Våren är här. Vi är mitt i förändringen. Det rör på sig. Snöstorm ena stunden och blåsippor i nästa. Jag har målat en annorlunda bild. Den har olika förhållningssätt i sig. Barnsligt och mer moget, olika perspektiv och objekt, ursprungligt och nytt. Fantasi och fakta.
Allt förändras våren skjuts fram, hösten och vintern också. Det som verkar säkert ena dagen visar sig vara osant nästa dag. Vad kan väl bestå?
Världen är levande, den rör på sig, inte ens sanningar och fakta är statiskt.
Fåglarna kvittrade idag, jag gick i täckbyxor och förundrades över att inte fler är ute och njuter av naturen nu och inte bara i juli -semestermånaden, då skogen är full av mygg.
Det känns att mycket förändras och folk börjar titta bakåt och hemåt och bli nostalgiska i en släng av trygghetssökande. Det blir för mycket. För många kanaler inblandade. Får man ingen diagnos så har man förmodligen en mutation. Vi måste ju vidare! Vart ska vi?
... Vill vi dit?
... Tiden har ju alltid gått framåt, vi har alltid möjlighet att svänga, men framåt kommer vi hur vi än gör.

Kropp, själ och sinne är ihopkopplade. Det är det som gör oss till individer. Både kroppen, själen och sinnet behövs för att bilda en person(lighet).
Vi behöver fysisk mat som gör att celler ska kunna förnya sig och fungera. I cellandningen (?, metabolismen?) byts gammalt, förbrukat skräp ut mot nytt och fräscht material/ näring för att t.ex stärka en muskel. Celler föds och dör. På så vis byts egentligen hela den fysiska kroppen ut till slut. Det är bara generna som gör att vi ser ut ungefär som vi gjorde för några år sedan. (Det ickefysiska finns kvar genom minnen, alltså minns vi vilka vi är trots att hjärncellerna bytts ut...?)
Vidare behöver människan psykisk "näring" i form av goda upplevelser, utveckling, kärlek, minnen, dofter, smaker o.s.v
Det har visat sig att dofter är starkt kopplade till minnen. Prousts "Madelainekaka" är väl det mest uttjatade exemplet på detta. När man känner igen en specifik doft som man inte känt på flera år, kan den plötsligt kasta personen tillbaka till ett minne eller en förnimmelse av något man tidigare upplevt i samband med den doften. Dofter kan väcka djupt liggande minnen eller förnimmelser som vi inte ens visste att vi hade. Dofter kan alltså kommunicera med vårt undermedvetna. Psyket? Själen?..
Vi pratar ibland om muskelminne - när man gör en rörelse automatiskt utan att medvetet tänka på hur vi utför rörelsen. Det kan vara ganska invecklade rörelser som kroppen "lär sig" och sedan utför utan att vi behöver tänka på det.
Människan kan även ha smärtminnen som upplevs som en känslig eller smärtsam del eller punkt på kroppen där man kanske tidigare haft en fysisk skada som ytterligare förknippas med någon känsla ett negativt laddat känslosamt minne. Om kroppen utsätts för stress eller påfrestning kan detta minne triggas och man känner lättare smärta i den del som förknippas med smärtminnet än andra delar av kroppen som inte känns lika sköra.
Flera år efter en skada läkt kan smärta uppstå på samma ställe igen. Hur kan då detta ske om den fysiska kroppen förnyas hela tiden? Även av läkta sår kan ärr finnas kvar... Ärr är minnen... Syns inte ärret kan utomstående påstå att smärtan "bara är psykisk" och säga sig få bevis för det om patienten har mindre ont i situationer där hen upplever något trevligt. Men så enkelt är det inte.
Fysisk smärta kan finnas där även om den inte syns. Här luckras skillnaden mellan fysiskt och psykiskt upp, eftersom man inte vetenskapligt kan visa precis var alla minnen lagras. Det verkar som om minnen lagras inte bara i hjärnan, utan i hela kroppen.
Om sen dofter kan kommunicera med minnen och det undermedvetna så verkar det ju inte helt omöjligt att dofter skulle kunna hjälpa till att läka gamla osynliga sår (ärr) ...
...asså, jag vet inte... men jag bara tänkte...

När börjar du mjölka efter killningen?.. En månad? Två? Tre? Jag vet inte.. när det känns dags... Hur ofta verkar man klövarna? Ingen aning.. -när de verkar långa...
Hur väljer man vilken tupp som är lämplig att spara och när det är dags att gallra bort de andra? ...tja, hönorna säger väl till? ..det märker man...
Allt faller på plats om man bara gör sitt bästa och har lite förtröstan. Litar lite mer på sig själv. Ibland måste man stanna upp och få riktigt lugnt omkring sig för att faktiskt kunna känna. Då kommer fler svar och man hittar lättare rätt.
Idag sa Lyckan att det var ok att jag tog en skvätt
- nymjölkat

hur beroende har du blivit av den snabba världen? Hur ofta får hjärnan chans att återhämta sig? Hur är det med barnen? Är deras hjärnor lediga för utrymme att bearbeta inlärning, tillväxt, intryck, utveckling osv.
När jag var liten fick vi minsann ha tråkigt. När man åkte bil till exempel. Det dagens plattor kan lära barnen i form av pedagogiska appar, det lärde vi oss att räkna ut själva medan man studerade elledningarnas svajande dans utefter landsvägarna. Det såg ut som de for upp och ner i vågor hela tiden när man i snabb fart passerade stolpe efter stolpe. Månen han kunde följa med helt stilla trots att träden rusade förbi i rasande fart. Och när man kom hem stod månen där över gårdsplanen lika stilla och förunderlig och bligade milt ner på oss.
När föräldrarna hälsade på någon som inte hade barn och man satt och filosoferade med mattfransar och skapade något intressant av det tillfället bjöd. Det är en form av träning som jag aldrig hört talas om.
Det hände att man satt ute i snödrivan och stirrade ut i rymden utan att bry sig om tid och rum. Minns inte att föräldrarna ropade att vi skulle komma in heller. Det fanns ju inget att göra inne. Rita ja, jo det gjorde jag ju ibland.. Men leka gjorde man ju bäst ute och där fanns så många anledningar att bara sitta stilla och glo eller iaktta. Vatten som porlar, myror dom kryper runt, stjärnor bortanför stjärnor. Vi har dåligt med utebelysning på vår gård. Stackars barn som inte kan leka ute? Nej, lyckost barn som får leta efter nya galaxer bortom Orion....
Jag var en dagdrömmare. Men jag var inte stressad på den tiden.

skvimp, skvimp.. Det sjunger i metallbägaren när mjölkstråle efter mjölkstråle strilar ner. Hur många "tag" krävs det för att få ihop en liter? Jag vet inte. Ibland är det lätt, ibland går det långsamt och man undrar vad barnen har för sig där inne i huset och att de borde få sin frukost snart. Tänk om jag hade så nära från mjölkladugården som mormor Eva.

Det var inte min mormor, utan min farmors mamma. När farmor var liten bodde de på en liten avstyckad gård nedanför Lillberget, där jag (bara!) fyrtio år senare kom att växa upp).

Mormor Eva gick över gårdsplanen och kikade in genom köksfönstret för att se hur det gick med barnen där inne innan hon gick och mjölkade nästa ko. Hon hade bara två, men det var inte dåligt det. När hon var barn och bodde i Åbyn hade de haft getter. De gav mycket mindre med mjölk och jämt fick Eva och hennes systrar ränna efter dem när de smet över till grannarnas gröna marker. Själv hade de inte så mycket att välja på. De var fattiga och hade inte råd med någon ko. Hö till några getter om vintern, kunde de slå i diken och såna ställen där bönderna lät dem ta.

Så nog hade hon fått det bra nu Eva. Och getter skulle hon för sitt liv aldrig få för sig att skaffa så länge hon kunde "fö en kåo".
Det behövde hon inte heller. 1945 efter det att "farfar" dött (min farmors farfar), flyttade de upp på Lillberget som varit en rätt ansenlig norrbottensgård (andra röken som byggdes i byn). Som mest hade de -- kor i den gamla ladugården från 1600-talet(?) där jag satt själv, i timmar, i dunklet och sjöng för griskultingarna när jag var liten...
Vilka minnen kan en byggnad bära??

Eva hade fyra systrar som spreds för vinden åt var sin landsända. De fick det också bättre ställt som vuxna, vad historien förtäljer. Men deras mor hade ett hårt och strävsamt liv. Man begriper inte hur en liten människa kan vara så stark. Ida hette hon, och hon är en saga för sig ( min farmors mormor alltså). Det rymms inte att sammanfatta i det här inlägget. Men tänk att hon och jag mjölkar samma sorts getter och kanske, kan man känna en slags samhörighet med alla de mödrar som genom historien flytt verkligheten en stund med pannan lutad mot en varm kokropp och låtit händerna vant jobba i ljudet av mjölkstrilar och ett evigt idisslande. Tänkte de tankar som liknade mina? De hade också barnen ensamma inne i köket, samtidigt som värmen och mjölken gav en trygghet som skänkte ett visst lugn i vardagen?..

(Något fler skulle behöva idag?...)

("Ursäkta röran" texten är som ett utkast, något av en skiss, precis som bilden)
Ha det bra alla fina människor!

jag skrev och klottrade ner detta i min dagbok. Kan ni läsa kråkfötterna?

för ett par dagar sedan var jag uppe på falkberget.. Eller nej, det var ju under arbetstid så det måste ha varit ett par veckor sedan. Sommaren går fort! TIDEN går så fort. Lingonblommorna var så fina, snart är de väl lingon.
Det kommer ett regn och plötsligt är hela potatislandet alldeles grönt. Det var ju så brunt och fint och nyharvat. Men igår fick jag faktiskt TID att gå ut och rensa lite. Mellan raderna har jag lagt gammalt hö och skräp från getternas vinterbäddar. Hönorna brukar krafsa i dem. Jag trodde att de hunnit äta upp fröna av rödbeta, palsternacka, kålrabbi och morot, men igår såg jag till min förtjusning att det stack upp små skott i raderna. Hoppas TIDEN räcker till för dem att växa upp innan hösten. Ifjol var det svältår och blev knappt mer än blöta, kalla,små skott. Till och med kålrötterna var smala som trådar.
I år hoppades jag på bättre TIDER. Med allt arbete jag lade ner ifjol och den lilla skörd jag fick, så ville jag unna mig chansen att få en skörd i år istället. Men då måste jag ju lägga ner det arbetet igen. Nåja, det känns inte så jobbigt. Mest en fråga om TID och prioriteringar. Men får vi en ledig dag och det är fotbollscup eller marknad i stan så åker vi dit istället för att rensa ogräs och ysta ostar. Det skönaste med semestern är ju att man inte måste passa TIDER. Man kan sätta sig på köksgolvet och plocka fram pärlor och trä halsband en stund mitt i allt. Tänk om livet alltid kunde vara så avslappnat. Inte slappt! Bara avslappnat och harmoniskt. "Åh, jag längtar så mycket till semestern, då ska jag bara jobba i lugn och ro varje dag". Annars kan man bli lite stressad av att ha semester också tror jag. Det blir som ett mått på TID då man är "fri". Sen ska man in i TIDsschemat igen. Det är som om det är så knappt tilltaget med TID i vardagen, ändå hinner man så mycket på semestern. Kanske finns det folk som inte känner stress eller press på sina arbetsveckor..?.. Jag har ett väldigt bra jobb, det är inte frågan om det, men så fort det är ett jobb så blir det TIDER och dagis och scheman och allt ..
I ledigheten finns förstås också en viss stress och TIDsbestämdhet, tex. att hinna så på våren, att verka klövar innan de blir för långa och att få in höet innan det börjar regna. Men det är sånt som alltid finns och löser sig ändå, särskilt om man får jobba i lugn och ro. Men det är värre att oroa sig över att TIDEN går så fort och att det snar är höst eller att man blir äldre. Det är det sämsta. Då missar man verkligen allt.
Alla tider har sitt fina att glädja sig över. Jag är glad att det är sommar och vill att den ska stanna, men hösten kommer obevekligt, precis som åldern. Det är bara att hitta nåt fint i det att glädja sig över. Att komma ihåg att det ändå är rätt mysigt att tända ljus och höra det första snöknarret under skorna i advent. Eller att åka kälke på senvintern. Eller att det inte var bättre förr när man var ung och vacker och omyndig och inte fick göra precis som man ville. Eller när man hade ont om jobb och stålars. Det var hårda tider, nu lever man som en prinsessa, har råd med både toapapper och en rökt fisk på marknaden. Dessutom får man göra precis som man vill, av det man kan förstås. Men det är ofta annat än själva möjligheten som sätter stopp för människornas drömmar. Drömmar låter så högtravande också, det handlar inte om att bli världsstjärna, mer om sånt där man ville skulle ingå i livet när man var liten, eller sånt man tänkte att "när jag blir stor, då ska jag minsann..." Har du glömt? .. Hallå! Vi är här nu! Sluta deppa för nån siffra som försöker bestämma vem du är( att du är äldre) Eller tycka att det var barnsligt av en tjej att operera brösten när hon är 34 år. " sånt gör man ju när man är mellan 18 och 25!.." Nej, det är aldrig försent om det är något man verkligen vill. För övrigt passar det väl bättre efter man har fött barn. Tycka vad man vill om skönhetsideal, men visst verkar det konstigt om man bara får göra det man ville under en tvåårsperiod i livet, innan man ens fått perspektiv, när livet kan bli så långt. Åldersgränser uppåt är väl mest bara fånigt och förtar glädje för så många, då är det väl bättre att folk får verka lite barnsliga?
Varför gör inte alla det de ville när de var små? Man förändras, TIDen förändras, förutsättningar? ... När jag var liten lekte jag allt möjligt ändå, utan "förutsättningar". Vuxna borde leka mer och inte ha så höga förväntningar på allt. Tänk, vad skulle Pippi Långstrump ha gjort? Hon skulle inte låta sig begränsas av ålder eller vad folk förväntar sig av henne. Har man inte möjlighet att skaffa ett riktigt sjörövarskepp så får man väl skaffa en liten roddbåt, har man inte råd med det får man väl gå ut och sätta sig på en brygga och insupa sjöbrisen.
Njut! Kanske kan du komma runt dina begränsningar? Friare än såhär blir det inte.. Strunta i vad folk ska tycka eller vilken tid ( i UPPFINNINGen TIDsmätning) som du råkar vara född.
Idag regnar det, jag ska ta vara på semestertiden inne. Efter regn kommer solsken. Sen kommer tiden för lingonen att mogna och får jag tid ska jag gå ut och plocka några, det är också en härlig tid...

Euskefeurat har en låt som går så.. Va ja är bra, va ja är bra!...
Ju äldre man blir desto mer "egen" blir man visst, det säger många. Man har väl inte lika stort behov av att passa in? Mest tror jag ändå att det beror på att man hittar fler "sanningar" efter vägen.
När man är ung tycker man om, eller tror på saker. Erfarenheten skapar sedan "sanningar" av föreställningar och skiljer i bästa fall bra från dåligt så man finner sin egen väg och hur man vill leva och vara. Det räcker med att en enda person tror på den för att det ska uppfattas som en "sanning" av den som tror, då spelar det ingen roll vad folk runt omkring har för uppfattning, alla ser vi världen annorlunda, vilket förstås kan leda till konflikter.
Självsäkerheten kan också göra en mera inskränkt. Man öppnar inte dörren för mer "tokigheter" i sitt liv, man vet vad som funkar, och alltid har funkat... Eller åtminstone vet man vad man har... för vanor.. Och det som inte känns bra beror ju bara på åldern.. eller?
Varför ska man öppna sig och lyssna på de lättledda massorna när man själv har funnit "sanningen" och går den smala vägen mot salighet?..
Jo, för är man så säker på sig själv eller åtminstone på sin sanning, då borde den ju vara stabil nog att lyssna på de "vilseledda" för kanske, kanske, kan en liten människa där ute komma med en god egen tanke som komplement till din .
Så tänker inte en findamentalist. Det kan gälla religion, huruvida man ska äta kött eller inte, LCHF och sjukdomar, vilket hockeylag som är bäst, om Facebook är en fara för mänskligheten, vilket bilmärke som är det enda rätta, eller om det enda rätta är att inte köra bil alls..
När man funnit sin sanning är det lätt att se varför andra har problem, varför världen är så galen. Eftersom ens egen övertygelse är så stark så man kan applicera svaret man själv funnit på all världens problem. Lite som den satiriska sången " (Det är) bögarnas fel" av Hennrik Dorsin. (Citat nedan, från troende miljökämpar, vaganer, yogalärare, ateister mfl.) :

Det är krig-"vad var det jag sa, man ska inte ha med religion att göra". Eller: "tänk om bara alla kunde tro på den ende kärleksfulle guden"..
Det är miljöförstöring-"tänk om bara alla andra också kunde cykla till jobbet och inte bara jag"
Folk dör som flugor i cancer: " varför blir det inte tvång på att utföra yoga och meditation, jag mår ju så mycket bättre nu, och det har ju gjorts studier..."
Djur plågas och människor blir sjuka: "ser ni inte kopplingen? Jag har ju sagt att ni ska sluta äta kött. Det är mord! Och dåligt för både dej och miljön.."
Folk blir utbrända: "fattar ni inte att ni måste sluta stressa?! Chilla! Ta det lungt! Carpe diem för fan!.. Kom igen då, spring och fånga dagen om du kan!..."
Mm.. Så kan det låta...
Jag är själv helt fast och inskränkt i mina egna sanningar. Ibland undrar jag om jag då tappar förmågan att lyssna på andra.
Jag tycker att vi helt tappat konceptet på vad som är en människas grundläggande behov. Det är inte vattenklosett och snabb tillgänglighet, även om man kan tro det. Vi lever längre från naturen än någonsin, äcklas till och med ofta av den. Vi har glömt att vi är en del av naturen. Men försöker ihärdigt distansera oss.. Inte konstigt att vi råkar förstöra den i vår framfart (förstöra oss själva). Att miljövänligt ens är ett alternativ, varför skulle vi göra något som inte är miljövänligt/ människovänligt? Hur kan pengar ha blivit så viktigt för var och en av oss när det ekonomiska systemet bara gagnar de rikaste? Allt går hand i hand. Pengar är makt är ägande.
. "Beträd ej gräsmattan".. vi är människor av denna jord, men har inte längre rätt att stå på en bit mark? Alla behöver vi en bit mark för att leva, var ligger din? Var odlas och föds upp det du äter? Vem har sytt dina kläder och vem vävde tyget? Någon måste alltid vara lite fattigare än den andra, "det måste ju finnas billiga varor för de som inte har det så gott ställt".. Eller, ja också, för de som tycker det är kul att shoppa!
Man ska gå upp före sex på morgonen och jobba i lugn och ro hela dagen med några sköna raster med enkel mat tillsammans med de närmaste, sedan är man trött och somnar gott. . Det mår man bra av, men många tycker att det låter dödstråkigt...Man ska inte använda mer än man behöver. Man ser omkring sig var det finns resurser och energi att hämta, men vi blir allt mer blinda för det och låter oss styras av inlärda begär. Det gör oss sjuka och därmed världen.
Det stör mig att jag på intet sätt lever upp till dessa kriterier för ett sunt leverne. Det är inte lätt, ens när man är övertygad. Det bekväma livet och ekorrhjulet av jobb, pengar, förväntningar och utgifter är så djupt inrotat. Det känns omöjligt .. och är då min "sanning" verkligen en riktig "sanning"?
Man måste ju anpassa sig till tiden man lever i... fast det är samhället och inte själva tiden som förändrats... Och inte heller våra grundläggande behov. Varför måste det ses som bakåtsträvan och inte framtidstro? Sen får vi se hur det går med nationalekonomin och EUreglementer och Natomedlemskap ....