i djurvärlden är det väldigt enkelt. Så enkelt att vi människor måste tänka bort våra egna överflödiga tankar för att kunna känna känslan.
Respekt.
Bocken är lite skygg av sig. Han kommer bara ända fram till mig om jag mutar honom lite och han gillar inte när jag håller på med honom även om han går ganska snällt med på att jag leder runt honom eller fixar lite i pälsen. Har jag inget godis skuttar han undan och är han mer sprallig så stångar han i luften på avstånd, som ett ynkligt försök att värja sig.
Nån gång har han till och med stångat lätt mot min hand när han tror att jag ska fånga honom. Det är svårt att veta riktigt vad man ska göra i vissa situationer. Någon gång när han varit mycket sprallig och kaxig har jag lugnt och försiktigt tagit honom i fötterna och vänt ner honom platt på marken. Då har han blivit förnärmad men lugn som en filbunke..
Men jag tror att det kanske är bäst att ignorera så gott det går. Jag vill ju inte att han ska börja styra och ställa och skrämma barnen. De måste lära sig att ha respekt för bocken och hornen, men utan att vara rädda. Han har aldrig böjt ner hornen mot barnen, hans första reaktion brukar ju vara att skutta undan. Det är nog bara jag som utgör någon form av utmaning och hot för honom. (?)
Tilde (snart 2år) går in i kätten med lite korn i näven som han gärna vill ha. Han är lite tveksam på henne. Hon går orädd rakt fram och säger "hej jet!" och räcker fram handen. Hon snubblar lite och han blir skvättig som vanligt. Men han låter henne definitivt komma närmare än vad de äldre barnen skulle kunna. Med dem eller en vuxen skulle han ha sprungit undan mer.

Hon kan till och med stå sådär på sidan och hålla honom på nacken utan att han har full uppsikt, som han ju har om man står nos mot nos.
En del säger att djur gör såhär för att "han märker att hon är liten". Men är djur alltid snälla med små? Beror det på hennes avsikter? Hon vill verkligen att han ska äta kornet, men hon har ingen tanke på att verka hans klövar eller ens koppla honom.
Hon bär ingen inre stress över att få fast honom. Är det det han känner? Eller att hon verkar så osmidig och svag att hon omöjligt kan utgöra ett hot? Men samtidigt aktar han sej ju lite för henne, han kastar sig ju inte över henne för att få tag i kornet..

Vid ett tillfälle trängde hon in honom för mycket så han blev stressad och han sänkte hornen. Hon kände hornet med handen och hejdade sig tvärt och vände sig frågande mot mig. Trots att hans gest var så liten. Jag vill ju inte att hon ska bli rädd heller så då fick hon några nya korn i handen och han kom snart fram och smakade på dem. Han "försökte" inte mer och var varken rädd eller kaxig. (Skulle han vara mer påflugen skulle hon inte få mata honom, då lär han sig att man kan ta hur som helst från henne)...

Vi tog ut getterna. (Jag provade ha dem inne under natten bara för att de kanske skulle slippa lite mygg.)
De skuttade på stenarna och stångades och busade.

När Tilde kom dit och började klättra blev de genast försiktiga och höll sig på andra sidan röset.

mer än så hann jag inte innan lien började trilskas. Årven bröts bakåt när jag slog i en sten. Det gick att lossa skruvarna men den blev inte riktigt sig själv igen :/
Och jag som hade tänkt slå dubbelt så mycket i år..

Man ser geten som en vit fläck där borta i hagen.

Jag tänkte i princip slå hö av allt som inte är gethage och potatisland. Men jag blir glad över varje strå jag lyckas samla ihop, så det är ingen större press på att hinna allt. Jag får se hur mycket jag har lust med/ hinner/ orkar helt enkelt... Just där jag började idag har det blivit mycket tistlar och brännässlor också. Det är inte kul att få tistlar i höet men jag slår dem för att de inte ska ha det så bra på min åker. Sen handplockar! jag bort dem ur gräset innan jag lägger det på hässjan. Några (ganska många säkert) smiter väl med men de plockar jag väl bort i vidare hantering. Höet ska ju en del vändor genom händerna innan det når en mule. Kvar på åkern vill jag ju inte ha tistlarna. Så högen jag rensat ur, slänger jag nog på soptippen eller eldar eller nåt..

Det ser inte jättefint ut där jag gått fram, för jag sparar vissa sjok med örter jag tycker om. Jag tänker mig att de får stå kvar och få lite övertag över de jag kapar av. Växa ifred och fröa av sig..
Klöver är en sån välkommen gäst på vår åker. De hade vi inte mycket av förr. Då var det mest älggräset, med sina pudriga gulvita blommor.
Älggräset har tyvärr inte börjat blomma. Egentligen borde jag vänta ett par veckor innan jag slår, men vi ska bort på en resa och jag vill ha god tid på mig att få färdigt. Man vet ju inte hur vädret blir heller. Men vill man ha riktigt ängshö med fin artrikedom ska man vänta tills blommorna och gräsen får chans att fröa av sig..

Och bocken ligger och idisslar på sin "trollebro". Inte bekymrar sig han över att få in mat till vintern. Geten är desto mer tacksam när jag kommer ner. Hon kramas och pussas och slickar i ansiktet och öronen och armarna. Jag inser snart att jag är visst extra salt och god idag. För man börjar visst svettas så fort man ens tänker tanken på att göra hö...
Nu ska jag se om lien funkar bättre i en annan vinkel, jag har skruvat om den lite igen.

Ha en skön juli!

... Här sitter jag i soffan och börjar på en stickning efter dagens jobb och alla andra gått i säng, också hör jag ett knastrande ljud nerifrån köket. Jag har visst en liten kanin under köksbordet. Jag och Tilde tog in honom idag när det började ösregna och pappan var med Viggo på hans livs första fotbollsträning.
Jag ville inte springa i spöregnet ända ner till ladan, så Snurre fick komma in med oss. Under bordet fick han lite hårdbrödmackor att knapra på. Men nu har det slutat regna så nu ska jag gå ut med honom igen, stackarn.

Idag har jag fortsatt på min stora målning lite grann. Jag suddade ju bort början på katten förra gången eftersom kunden hade lite andra önskemål och jag inte själv var nöjd. Dagens resultat blev bättre även om jag inte hann göra så mycket som jag hade velat.

Jag var helt oinspirerad till oljemålningen i förmiddags och alldeles för splittrad. Så jag satte mig och gjorde de sista knapptrycken till min pocket, så nu kommer den snart att finnas på riktigt!
Det är ju kul och spännande. Samtidigt har den funnits så länge för mig, så jag vet inte om jag tycker att den är så bra längre.. Jag tänker att " nog kan jag väl bättre än så" så jag lade in en början på en annan saga i bokprogrammet, kanske kommer det en till pocket till vintern? Än så länge tycker jag att den är mycket bättre skriven. Det är en mer verklighetsnära berättelse...

Det regnade i kväll. Jag skulle baka, så jag och Tilde åkte och köpte lite ingredienser. Ett nystan skuttade ner i handelskorgen. För det kan väl vara mysigt att sitta och sticka en sån här regnig kväll, de där benvärmarna som jag länge tänkt att jag skulle vilja göra.. Så nu sitter jag här med ribbstickning.. Fast nu när jag kommit igång så jag fått en snygg liten kant, är det nog dags att säga godnatt till denna splittrade men ändå givande dag som började så häftigt.
Jag hann ju med en del annat också men det ska ni slippa höra om nu..

Godnatt <3

Jag har alltid trott att jag skulle vilja bo i en liten stuga ute i skogen. Men jag inser att det är en grav romantisering och att jag i verkligheten skulle längta efter vänner och bekvämligheter och civilisation efter ett par dagar.
Längtan ut till skogen har alltid funnits kvar. När jag var tio år gick jag och min kompis ut och luffade efter egna planer. Vi gick ca en mil per dag och sov i skogskojor. När vi blev tolv år utökade vi och gick ca två mil per dag. Vi hade hund med oss, och ryggsäckar. Våra föräldrar visste vart vi skulle och kom efter med bil och besökte oss på vissa ställen.
I tonåren gick vi ofta ut i skogen med bara någon sovfilt, tändstickor, kniv och pinnbrödsdeg i en påse. Och så sov vi under bar himmel på olika berg eller andra mysiga platser. Det gick alltid bra att samla torra kvistar och kottar, som man kunde elda uppe på berg.
Annars var vi väl som tonåringar är mest och sminkade oss och läste Veckorevyn, shoppade och åkte på fotbollsturneringar. Men det har väl alltid funnits en liten dröm om att bo ute i skogen.
Man väntar alldeles för länge med att prova på idéer som verkar knäppa, onödiga och lite konstiga. Många av mina idéer är just detta och nu orkar jag inte gå och vänta på att mina drömmar ska bli mer normala. Så jag packade getter, nygräddad rabarberpaj, vattenvärmare, kanin, kaninbur, madrasser, baljor, hund, krocket, kuddar, kanelbullar, täcken, köksattiraljer,fotbollar, mat, barnböcker och allt. Ganska mycket lyxgrejer för att göra det mysigt för oss. Nu skulle jag prova flytta ut med hela familjen och se om det verkligen var så härligt att bo i skogen. Jag var beredd på myggdöden, regn, uttråkad familj i mörk stuga, bortsprungna getter, ormbiten hund. Men allt blev bara helt underbart :)
Visst.. Allt är inte en dans på rosor, det krävdes en hel del möda att få upp allt och planera och så. Jag var väl trött och hade huvudvärk första dagen och ungen ville inte somna på kvällen, men det är ju sånt man får ta om man ska envisas...
Fyra dagar var vi där.. Men den tiden gick fort..
Nu luktar det mesta rök och jag har en hel del kvar att fixa med. Trött. Men jag ångrar det inte. Jag hade kunnat stanna betydligt längre. Särskilt om vi fått besök sådär som vi ändå fick, trots att vi var rätt långt ut i skogen. Jag tror att man blir en gladare människa av lite besökande vänner som kommer och äter med oss :)
Jag tror också att man kan göra allt man vill (nästan). Men att man inte säkert vet exakt vad det är man vill, eftersom man kan ha en förskönad bild av sin dröm. Och man måste alltid utgå från de förutsättningar man har...

.. Allihopa... Det var härligt...

först såg jag en hare. Efter ett par kilometer såg jag en kanin??? I skogen?.. Nej, jag bromsade in och gick ut ur bilen fastän jag trodde att harungen säkert skulle springa utom synhåll. Men så kom jag på, jag har hört att harpaltar kan sitta alldeles blick stilla och trycka fastän en fara närmar sig.
Så jag och den farliga mobilkameran kom ganska nära ändå..

igår började vi odlingarna i landet som pappa plöjde upp med hästarna. Hela familjen hjälptes åt i början. Tilde tyckte det var roligt att bära potatisar och kasta ner i groparna som vi gjorde.
Sen kom min farmor på besök och då tog hon henne i handen och gick ner för att visa getterna. Det är tydligt att den lilla damen har egen vilja.. Men de hittade ingen kanin i ladan för han hade äntligen fått flytta ut i kycklingburen på sommarbete...
Vi tog en paus, sen på kvällen fortsatte vi och jag började sätta rader med sommar och vintermorötter och kålrabbi och kålrötter. Man får väl se vad det blir av allt.. Jag skulle sätta persiljerot och palsternacka också men då blev jag tveksam. Några skulle ha legat i blöt före och alla de här sorterna verkade känsliga för angrepp(?) är det morotsflugan som är på alla de här? I så fall kanske man inte skulle sätta dem bredvid varandra så att de smittar?? Jag lämnade en fåra mellan morotssorterna där jag tänker sätta lök och kanske nåt annat. Lök ska tydligen skrämma morotsflugor. Sen la jag stenar vid varje kålrotsfrö så jag ser var jag sått, då rymmer jag att sätta ca varannan eller var tredje lök. Vet inte om det hjälper.. Stenarna ska tydligen vara bra för att hålla kvar lite värme i landet och hindrar lite vattenavdunstning..
Vi satte mandel, amandine och ajaxpotatis.. Ochså förstås de förodlade amandine och ajaxarna som stått i lekrumsfönstret och solat.. Än finns det plats för lite mer rotsaker/potatis också en liten "kornåker" längst ner i landet, om jag hinner sätta nåt..
Det blir intressant det här...

idag var det hönsbytardag på stormyrbergers lantgård. Där fanns mycket fina hönor, tuppar, kycklingar och kaniner. Jag och Tilde blev störtförälskade i en stor gul kanin, en belgisk jätte. Han var lyckligtvis inte till salu. Jag har ingen bur till en sån just nu. Det fanns en yngre variant som faktiskt var till salu, men den var redan tingad. Många kaniner i olika färger. Jag hörde att någon skulle sälja ällingar, ankungar, också, men de var redan sålda. Jag som helt plötsligt gått och blivit sugen på att skaffa ankor. Det kanske beror på att jag fått vänta så länge på att få tag på bjurholmshöns. (Eller att det är så fina badpölar nere vid ladan) Ibland tänker jag nästan ge upp och skaffa någon annan ras så att man får några hönor och ägg nån gång. Som idag..
Min kompis köpte två kycklingtuppar (Sussex)och två kycklinghönor av maran och isbar. Ochså fick hon en wyandotte och dess blandrasunge av en annan kompis. Så nu har hon sex höns till sitt nybyggda lilla hönshus. Det är så roligt att se hur fint och mysigt dom får det!
Jag gick ner i mitt eget tomma hönshus och började plocka lite. Det är lite småfix kvar innan det är helt klart. Som att täcka för isoleringen vid dörren. Där utanför har jag getkättar och en ensam stackars kanin som ännu inte fått flytta ut i sommarbutik eftersom det regnar hela tiden. Inte blir det roligare för honom att komma ut om han bara ska sitta i en låda och trycka.