I dessa bistra tider med sjukstuga höga bränslepriser och elräkningar har jag snålat på elen och eldat med ved mest hela vintern. Men även ved är tydligen en sinbar källa till värme. Nu börjar veden i vedhuset på gaveln ta slut och även den ved som låg i carporten. Idag kom jag på att jag hade en dold vedgömma i ett annat vedhus bakom ladugården. Det är alltid så mycket snö så jag är aldrig där bakom på vintern. Från det stora ladugårdstaket rasar det mycket snö som aldrig tycks smälta frampå våren eftersom det är skugga där bakom. Man ser att dörren till ladan blir helt förbommad med snö som rasar från ladugårdstaket och över den lilla utbyggnaden, trots att det kommit långtifrån lika mycket snö som ifjol. Jag gjorde iordning så att hönsen skulle ha sin utgång genom det gamla vedhuset/ utbyggnaden så att det skulle fungera som en slags farstu. Men eftersom det var lite gammal ved kvar där inne så stängde jag för den så att de inte skulle sitta och skita i veden. Jag lyfte dit en skärm som jag hittade och de två stora dörrarna från ingången som jag lyft av gångjärnen, så öppningen alltid är öppen, annars skulle man aldrig komma in där på vintern.
På gaveln av ladugårdsbyggnaden är mitt vanliga vedhus. Men nu skottade jag mig iväg runt knuten på baksidan och förbi fönstret med de förvånade hönsen. Där inne bakom portarna är ett dolt litet vedförråd så vi kanske klarar oss hela våren :) efter en stund dök Rävis upp där inne. Han har hemliga gångar överallt och dyker alltid upp när han hör att jag är ute och pysslar med något. Då kommer han och kollar och markerar vedklabbar och frågar vad jag håller på med.. Drog in en pulka ved.
Skönt med ny eld i huset. Det ger verkligen bästa värmen. Köksnoran är kopplad till den vattenburna värmen i hela huset så det blir varmt överallt. Det är en sak jag gillar med gamla gårdar och ladugårdar. Man kan alltid hitta nån spännande skatt ibland alla skrymslen och vrår. Det finns alltid nåt. Så himla lyxigt :)

Det finns en förening som har webadress http://lillahjartatipitea.se De tr hjälp av socialen och kyrkan för att hitta dem som bäst behöver deras hjälp i vår lilla stad. Det kan t.ex vara familjer som behöver ekonomiskt stöd till det viktigaste. Föreningen har även anordnat aktiviteter för barn mm. För att bli medlem köper man ett medlemsbevis för 100kr eller 200kr för familj. Då får man ett medlemsbevis som varje år trycks upp i A5, inramningsvänligt. Detta år 2022 har de en av mina bilder på medlemsbeviset. Det kändes verkligen hedrande att bli tillfrågad.

I ladugården har jag en lillibock som heter Fingal. Han ska snart bli pappa. Lillibock kallar jag småbockar som känns som att de är killingar. Han är ju inte året än, så han är långtifrån fullvuxen och har ännu inte så kraftiga horn. Huvudet är litet som en killing också. Och luggen brukar inte vara kvar på äldre bockar som fejjar bort den när de går och är sturska bland sly och annat.. Han är inte min, Fingal.. Han är bara här på installning under ett par- tre månader. Det var någon annan som var lovad att köpa honom, men uppfödaren skjutsade hit honom i väntan på att han skulle bli såld. Mina damer blev ju glada för det. Det lade sig genast en mer harmonisk stämning över den lilla flocken när den fick manlig tillökning. Dock var han ju bara en lillibock när han kom och damerna är ju snart fem år gamla, så de var ändå inte jätteförlägna över hans närvaro.
Men jag tycker nog att han vuxit till sig lite i vinter i alla fall. Han var ju ganska skygg i början men nu är han mer nyfiken. Han är en trevlig liten bock och jag hoppas allt går bra med hans avkommor här sen. Tänk, jag kan verkligen inte fatta, jag kan inte föreställa mig hur det ska bli att äntligen få ha killingar på gården. Jag hade ju uppehåll några år, när nu livet tog en twist och en twist till och en till. Också det att Gullie dog hösten -20. Det tog ju hårt på oss, vår flockledare. Nu hoppas jag få ut en ny mjölkget av de här ättlingarna. Åh, så kul det ska bli! Hoppas jag... för jag kan ju som inte tro det..

En morgon, alldeles i början av året, när jag legat kvar länge i sängen tittade jag ut och fick se en orre sätta sig på en gren utanför.. var det verkligen en orre? Jo?, och där en till alldeles brevid, och där en till och en till.. över tjugo stycken mörka klumpar i träden. Plötsligt dflyger de iväg till en annan gren eller sträcker på sina graciösa halsar. Så fina.

Jag satt uppe vid skrivbordet när det började trampa och krasa av snö på mitt hus. Jag hade inte hört någon bil så jag undrade om det var någon på bron. Men det var uppe på taket alldeles ovanför mitt huvud som det lät. Mellan hustaket och bortslet ryms precis ett litet vindsfönster. Det syns inte utifrån för all snö som far ner. Där i tunneln mellan takraset och fönstret skuttade ekorren förbi. Den sprang runt några gånger och den stannade upp och knackade på rutan. Jag lade ut nötter åt den på brotaket. Men jag tror den blev för rädd av ljudet av fönstret.

Har köpt en ny almanacka. När jag ser uppslaget med alla årets dagar på samma. Blir jag helt fascinerad. De är faktiskt helt oskrivna. Nej vi vet inte, vi bara tror att vi vet vissa saker, men vi har faktiskt ingen aning om vad som kommer att hända. Passa på att vara tacksam för det man har idag. I något avseende har man det ganska bra ändå. Att känna tacksamhet för just det avseendet är en gåva i sig. Men man kan träna på det också -att se vad man har nu alltså. Njut av det...
Och bara att se dessa tomma blad och glädjas åt vad de skulle kunna fyllas med.

Jag klottrade i större skala. Tog fram pastellkritorna och ritade på en akvarellskiss som jag var så trött på att se.. Det händer nästan aldrig att jag bara leker med färgerna såhär. Men jag har ju inte använt pastellkritor nåt nästan, så jag ville se hur man kan blanda och smeta ut och om färgerna täcker varandra. Jag använde fingrarna mycket för att jämna ut färgen, annars blir det så tydliga kritstreck och vitt emellan. Jag vill att färgerna ska flyta ihop men risken är ju att man smutsar de ljusa färgerna.. De verkade dock inte allt för känsliga för nedsmutsning som tex oljekritor. Dessa lägger sig mer ovanpå varandra. Jag ska testa mer med kritorna en Annan dag. Det är lika bra att testa lite när jag ändå inte har flow att göra nåt finare och noggrannare..
På nedersta bilden är det bara akvarell och lite blyertsstreck. På mellersta och översta bilderna är blommorna likadana. Jag tycker att bakgrunden framhäver dem så olika. I vanliga fall använde jag aldrig svart. På den här bilden är det svart närmast runt blommor o blad. Sen har jag smetat ut det svarta och fyllt på med mörklila ända ut mot kanterna, sen har jag smetat ut igen och slutligen satt ljusblå färg på vissa ställen och smetat ut.. Effekten blir att allt ser svart ut utan att bli helt platt..

Årets näst sista dag. Jag gick upp och virkade färdigt en mössa av grått ullgarn som jag fick i present för några år sedan. Direkt den blev färdig gick jag ut för att prova den. Jag var blek och trött men jag behövde röra på mig och uppleva något ute i friska luften.
Skogsvägarna är inte plogade. Men under det översta snölagret ligger ett skoterspår som stöttar lite. Jag gick en bit efter vägen. Flera orrar flög upp framför mig. Det var säkert fem stycken och ännu fler legor gick Jg förbi. De ligger i små minigrottor under snön och flyger upp om men kommer för nära. Man blir skitskraj varje gång haha. Den sista som flög upp var faktiskt en ripa tror jag. Jag trodde ripor bara fanns i fjällen, men jag vet att det finns åtminstone dalripor i den här skogen. Men kan de vara helvita? Jag hoppade över en bäck och fortsatte uppåt över några klippor. Där borta finns en fin favorittall. Den är väldigt urholkad av hackspett eller annat. Det är stora hål. Skulle kunna bo en hel ugglefamilj där. Stammen är tjock men grenarna är brutna och flätade i varandra. Jag hittade även en ny portal. En kullfallen liten tall med rötter som vuxit som en ring. Med tanke på att det är nyårsafton idag så kom jag att tänka på just portaler och att jag gjorde ett liknande inlägg inför nyår 2019 eller vad det var. Googla ?dunsaluns portaler?. Det är lite häftigare portaler av snötäckta trädstammar som vi gick och red igenom. Jag, Tilde, Dunsa och Spöket. Men den här promenaden blev tillräckligt magisk för mig ändå. Det gäller att ha fantasi. Gott slut och gott nytt på er alla