Jag är så lycklig. Hela dagarna kör jag omkring med stötting bakom min underbara lilla fjording. Hon är stark och rask och lugn och snäll och frisk som en nötkärna.
I det vi kallar verkligheten så har jag inte någon häst alls, men jag är så glad över henne ändå. Längtar tills hon står här en vacker dag. Med hö i sin ryggsäck och färdiga hagar och allt vad hästar behöver. Solen glittrar orange mellan granar och furor där vi drar fram i mjuksnö ovanpå en vältrampad slädväg. På hemvägen lyser stjärnorna upp hela himlen och man kör genom vinterskogen som vore det hela oändligheten. Nu ska jag sova och åka vidare i min fantasi. Adjöss och god natt!

Jag är så glad. I morse var jag ute länge och gick. En ny runda. Jag visste att början var plogad. Sen blev jag så glad att någon kört bil i djupsnön på småvägarna, för jag ville inte vända och gå hem samma väg. Precis sista biten innan mitt hus är det inte bilväg från det hållet. (Första bilden ser man lite av gården när vi närmar oss.)Så där fick vi gå i djupa snön.. hunden tyckte det var dumt. Vi gick inte speciellt långt trots tidsåtgången men vi såg massor av rävspår. Vi såg älgspår och tjäderspår och harspår och spår av möss och ekorre. En korp flög över oss flera gånger. En gång flaxade den så nära mitt huvud att jag trodde jag hörde en hund på avstånd. Jag fattade inte vad det var för ljud, så stannade jag och tittade upp. Då flaxar den vilt för att stiga upp mellan trädtopparna. Vi såg en massa orrar eller järpar eller vad det var.. Det är så mysigt på ett sätt med all snö, trots att jag brukar tycka den är jobbig. Men nu känns det som den begravt alla jordens bekymmer. När man kommer från skogen mot mitt hus, ser man vart den gamla vägen gick mellan träden. Då fattar man varför det gamla lilla garaget är byggt längst in på gården, längst bort ifrån nuvarande bilväg. Plötsligt fattar man att den första bilen som bodde i det där lilla garaget, (Jag såg framför mig en liten Saab v4) skulle köras efter den knaggliga, smala väg jag just går efter. Tänk vad skumpigt det måste ha varit på de gamla hästägarna nedför bodbetget. Jag vet för övrigt att det på nybyggarnas tid var någon av backarna upp hit som kallades skrammelbacken. Det förstår jag. Jag körde ändå suv där med fyrhjulsdrift i somras. Vi körde ner till byn och var tvungen att köra så sakta att jag och sonen var överens om att det förmodligen skulle gå minst lika fort att cykla den där dryga milen. Nu har vi en stor, väldikad, rak asfaltväg på mest gott och lite ont. Den går dock på andra sidan huset och en längre bit ifrån lyvkligtvis.. Korpen tar avslutningsvis en ordentlig lov runt gården och harklar sig uppfodrande och förvissar sig på anonymt avstånd om att vi nu nått vår slutdestination, innan den nonshalant glider iväg bortåt skogen.

Här ser man att vägen en gång i tiden fortsatt rakt fram, förbi gården..

Rävspår i hjulspår

Har en skogsfågel legat under snön?

Korpen lämnar oss

Hemma

Det tar tid att rensa bär. Mitt i allt blir man hungrig. Jag kokade två dl lingon med lite vatten och en och en halv dl socker. Vispade. Hällde i resten av vattnet, totalt fem deciliter. Koka upp. I med en deciliter mannagryn. Vispa och koka. Vispa mycket med elvisp. Sen blir det rosa fluff som man kan äta med mjölk eller havremjölk. Det är ganska gott men man äter måttligt. I recept på nätet står det att man ska ha saft. Jag tror att man gjort på lingonsylt traditionellt. Jo, för detta är en gammal tradition att äta detta. Jag tror det brukade serveras som efterätt.

Hunden kan för allt i världen inte förstå varför vi gnor så enträget kring lingontuvorna när det luktar så mycket godare om den skära ryggsäcken som vi ställt ifrån oss mot en björk. Hon sätter sig och vaktar matsäcken tills vi kommer tillbaka och fyller hinken. Det var ju inte väntat att få sig några bär i år. Men här var det så mycket att det knappt tog oss tjugo minuter. Det finns olika lyxigheter med att bo i skogen.