För två veckor sedan var jag och dottern ute i skogen med getterna. Spira, Lyckan och Torvi. Vi tog dem först i koppel, sen släppte vi Spira lös. På hemvägen fick de alla springa fritt. De vågade ändå inte springa före oss hem i den mörka skogen. Jag vet att de skulle ha sprungit hem om någonstans. De är väldigt hemkära de här kreaturen och det går alltid att hitta dem med en klocka. En plingande klocka alltså...
Vi inspekterade lite häftig is. Sen gick vi även över en skoterbro som var lite läskig tyckte nån get. Man ser vattnet som strömmar under en, mellan de glest satta brädorna.. uppe på hygget vilade vi en stund, men då kom mörkret snabbt och vi travade hem igen.

Ritade en liten teckning. Jag brukar mjölka på morgonen. Bara en get. Och ha alla kokade kärl och rena dukar i en liten korg. Ett år bestämde jag att jag var tvungen att låta bli att betäcka getterna. Jag mjölkade då Gullie som vanligt och skulle sina av henne när hösten blev till vinter nånstans. Men det gick inte. Jag trappade ner henne till några dl per dag, men sen kunde jag inte förmå mig att se varför jag behövde sluta. Hon åt bara grovfoder och jag pressade aldrig på produktionen. Tiden gick och jag mjölkade hela vintern. Bara en liten skvätt varje dag. Men vi behövde inte mer. ,. Så nästa sommar mjölkade jag fortfarande. Men det var redan bestämt; jag skulle inte kunna ha någon bock denna höst heller. Jag hade fyra getter kvar när jag flyttade. Ingen bock, inga killingar på länge. Getterna betade i nya hagar i skogen hela sommaren. Kanske kanske detta år att det skulle bli av att skaffa bock. Gullie och Torvi skulle bli mödrar igen. De två andra är inte lika bra att avla på, tänkte jag. Hösten kom och Gullie blev sjuk. Tvärt. Jag blev tvungen att släppa henne. Mitt hjärta alltså! Om du läst bloggen under flera år så vet du att det är hon som är min get. Nästan starkare band till henne än till hunden. Hon lade sitt huvud i min famn och tryckte sin panna mot min. Inte kunde jag låta henne lida mer. Men jag har varit förvånad över min ovilja att släppa det som hände. Att inte vilja förstå att det var meningen att jag skulle förlora min vita vän just nu. Vi skulle ju börja om. Hon skulle ju få fler killingar och berätta mer..
nej, veterinären visste inte vad som var fel...
Man måste förstå att döden är en del av livet. Att något annat ska bli.. jag vill nog inte riktigt förstå.. Men till att börja med så är geten på teckningen inte längre vit, som jag brukar rita dem. Det tog emot lite, men Den här liknar mer Torvi. Om än tanken på att göra mig av med alla getter och låta allt försvinna har slagit mig, så finns där nog ändå ett hopp om Torvi och hennes framtid.. vi får väl se

Räven på bilden kryper ihop och försöker skaka av gyttja från tassarna när han skyndar fram genom regn och blåst. Han kunde sitta gömd i skydd för regnet, men av någon anledning måste han till sist ut i alla fall.
Det har varit en regnig och stormig höst för oss alla. Ledan - det tycks aldrig ta slut. Vi skyggar för stormvindar och regnbyar så att vi inte ser varandra på avstånd.
På andra sidan coronaträsket står en rävhona han lekte med förut. Hon sträcker på halsen, men han ser henne inte. Han hör henne inte för stormen och regnet. Tassarna sjunker ner i dyn och han vill bara vidare.
När vinden mojnar och presidentvalet är över, kommer genast ett nytt regnil, och kanske en virvelvind med höstlöv som ruskar om pälsen in på bara skinnet.
Denna tid ska inte gå någon obemärkt förbi. Alla i alla jordens länder blir tvugna att ta ställning. Att lyda restriktioner eller protestera. Att värna om varandras hälsa eller stödja en vacklande ekonomi. Demokrati ifrågasätts, yttrandefrihet, censur, korruption, hets mot folkgrupp, våld i hemmet, kvinnors rätt, flickors rätt, barn som far illa. Hemlösa i karantän? Folkgrupper, religioner, hedersvåld, terrorism. Alla kämpar vi för det goda... mot varandra...
Det är inte vanligt folk, enskilda, som kan stå till svars för de största missöden som drabbat oss. De kan inte rå för att coronaträsket kom och bredde ut sig mellan oss. Lika lite som räven orsakade regnet. Men om han stannade upp skulle han se sin vän där på andra sidan. Lika blöt som han, lika utsatt och uppgiven. Men som ser honom i vad han har att kämpa med. Empati. Och kanske, kanske måste han då inte kämpa så mycket genom alla dessa vindar av villfarelser och hot. Kanske kan skymten av henne ge honom hopp. Om han bara stannade upp och såg hur hennes rödgula päls skimrade i kontrast mot den gråkalla skogen. Tänk om vi kunde stanna upp och låta oss förföras av skönheten i varje person. Se det vackra trots att det är på avstånd. En dag kommer träsket att torka upp och vi kan gå runt utan att få leriga tassar. Tiden är förgänglig. Skönheten/ godheten består. Vi väljer vad vi ser, detta ovisshetens år. Men förtvivla inte, alla är vi med, vintern blir ock kall, fyll på med mera ved.
Skaffa dig det bränsle, du behöver för att stå ut. Se de goda värden, och de kommer segra till slut.

Den här lampan är ju bara magisk, Att man kan gå ut i kolsvarta mörkret och efter en stund ser man allt så bra. Vi var ute i skogen ikväll, hunden och jag. Det var tillochmed så att, när jag kom runt en kurva fick jag hålla upp handen ovanför ögonen för att skymma månljuset lite för att se framför mig på vägen. Det är roligt att vara barnslig ibland och upptäcka världen och gå på små, små äventyr så ofta man kan. Det finns så många små och faktiskt stora mirakel som vi så lätt missar eller glömmer. Jag vill vara där igen