Jag är så glad att min dotter vill virka med mig. Hon köpte lila och svart garn i lördags och jag köpte ett ljusgrönt. På bilden blir det lite annan färg pga kameran. Hon hade inte världens tålamod och jag hade ännu sämre kanske. Jag var väldigt trött, vilket sedan visade sig vara en annalkande dunderförkylning. Hon ville virka små djur. Jag har ju gjort det en hel del sådana tidigare i livet så jag försökte visa henne. Det mesta kan man göra om man börjar med en magisk ring. Jag försökte visa henne samtidigt som jag försökte lära mig själv igen. Det gick sådär. När jag skulle börja räkna på andra varvet av ringen för att göra utökning tappade båda orken. Hon ville inte behöva räkna hela tiden. Vi får fortsätta en annan gång helt enkelt. Men hon ville ändå virka något, så jag visade henne hur man håller nålen och hur man gör när man vänder, så att man kan virka flera varv på samma start. Alltså först bara virka en lång mask och sedan vända och börja virka i öglorna så att det byggs på varv för varv. Tillslut blir det ju en liten provlapp eller en mer enhetlig textilbit som kan bli början på något annat. Det blev smalare och smalare för varje varv så jag sade att hon måste göra lösa luftmaskor varje gång hon vände. Hon hade redan tröttnat på mig så jag sade det bara utan att visa så utförligt, hon testade och hon bara fortsatte att virka och upptäckte hur hon kunde virka i en annan ögla så att det plötsligt blev bredare igen. Det är ju helt fantastiskt med virkning att man bara kan sticka in nålen lite var som och så bara fortsätta bygga på med öglor. Hon visste inte riktigt hur man skulle göra men det var svårt att lägga ifrån sig och gå och borsta tänderna. Bara ett varv till?
Nu är hon hos sin pappa den här veckan och virkningen ligger kvar som en melankolisk men hoppingivande, söt liten påminnelse om att det mest perfekta inte alltid är det vi förväntar oss. Men glädjen i att upptäcka hur mycket man faktiskt kan skapa om man bara vågar och hoppas och bara fortsätter virka eller göra tills det blir något. ? Den är så söt?

 

skogsnuvan

13 oktober 2023 11:53

Tänk så jag förstår henne Jag som hade en mamma som stickade och virkade de vackraste saker. Jag tyckte att hon gjorde det så bra så jag lärde mig aldrig och jag är vänterhänt så det gjorde det besvärligt också. Nu har jag ju färgat så mycket garn men kan inte sticka. Nu har jag en ny väninna som är vänterhänt och säger att hon ska lära mig. Tror att jag börjar med en halsduk. Dessutom ska jag gå på kurs och lära mig torrtovning Vanlig blöttovning kan jag ju och har gjort myfket men inte det Något nytt måste man lära sig även om man är gammal som jag

http://skogsnuvan.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här är ett exempel på hur en tillsynes overklig klump med färg kan bearbetas med nya lager färg och skuggor så att formen framträder utan att det blir en rörigare bild. Det är en ekorre som kurar ihop sig i sitt bo. Boet ska jag måla sen. Ekorren är ...

Lite bilder på killingarna. Geten skulle visst heta Hedda eller Hedvig, och bocken vet jag inte säkert. De är Lappgetter. Jag undrar på gårdsnamn om de ska ha stamtavlor. Myrlandet som Mellanboda har kallats av en författare. Vi är bara åtta åretrunt...

Todays endless story. Sometimes things just don?t work out as planed. Trying again and again, never give up. Even though I thought the last failiure was the end, it never is, everything is eternal. Sometimes life commands us to rest. Back off and wit...

Asså, Torvi är som ett kinderägg. Nu kom det två överraskningar idag när jag kom ut i fuse på kvällen. Helt färdiga och nystöpta. Två starka, fina killingar som inte ens var helt torra än. Tilde har nog aldrig klätt sig så snabbt, hon hade inte ens s...

När det blir vår uppe i myrlandet får knytt och oknytt hoppa mellan tuvorna för att inte bli blöta om fötterna? Nu är det ju vårvinter, men snart är blötvåren här och det börjar porla, kvittra, kuttra och kurra överallt i skogen. ...