Jag för stålstiftet fram över papperet som en vilsen yxa som hugger sig fram på måfå i genom en snårskog. Ingen ledning ingen inspiration men ett kraftfullt instrument som kan tillfoga stora intryck på omgivningen...
Men vad ska jag med all kraft och ambition när jag inte kan forma en väg genom snårskogen? När orden inte kan riktas till en vacker prosa? Utan allt bara skär fram, ristande i underlaget när tuschet tar slut i stiftet och fiber ur pappret reser sig i protest mot det intetsägande..
Viljan finns där , och faktiskt så finns där också en mening, dold i snårskogens alla gömmor finns strukturen till densamma. Man får inte röja för mycket och inte för litet. Hugger man bort all vegetation för att blottlägga meningen blir det fult. Banalt och formlöst. Likt en japansk trädgårdsmästare måste skulpteringen ske där orden växer fram av sig själva, i en egen form och i precis rätt följd. Så som naturen är skapad, med sin perfekta assymetri.
Inte kan jag nå de höjderna av skrivande nu. Jag älskar skrivandet allt för mycket. Har saknat det. Är rädd att jag förlorat det. Har för lite tid i mitt liv för att vänta in och kunna ge mig hän åt det. Förmodligen håller jag det för hårt. Likt ett barn trycker en livlig kattunge mot sitt bröst. Rädd att mista och på så vis frånta sig själv all tillgång till djupare kontakt med djuret.
Mitt skrivande är ett skyggt djur. Det försvann in i snårskogen. Jag valde stålstiftet för att locka fram det genuina. En känsla. Något att ge sig hän till.. Jag vill för mycket.
Det var längesedan jag tog en tur i de djupa skogar och vindlande trappor och gångar som utgör min fantasi. Där är härligt att förvilla sig. Att komma på avkrokar och läsa ristningar i bark och klipphällar. Att följa fåglar, bäckar eller undersöka små ståndaktiga pistiller i mossan. Oändlig är den. Så svår att manövrera. En dag i mitt mänskliga liv för kort, min koncentration för svag för att kunna insupa och nedteckna en endaste av dess små detaljer i sin absoluta helhet. Jag tappar greppet. Pennan faller ur handen när jag behöver skrapa på barken eller hålla mig fast. Var ska jag börja? Jag har redan lämnat så mycket osagt innan jag kom hit. När jag backar, går på avstånd för att skapa perspektiv och bilda formulering med ord. Förvandlas den perfekta fantasin till en ogenomtränglig snårskog. Redan övervuxen och svårtillgänglig, sedan tanken just innan.
Fantasin är inte av denna världen. Vore den det skulle den väl kunna mäta sig i världens värden och bli formbar och förklarlig. Något som poeter behärskar och kan tolka till språk. Böcker. Konkreta sätt att konsumera dess överdådiga frukter. Något dyrt och värdefullt. Även i den värdsliga världen. Konst.
Men mitt stålstift skrapar banalt mot mitt papper. Ingen frukt finns att plocka i min snårskog. Än har jag inte skrivit mig fram med min stålstiftsyxa, så att jag behärskar tolkningen;den som måste göras innan frukter anses skördade eller stenar slipade...

 

Åke

16 maj 2020 09:24

Fin bild med barnen på grenen. Fina bilder de övriga med. Så bra du skriver. Jag ska försöka bli bättre där... Synd man inte kunde kommentera dina tidigare inlägg, jag syftar på skogen du var ute i. Det gäller att hålla i ordning på kännetecken i skogen... som en björk, en gran eller kanske en sten man passerade... men du verkar ha gott sällskap i din fyrbente vän :)

http://www.nacka144.se

 

Åke

17 maj 2020 21:46

Tack för den fina kommentaren! Trevligt att du tittade in på min sida. Jo jag har väl en proffskamera men också flera små kameror (Canon IXUS 115 HS) som klarar otroligt mycket. Dom är köpt begagnade på Tradera och Blocket. Dom finns inte nya längre. 90% av mina bilder är just från min lilla IXUS. Dom kan gå hårt åt ibland, två gånger har jag badat med dem oförvilligt. En gång fick min kusin plocka ihop två trasiga till en. Jag har alltid en med mig dygnet runt. Jo jag redigerar också med Photoshop. också Det är ju lika kul efteråt att spara och titta på bilder efteråt också. Ett väldans jobb ja. Men vad gör man inte för sin hobby jag haft sedan barnsben.

http://www.nacka144.se

 

skogsnuvan

23 maj 2020 10:08

Du har verkligen förmåga att se det vackra i livet. Vilka fina bilder du alltid tar och visst kan du skriva och för att inte tala om så fint som du tecknar. Du har en alldeles egen stil som är helt underbar. Så spännande att se nu när du flyttat till ett nytt ställe. Där finns säkert mycket att upptäcka och äntligen har våren kommit. Jag tar bara bilder med min telefon och dom blir inte alls bra till och med sämre än den gamla mobilen jag hade. Ha en fin helg.

http://skogsnuvan.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här är ett exempel på hur en tillsynes overklig klump med färg kan bearbetas med nya lager färg och skuggor så att formen framträder utan att det blir en rörigare bild. Det är en ekorre som kurar ihop sig i sitt bo. Boet ska jag måla sen. Ekorren är ...

Lite bilder på killingarna. Geten skulle visst heta Hedda eller Hedvig, och bocken vet jag inte säkert. De är Lappgetter. Jag undrar på gårdsnamn om de ska ha stamtavlor. Myrlandet som Mellanboda har kallats av en författare. Vi är bara åtta åretrunt...

Todays endless story. Sometimes things just don?t work out as planed. Trying again and again, never give up. Even though I thought the last failiure was the end, it never is, everything is eternal. Sometimes life commands us to rest. Back off and wit...

Asså, Torvi är som ett kinderägg. Nu kom det två överraskningar idag när jag kom ut i fuse på kvällen. Helt färdiga och nystöpta. Två starka, fina killingar som inte ens var helt torra än. Tilde har nog aldrig klätt sig så snabbt, hon hade inte ens s...

När det blir vår uppe i myrlandet får knytt och oknytt hoppa mellan tuvorna för att inte bli blöta om fötterna? Nu är det ju vårvinter, men snart är blötvåren här och det börjar porla, kvittra, kuttra och kurra överallt i skogen. ...