Idag vaknade jag upp tidigt och ville omedelbart påbörja en grej. Jag skulle blanda äggtempera av vad jag kunde hitta i köket. Tog kakao, gurkmeja, muskot och paprikapulver, rödbeta och så försökte jag göra en blå färg, men den har inte utvecklats än så jag fuskade med det blå, vi tog en färgtub. Ute i ladugården har jag köpt på mig lite virke och en extra bred planka som jag sågade i lagom stora bitar. Sen hamrade jag ut en liten skåra som skulle rama in målningen. Till det använde jag ett stämjärn. Ett stämjärn!! Jag har äntligen köpt det. Det är något jag alltid velat ha. Så kul! Men jag har inte tid att mäta och göra rakt, allt tar ändå så mycket längre tid än vad det gör i tanken. Nu skulle vi dyka på detta experiment jag och dottern. Alla pigment blandades med olja och vi målade minst lika mycket med fingertopparna som med pensel. Det var ganska svårt. Men det var kul.

Förra veckan kom det så mycket snö. Jag skottade av carporten, så det inte skulle rasa in under tyngden. Snön låg djup där uppe. Ca en och en halv meter. Underst sparade jag ett lager snö att gå på. Annars blir det så halt att vara på taket. Bilen stod ju parkerad inunder. Den fick stå i några dagar, tills det slutat snöa och vägarna var helt öppna igen.

Så underskattat! En bättre form av godis: Jag har aldrig sett receptet. För det är tydligen inte så speciellt outstanding så att det får plats i kommersiella receptsamlingar. Men när jul och jobb gjort matvanorna vanära med sötsaker och låtsasmat längtar kroppen efter något bättre. Samtidigt är inget gott. Då går jag till essensen av vad mat är och varför jag över huvudtaget ska äta.
Vintermörker och jobb gör mig trött och stillasittande och frysande gör mig slö. Dessa fyra adjektiv sätter sig gärn i en automatisk och destruktiv rundgång i Kaphas tecken. Bristen på energi och engagemang och tid gör att man även i köket väljer den snabba och till synes mest energirika vägen- godis, snacks, smörgås osv,.
Detta ökar bollen som redan är i rullning.. För att inte rulla ner i avgrunden så försöker jag se genom beteendet. Varför vill kroppen ha snabbmaten? För att smaken ger en känsla av att kroppen får energi. Samtidigt vet jag att energin är falsk. Det är processad mat som smakar gott men där processen dödar mycket av den prana som ursprungligen fanns i råvarorna. Prana är livskraft och förmodligen anledningen till att det finns dieter som kallas ?rawfood?. Kroppen går i första hand på känsla och blir lurad av smaken att låtsasmaten är energirik. Livskraften är bäst i nyskördade råvaror som trivts på sitt växtställe, oavsett om det är vegetarisk eller animalisk mat vi pratar om. Jag har den goda lyckan att få presenter i form av ett kålhuvud eller ett par överblivna tomatplantor av min före detta granne. Det är väldigt uppskattat. Men annars köper jag svenska och ekologiska grönsaker på affären.
Så, med underlag för att ge kroppen en nyttigare form av energi börjar jag skala lök och morötter. En god bas i varje hemlagat mål är att börja med att fräsa lök och vitlök i smör eller ghee. Jag bryr mig inte om att det blir mycket fett. Tungan vill ha sitt och om jag gör maten för mager kommer känslokroppen och vata att sakna en bas i maten. Alltså inte nöja sig, gå och börja leta energi i skafferiet igen. Fettet i grytan är dessutom inte lika onyttigt som det härdade fett som oftast finns i processad mat. I och för sig blir nu denna soppa processad på det vis att jag hackar och kokar ingredienserna. Men det är en mindre process. Men vata och kapha behöver varm mat, speciellt på vintern.
När löken blivit riktigt mjuk sätter jag i grovrivna morötter4 st.
Allt får fortsätta fräsa under lock för att behålla lite vätska. När morötterna mjuknat tillsätts röda linser, de får fräsa med ett tag innan jag gäller på vatten så de får koka tills linserna är klara. Då sätter jag i en riven liten spetskål eller delar av ett större kålhuvud. valfri buljong. Koka soppan. Sen tillsätter jag peppar och persilja. Salt är jag försiktig med. Processad och snabb mat gör att vi vänjer oss vid för mycket salt. I soppan sätter jag ibland en skvätt grädde. Antagligen är det bättre att vara utan men det är gott och jag är nöjd med detta alternativ till skräpmat. Soppan blir otroligt god och jag längtar inte efter sötsaker efteråt. Soppan i sig är ju söt och energirik. Alltså inget man äter för att gå ner i vikt men för att få en bättre form av energi. Rödkålen är ju så vacker, men färgerna i grytan från kokade morötter rödkål och persilja, blev ju gråbrun efter ett tag. Sista bilden.. på översta bilden har jag precis hällt i grädde o persilja så den ser helt vit ut. Färgen varierar med ingredienserna..

1 gul lök eller schalottenlök
1 vitlöksklyfta
En msk steksmör eller ghee eller olja
4 morötter
1 dl sköljda torkade röda linser
En stor bit kål av något slag
1 buljongtärning eller hemkokt buljong
Vatten
Persilja
Svartpeppar
Ev.salt
Ev. en skvätt grädde

Här kommer ett inlägg till er som odlar. Stort eller smått.. alla kan vi göra nåt, och det är bra, oavsett kaliber.. själv fuskar jag så tillvida att jag köper ekologiska kryddor i kruka på matbutiken och sätter i odlingslådan. Där har speciellt persilja en förmåga att breda ut sig och trivas ända in på frosthösten. Jag odlar förvisso en del och har djurens avkastning till hjälp i hushållet och nyttjar det gödsel som blir för att göra nåt nyttigt av. Men hade jag gått djupare i min egen ambition så hade jag definitivt börjat fröodla. Kanske är det just på grund av detta som jag håller mig till potatis. Alltså för stor del av min ambition är att göra gott av det kretslopp jag har. Potatisen är lättskött och man får dessutom automatiskt utsäde till nästa år. Superbra självhushållargröda. Jag gjorde just en god grönsakssoppa och tog lite persilja ur frysen. Så kom jag på att om om man skulle vara duktig och fröså persilja så skulle man få börja snart. Men då var det ju det med att köpa frön...
För övrigt är det så sorgligt att en av de få som sålde hållbara fröer i Sverige fick sin butik/lager uppeldat! Hon blev så bestört efter flera års kämpande med fröerna så hon gav upp. Snälla någon! Återuppta detta viktiga arbete! Själv har jag inte tid.. Precis, alla vill att någon annan ska ta tag i det.. Men det vore väl bra om vi kunde hjälpas åt. Jag vet att många hobbyodlare håller på att ha ihjäl sig med alla frösättningar, omplanteringar osv.. men det borde bytas fler plantor grannar emellan eller inom kommuner. Så slipper alla göra allt, men det behöver ändå inte bli så kommersionellt. Fröer är så skört och så kraftfullt. Fröer är proppfulla av prana- livskraft, kraft vi behöver från mat mm. för att få ork. Fröet behöver spridas och växa i god jord. Det är så skört att hållbara fröer bara ska hållas av några få distributörer. Ett lager brinner och gener från fröer som vi kommer behöva i framtiden är borta för alltid. Tänk om vi kunde lämna en morot i jorden ett extra år och därmed få den att blomma. Eller pilla ut fröerna från några tomater extra och dela med oss till grannen. Jag tänker fortsätta att experimentera med ostar och mjölksyra och getmjölk, om framtida lycka med djuren står mig bi. Just nu är det avlägset. Olika Omständigheter har gjort att jag detta år knappt kunde göra något hemodlat/ hemslaktat eller hemmjölkat. Knappt så att hönsen lagt ägg. Jag hoppas att jag kommer på fötter med detta igen, efter ett år av att riva ner det jag under så många år byggt upp. Jag hoppas att jag någon gång kommer lika långt på detta, mitt nya ställe på jorden. Så att jag kan få ett nytt fungerande kretslopp här. Såklart har det redan börjat i viss mån, men det tar tid att lära känna en ny jord... Så ja, någon gång kanske jag till och med kan fröodla lite själv, men snälla ni som också har ett brinnande intresse för såna här saker. Prova att ge dig på att samla frö av en gröda och lär er mer om detta! Vi kommer behöva fröer... sista bilden är allt hemgjort, sallad, ärtskidor, tomat, ägg från hönsen och inlagd salladsost av getmjölk. Jag saknar det...

På tal om rävar, som i förra inlägget. Så har vi en nu liten krabat i lagårn, eller i hallen, eller i en liten låda. Han är så fin. Rödgul och lekfull och nyfiken. Rävis är Tildes egen kaninunge. Hon gjorde en skylt till hans dörr och jag gjorde om ett kobås genom att sätta nät och göra en dörr. Han är resultatet av en rymning. Pappan är gotlandskanin/australian rex (rävröd) och mamman är dvärgvädur/lejonhuvad kanin. En salig blandning. Australian rex vet jag minst om. De har sammetslen päls och är medelstora. Gotlandskanin är en lantras som också är medelstor och kan vara alla färger. Dvärgvädur är runda och söta och ofta lätta att hantera. Det är den ras jag haft flera av, även den vi hade så länge som försvann nu i höstas, fast hans ena öra stod upp. Lejonhuvad kanin vet jag heller inte så mycket om. De är rätt små de också. Rävis är nästan redan större än Snurre Sprätt.
Rävis bekantar sig med getterna i ladugården och med hunden inne. Fast då hon kommer in skuttar han gärna iväg in under en stol eller soffa..

Jag såg spår av rävarna i skogen idag. Jag har lärt mig att ska man se skillnad på hund och vargspår ska man veta att vargen inte jollrar runt hit och dit. De går raka vägen.. insåg idag att det kan inte gälla för rävarna. Spår hit och dit och ner i diken och hål och på ett par ställen kan man se hur de skrämt upp orrar som legat under snön, man ser hur vingpennorna dragit streck i snön vid hålet när de plötsligt kastat sig upp i luften då räven kommit.. den sista bilden vet jag inte riktigt vad det är.. det var som ett långt brunt tarmnystan, usch, något rödaktigt under snön och lite gula fläckar. Massor med rävspår. Antingen nån räv som varit dålig i magen eller en slaktplats?? Men jag såg inga fjädrar.. skumt och äckligt, jag sa till hunden att det där går vi inte fram och nosar på, fast vi var båda lite nyfikna. Vad är det? ...Vi åkte vidare..