och pyssel med hagar. Jag ser dock små små guldkorn som håller hoppet vid liv. Det kan vara åkerbärsblommor, hjortronblommor eller små violer, grodor och paddor i diket eller en liten stund på filten vid bäcken. Då upplever jag det så vackert redan som jag ser att det kommer att bli. För en annan kanske bara skulle se den toviga jorden, sly, trassliga stängsel, döda kvistar och mygghål kantat med hyggen och elledningar till förbannelse. Man får välja vad man ser. Och putsa sin dröm en pinne i taget. Det är enormt tålamodsprövande då man även har en släng av enorm trötthet att hantera. Därför är jag ännu mer inställd på att den här förvandlingen av markerna kommer att ta längre tid. Jag kan helt enkelt inte jobba på som tidigare. Men jag bidar min tid och ser det jag ser. Det är en stor del av förvandlingen. Bara att lägga märke till den och vara tacksam för varje strå.
Även om jag inte orkar, så har min vision redan börjat. Sen när man ser alla arter som trivs i den blandade miljön i hagarna så får man lön för mödan. En bekräftelse på ett tyst och långsamt arbete tillsammans med djuren och växterna. Ja för jag röjer varsamt. Varje kvist har sin plats och inte en av dem bryts tanklöst eller i onödan. Fågelbon på flera ställen i hagarna vittnar om att någon delar min uppfattning om att den här platsen har potential att bli ännu ett litet paradis.. Jag har så mycket mer än getter i mina hagar. Det krävs en speciell blick för att se allt det fina..

Lappgetter. I år blev det äntligen killingar igen. Det är så roligt att se något nytt födas och få lite liv och leklust i hagen. Ja, jag har faktiskt släppt ut dem nu. De är så roliga. På den första bilden är Luna och Lill-Ernst bara en vecka gamla. Jag har varit sjuk så under de soliga påskdagarna satt jag i en skön soffa ute på bron med killingarna sovandes i famnen. Det porlade friskt i stuprören och trots tröttheten och den djupa snön efter snöstormen helgen innan, så fick man riktigt mycket vårkänslor.
Det märks att de vuxit mycket redan. Tre killingar blev det. Lyckan var först ut med helvita tvillingar och sen fick Spira en, som dottern kallar Cleopatra eftersom det ser ut som hon har kajal runt ögonen. Den killingen har även lite grå fläckar och på bilden hänger hennes öron hon är bada ett par dagar gammal där..

När jag inte har målat på det här sättet förut så ser jag bättre vad som förbättras och var jag går för långt när jag målar, om jag fotar under tiden. Medan jag målar har jag ju blicken fäst på punkten där penseln tar i pappret. Det kan vara svårt att sedan skåda hela bilden och se var jag behöver sätta färg härnäst. Då brukar jag gå iväg. Ställa upp bilden så den syns tydligt när jag kommer tillbaka. För att få en ny blick på helheten.
Ett annat sätt att zooma ut och få överblick kan vara att fota bilden och titta på den genom telefonens öga. Det är konstigt att det blir en helt annan förståelse för den ofärdiga bildens komposition om jag får den i ett nytt, samlat format, på mobilskärmen. Får direkt bättre överblick tycker jag. Möjligtvis för att den ögonblickligen byter format eller om det har något med inramningseffekten som själva skärmen får. Här har jag plockat upp ett tråkigt dött och grått träd från i vintras. Jag kan lika gärna träna på det här akvarellstänkandet på det där trädet tänkte jag. Det är inte klart än. Jag kommer sätta mer detaljer och färg. Men genom att titta på bildsekvensen ser jag hur jag skulle ha gjort annorlunda för att det inte skulle bli så rörigt.

I naturen lever människan. Hon äter och skräpar ner. Älskar och är rädd. Hjälper och försvarar sig. Människor samarbetar och går sin egen väg. Människan har instinkter som inte alltid passar sig. Människorna har kommit överens om regler. Människan har ett klokt hjärta som hon inte alltid lyssnar på. Människan har lärt sig mycket av sin hjärna. Människan förlitar sig mycket på sitt intellekt. Människan har dåligt förtroende för mänsklighetens intellekt och förmåga att sköta världen på ett bra sätt.
Människan är av jord kommen. Det har människan glömt. Människan har lärt sig att jord är smuts. Utan båda fötterna på jorden tappar hon lätt fotfästet.
Människan måste samarbeta med jorden för att få näring.
Människan behöver vara i balans. Fötterna på jorden och en stark ryggrad som strävar mot himlen. Människan behöver lyssna på sitt hjärta för att ställa in sin livsväg. Människan tycker att många av hennes fränder är ryggradslösa.
Människan lider av ett subtilt självförakt. Hon säger sig älska andra arter mer än sin egen. Hon har inte stort hopp till sin egen art. Människan älskar sin hund mer än sin granne trots att hunden pinkar på mattan. Människan anser att människor ska ta ansvar och uppföra sig. Hunden är snäll mot sig själv. Såg människan det i sin frände skulle det misstas som ett för stort ego. För ett djur är det ok? Till och med beundransvärt? Vad är det? Varför denna självförnekelse? Människan säger att hon älskar djurens ärlighet. Tänk om alla bara kunde älska sin nästa såsom en hundvalp, ty de förtjänar tydligen ovillkorlig kärlek? What about Torbjörn 67? Try love him as you love your puppy? För utseendet har väl ingen betydelse för rätten att bli älskad?
Människan är berikad med intellekt att förstå sin omvärld.
Människan har potential att lösa många problem. Människor har potential att acceptera varandra. Vill inte människor det? Hur mycket sitter i inlärda mönster och vad finns i djupet på varje klokt mänskligt hjärta?
Om människan kunde förlåta sig själv sina mänskliga tillkortakommanden skulle hon även kunna acceptera sin granne så som ett djur. Ja det låter hemskt, men djur har i många fall högre status när det kommer till människans kärlek...
Det fina är att människan åtminstone ser kärlek i djuren och då är det ett steg på rätt väg. Det finns kärlek i allt...
Och människan är natur.

Ps. Ändå, idag när jag kollade igenom min telefon så ser jag att en ikon för att anmäla fel, är tecknad som en skalbagge. Vad innebär människans förhållande till naturen när skalbaggen är en symbol för ?fel??...

Bilden är Korpflickan, som jag gjorde förut..