vaknade upp till en strålande morgon och skuttade snabbt ut i bara pyjamas för att sätta en burk i frysen. Det var misstänkt tyst ute. Jag gick ner till vägen och spanade ängsligt mot gethagen. Precis som jag var rädd för: inte en get i sikte.
De står förstås uppe hos grannarna och käkar frukost i deras fågelbord. Ååh!
Mm, men vad hade jag väntat? I helgen började de smita allt mer och både morgon och kväll har jag ägnat tiden till att bygga och förstärka där nere vid hagen så att de inte ska ta sig ut.
Grannarna som inte får ha fågelmaten i fred är väl tålmodiga men kanske inte allt för glada. Så getterna har fått vara inne två arbetsdagar och bara komma ut på kvällen( som ena andra stackars kontorsråttor).
Men igår kväll bestämde jag mig för att det fick vara nog och lät dem sova ute för att kolla om de skulle ta sig ut mer.
Jag ropade lite på dem där jag stod ute i pyjamasen. Geten brukar alltid svara, men nu var det tyst som i graven. Jag bara hoppades på att de inte hörde mig för att de fortfarande låg och sov. Det är inte världens mest morgonpigga kreatur jag har...

Efter att ha tagit på mig mer kläder och hämtat hunden och vattenhinken gick jag ner mot hagen. Det hade frusit på under natten så det var härligt stadig skare istället för blötsnö att gå på. Solen lyste väldigt vackert mellan träden och fåglarna sjöng högt överallt. Men hoppet var ju inte stort att finna några getter i hagen.
Så gissa om jag blev glad när tillslut ett litet vitt huvud syntes inne i vindskyddet. Hurra! Hagen håller! ... Än ett tag i allafall..

Det har varit ett par underbara morgnar nu, med milt väder och guldorange vintersol som hittar ända över horisonten och kastar sina strålar mellan träden och ut över det tjocka snötäcket.
Det oändliga snöandet upphörde till slut och vi har varit ute och lekt i snön och grävt grottor. Vi har ju varit inne och sjuka så länge. Nu har jag lovat att inte VABba mer utan komma på jobbet, men istället börjar jag själv känna mig rätt risig och trött efter alla vaknätter.

Tur att man har en dotter som fixar frukosten

Men jag kväver mina hostningar och klunkar Kan Jang och trotsar envist sjukan... För: min lilla get har börjat droppa från rumpan. Så nu har jag tankarna på henne än mer än vanligt. Och när jag vaknade av ett takras som skakade hela huset tidigt i morse kunde jag inte somna om. Tänk om det kommit en liten killing där ute?? Eller om geten är sjuk? Så efter att ha försökt ignorera tankarna och legat och snurrat ett tag, tog jag ändå täckbyxorna och tjocktröjan över pyjamasen och gick ut i fähuset. Ingen killing, men Det var så milt och stilla och skönt...

Men nu är stormen över oss.. Jag har just släckt ner ett hårdrocksparty i lekrummet, där kusinerna nu ligger nerbäddade på var sin madrass. Men innan det var jag förstås nere hos getterna igen.
Geten var så kärvänlig. Det är nåt med henne. Det knakar i ladan av stormen. Jag trycker in lite torv mot blåsten i springorna. Och så ligger hon där i halmen brevid mig och försöker blunda fastän det smäller i luckan ibland. När jag går så kommer hon efter och bräker stilla...
.... ... Kanske måste jag gå ner och kolla till henne igen ;)
... Det blåser verkligen hårt...

Trevlig fortsättning på helgen!

har just kommit in efter dagens skottningspass på några timmar. Delar en kaka med lilla Tilde. Viggo vill inte ha kakor, han har för ont i munnen/ halsen... Han har ont lite överallt och har haft det i en vecka snart. Precis när Tilde frisknade till fick han hennes sjuka: börjar med några dagars feber övergår till blåsor fulla munnen o jättesvullet och rött tandkött. De hostar också, men inte jättemycket, mest gör det bara ont att hosta. Igår svällde Viggos lymfkörtlar upp alldeles för mycket. Det tyckte vi skulle åka till akuten, så jag gjorde det och väntade mig att fastna i den utlovade snöstormen på vägen hem. Men som tur var så gick det fort på akuten, hon trodde det var körtelfeber, men det tror jag redan han har haft, men det var nåt virus så det funkar ju ändå inte med antibiotika...
Just innan vi for på akuten var jag så nöjd att jag bunkrat med hö och lövkärvar och gjort mig redo för stormen , ute hos djuren. Bar in det mesta av det jag har av vinterfoder från höladan till fähuset. Nu är loftet fullt, det känns ju skönt eftersom snövädret verkar fortsätta.
Det är underbart att ha en frisk kropp i sånt här väder! Man kan ju skotta hur länge som helst, bara man stretchar efteråt...
Skönt att inte vara gravid eller ofärdig.
Och skönt att ha ett varmt litet hus att värma sig i sen. En dusch och en gubbe som kommer in och kokar kaffe är ju underbart.
Nu börjar det mörkna och blåsa på ordentligt. Snart har väl de uppskottade spåren drevat igen. Spåret som jag skottade upp var så djupt att snön räckte mig till midjan på många ställen. Man känner sig som Don Quijote - slåss mot väderkvarnar..
Nåja, även om spåren snöat åt ikväll när jag ska gå ut så fick jag då ett ordentligt träningspass om inte annat..
Mitt i allt tog jag faktiskt en paus från tunga spadar och kall blåst i nacken, jag satte mig hos getterna i vindskyddet deras. Så skönt att veta att man har både folk och fä under tak.
Pennspårandet har jag gnetat på med, men med sjuka barn och vakning på nätterna har jag inte hunnit så mycket som jag hoppats. Men det blir klart tillslut om man bara är lite envis. Nu ska jag bara försöka att inte bli så sjuk och bunkra in mig i mitt sköna hus och låta allt ha sin tid.
Skönt att snöa in lite lagom, snart är det ändå vår och full fart igen.

Det har kommit mycket snö sen igår när jag tog de här bilderna i hagen. Getterna gnager gärna i sig lite granbarr. Nästa år kanske man skulle ha vinterhage med tallar och granar i, det hade jag förr i tiden och då gick de gärna och gnagde på träden under vintern...

Nu är det dags att gå och fylla på den där hösäcken igen.

Kom då!

Först letar vi rätt på några goda kvistar att knapra på. (den bakersta i bild är inte renrasig lappget)

Hon är av en annan sort och beter sig lite underligt, tycker getterna

Hon ålar iväg..

En sån här skön söndagmorgon sitter jag och funderar lite.

Vi ska på kalas senare och jag har köpt en burk o bakat några kakor till "födelsedagsbarnen".

På morgonen har jag fyllt upp höloftet. Det var friskt och skönt ute.

Sen funderar jag lite på gårdsnamn. Vi har ju ingen stor gård, mer en liten torva som man kan bruka så gott det går.

Jag behöver ett gårdsnamn för att föda upp genbanksdjur som lappgetter och bjurholmshöns (som jag vill köpa till våren). Tidigare valde jag inget gårdsnamn och då fick jag automatiskt gårdsnamnet "Roknäs" tilldelat av genbanksansvarige. Roknäs efter postadressen antar jag, fast vi bor inte ens i Roknäs, det är grannbyn, så det var inget bra namn, men tyvärr såg jag inte det förrän jag såg att han skrivit i stamtavlorna: Roknäs Bark, Roknäs Julia, Roknäs Stark och Roknäs Frejja.

Det är lite svårt med gårdsnamn, det får inte låta för pampigt vi har ju ingen stor jordbruksfastighet och egentligen inte ens någon riktig ladugård. Men i genbankssammanhang pratar man ibland om den egna torvan, alltså den lilla jordplätt man lever på och av och brukar så gott det går. Ofta med tanke på att olika torvor har så olika förutsättningar.

Sen har vi "-lyckan" som betyder äng, gräsmark,betesmark.

Det passar ju bra eftersom vår mark varken är åker eller färdig äng, mer en hagmark egentligen. Men att ha lyckan i slutet på ett namn kanske är lite för gulligt? Sånt här har en förmåga att bli så fint så det låter sliskigt. Tänker på ett stugområde där stugorna har påkostade namnskyltar med ord som "Solglimten", "harmonigläntan",glittersnuttiluttsolskensöga" ungefär.. eller, alltså, det kan bli för mycket helt enkelt...

Men sen tyckte jag ändå att Åkerspökets-, eller Åkersorkens- och Skuggsidans- har kanske lite för negativ klang i längden...

Alla de namnen passar ändå liksom delarna: Norr-, Back-, Torva, Lill-, Hag-,

Det måste ju även passa att lägga till ett djurnamn eller nåt bakom t.ex Lilltorvans Borka, Lilltorvans Lia

Förslag:

Åkertorvan (Jag gillar egentligen inte "åker-" men ordet låter OK)

Lilltorvan

Haglyckan (jag var ju även något lycklig när hagen blev klar)

Norrlyckan

Norrtorvan (Vi är nog något av de nordligare uppfödarna)(på norrsidan av Sisbeget)

Torvlyckans

Lycktorvans

Här är en bild på Roknäs(Torvlyckans?) Frejja, svartvit född 2009 och Roknäs (Torvlyckans?)Julia,grå f.2008 De har samma mamma och pappa och är alltså helsystrar från vår "gård". 

Jag trodde inte det var möjligt att fästa sig så här mycket vid en get, och på så kort tid också. Jag har väntat i fem år på att kunna skaffa getter igen, något jag inte ens trodde att jag skulle kunna göra ibland. Men hoppet och turen... Sen är min lilla get en dotter till min första killing Julia också, en väldigt trevlig liten get. Julias mamma, i sin tur, var min allra första get och henne hade jag lite problem med, inte minst från början. Chanell hette hon och hon var ca nio månader när jag köpte henne och aldrig hanterad. Det var svårt att tämja henne, hon var mycket hispig och verkade nervös. Jag kom aldrig riktigt överens med henne, trots att jag lade ned mycket tid på att bli vän med henne. Hon tyckte inte om att bli hanterad, även om vi tränade på det varje dag.

För at vara lappget hade hon väldigt stora juver och mycket mjölk. Men tyvärr ville hon helst inte låta sig mjölkas, så det blev inget av med hennes mjölk för mig. Julia hade mycket mindre juver, jämför melon och plommon i storlek. Och Gullie som jag har nu verkar ha ärvt Julias anlag och hennes juver syns inte alls än, de är helt täckta av tjock vinterpäls. Det är ju säkert praktiskt när man är lappget och ska gå ute i snön, men jag hoppas att det ska gå bra att mjölka henne ändå. Man vill inte att det ska falla ner hår i mjölken, en del brukar raka sina getters juver...

Jag har haft Gullie i drygt en månad. Hon var bara någon enstaka månad yngre än Chanell när jag köpte henne och uppfödaren sa att hon inte hade tid att träna så mycket hantering, men hon är redan tamare än vad den förra geten hann bli på tre år. Det handlar nog inte bara om hantering, miljö och "bonding", det är nog ganska individuellt hur tillgivna de blir till sina människor. 

Å andra sidan måste jag tillägga att Chanell var en mycket bra getmor och getmormor och fungerade bra i getflocken och så. Hon var också mycket nyfiken på min egen bebis, som jag fick under tiden jag hade getterna. Hon ville inte gärna komma i närheten av folk, men lille Viggo nosade hon gärna på. Och fastän hon var skygg för oss så gick hon emellan när pappan busade med bebisen på gräsmattan. Jag hade tagit upp Chanell och hennes lilla killing Frejja för att vänja Frejja med folk. Bebisen Viggo låg på en filt på gräsmattan och Chanell höll sig så långt ifrån som kopplet tillät...ända tills pappan kom och började busa och "morra" mot bebisen, då blev Chanell orolig och gick fram för att rädda den lille!

 Gullie betyder Guld på sydsamiska, hon och hennes tvillingsyster Silpe (silver), är Julias första helvita killingar. Det är ganska vanligt med helvita lappgetter, men jag själv har mest stött på spräckliga eller fläckiga. Gullie var ju lite skygg när hon kom, men jag leder henne in och ut till hagen varje dag och lockar henne med hö och visar henne smaskiga kvistar i hagen. Så på kvällen när Tjeehpes rusar in i kätten för att mumsa hö, kommer Gullie gärna ut till mig igen och kollar vad jag pysslar med hos kaninen. Hon hoppar gärna upp på foderkistan, så hon får lite hö där. Det är perfekt höjd för att kolla igenom och känna på henne. Sätter jag mig där står hon gärna kvar och får kramar. Så jag kramar och kramar och förvånas över att man kan tycka om en liten get så mycket!

Jag och Gullie 2015

Jag och Julia med hennes första killing, Stark 2009

Gullies mormor, Julias mor, Chanell står upp längst bort i bild. Framför henne ligger pappa Ville och deras dotter lilla Frejja. Längre fram, Julia och Stark, som snabbt växte ikapp sin mor! 2010

( de ser toviga ut för att de blåste mycket och de hade vinterpäls kvar)

Äter en extremt nyttig frukost på julens sista bulle och en stor kopp te. Jag har länge sett fram emot denna måndag, som skulle bli min första målardag efter jul. Det ligger mycket skapande uppdämt sedan jag varit mer social med min kära familj nu ett tag. Men en kollega ringde och behövde ett passbyte, så nu blir det nog till att måla på torsdag istället. Men jag har ett väldigt trevligt jobb, så det blir bra ändå.

Nu har jag målat mig i ansiktet och ska snart iväg. Men först ska jag ner till min älskade get och de andra djuren.
Hunden har visst också vänt på dygnet. Hon ligger ihoprullad i hallen och kommer förmodligen inte röra på sig förrän jag står i dörren och lockar på henne, efter att ha gått över henne ett par gånger. Hon har mognat till sig den dära hoppetossan. Jag har tyvärr inte lyckats ladda upp filmen på när hon var i gethagen, varför funkar det inte? Den är ca 2,5 min..?..
Nä, på med paltorna. Det är visst -13 idag, brrr, man är ju fortfarande inte van med vinterväder detta konstiga år. Tänk att det var varmare på nyårsafton än på midsommarafton, inte bra.
Nåja

Såhär står Gullie när jag kommer ner på morgnarna. Hon blir allt trevligare, det känns ju underbart! Alla borde testa att ha en sån fin liten get!

Ha en bra dag allihopa!