Experimentet går ut på att göra en slags täckodling av potatis. Täckningen består av vad jag skottat ut ur getladan. Ett års strö med innehåll av diverse som kommer av getter. Näringsrikt. Inte närmelsevis som från en ko, men ändå. Kaningödsel finns med i ströet också. Tilde var förstås med och kastade glatt potatisar i varje hål, men aktade noga potatisarnas ögon. Hon gjorde faktiskt spontant en hel film om hur man sätter potatis (och varför getbajs är så bra) men den blev drygt 5 min lång så den gick inte att ladda upp. Hur långa filmer kan man lägga upp här?
Vi skrattade en massa, det är ju jättekul!
Innan vi gick in och lade isäng ungen så hälsade vi på båten nere vid viken. Dunsa följde med.

Vår stora hägg med gardiner av vita, doftande blommor som dinglade i vinden över gräsmattan vid sommarstugan, föll med ett brak en morgon när jag just kikade ut genom ytterdörren.
- Men vad håller grannen på med?!
Inget. Det var när saven steg som en av stammarna blev för tung och knäcktes. Sen låg den där och blommade sin sista blomning innan vi tog bort den. Nu har jag plockat häggkvistar i backen ovanför oss. De doftar jättegott när man passerar dem i köket.
Vi har ett fantastiskt högsommarväder såhär i maj. För bara några veckor sedan låg snön djup. Man ser på fotbollsfotona i förra inlägget att det ligger kvar drivor runt plan trots att folk går i kortärmat.
Också en massa bilder på mins små killingar i hagen. Ja, på bilden är ALLA killingar för tillfället.

Det började med en morgon med bokstavligen guldkanter på allt jag såg framför mig. Solen gjorde guldglitter i viken och lyste på allt så det lyste kring konturerna. Jag försökte fota men det ger ju ingen rättvisa åt verkligheten. Hönsen är instängda tills jag är klar och har stängt getladan.

Sen var det fotbollscup. V var taggad för årets första match. Det är så kul att se! De spelade mot Storfors, som hade hemmaplan. Det slutade noll noll men var en rolig och spännande match.
Andra matchen var inte förrän flera timmar senare, så vi for hem ett tag eftersom jag är ganska så förkyld och Viggo fick följa med Karl hem och de hann vara på loppis och köpa var sitt lejon medan jag och Tilde vilade med en saga i hagen.
Andra matchen började med ett mål av Ville. Viggo gjorde flera anfall och skott på mål. Både han och Ted var mycket framför målet och Teds boll skruvade sig på mållinjen och for ut igen. Sen skjuter Viggo retur i ribban och den var även i stolpen, men inte i mål. Viggo satte dock ett jättesnyggt mål i krysset. Han hann även springa ikapp tre av motståndarna och sparka bort en lovande målchans för dem. Matchen var mot Munksund och slutade 2-1 till IBFF.
Sista matchen mot Älvsbyn var också spännande och Älvsbyborna var vassare än vanligt och hade flera anfall. Viggo tog av dem bollen och dribblade förbi flera stycken innan han passade till Ville som sköt på mål men tyvärr missade. Matchen slutade 1-3 till Älvsbyn. Viggo gjorde IBFFs mål, när han dribblade förbi dem nästan till hörnlinjen och sköt mål snett därifrån.
Härligt Viggo!!
När vi kom hem stekte vi upp pannkaka från dagen innan. Viggo duchde och jag bakade en kaka. Sen spelade vi Seqence och åt fudgekaka med grädde. Efter det kändes det som vi behövde en sista dos frisk luft så vi gick ut och Viggo spelade fotboll för sig själv medan jag och Tilde plockade ägg och tog in getterna. De börjar känna till rutinerna, alla utom lille Blixten, Lyckans bockkilling som är lite vildare och springer undan. Dunsa är jätteglad att få hjälpa till att valla in honom. Men snart ska han nog gå fint i koppel han med..
vi pratade lite med grannarna som var ute med sina höns. Nu ska de snart komma över på kaffe. Gårdagen avslutades i storsängen med sagan ?När Bäckhultarn for till stan? av Astrid Lindgren. Tilde tyckte den var så rolig så Viggo ville också höra den, men de somnade båda som stockar. Och jag med, så jag bloggar idag istället.

Jag har två bilder som är tagna med tolv dagars mellanrum. Utsikt över samma hage fast med olika vinklar.

Tänkte först att rubriken skulle vara, det eviga året. Allt går runt runt. Den blomstertid nu kommer.. det är så gudomligt vackert och varför, varför gråter då alla mammorna (inte alla) när psalmen sjungs av förväntansfulla barnaröster på skolavslutningarna? Ja, för ?allt kött är hö, och blomstren dö?.. och detta vet den som har levat. Vi sörjer ju inte de blommor som ska vissna till hösten, men ack det sköna i att få se barnen växa upp och att det går för fort. Alldeles för fort allting. Vi påminns om hur längesedan det var man själv stod där och rabblade sångtexten medan man bara väntade på sommarlovet och friheten där ute bakom de fladdrande björkbladen. En evig frihet. Det är kontrasterna som framkallar känslorna tror jag. För inte grät jag på mina egna skolavslutningar minsann, det där fjolleriet begrep jag mig inte på. Men ska man känna att man lever så ska man... Ska man kunna njuta av livet och kunna öppna ögonen för dess skönhet, måste man vara beredd att få en kvist i ögat då och då. För det stannar aldrig, aldrig upp, inte ens för de vackraste iakttagelser. Det är verkligen omöjligt att fånga ögonblick. Tiden har satt sådana funderingar i huvudet på mig ända sedan vi gick i trean eller fyran och gick på en teaterföreställning om tiden. Sedan jobbade vi med tiden som tema i klassrummet och vi skulle skriva: Tid är... Jag kom inte på något sant att skriva. Fröken försökte hjälpa mig med någon, som jag tyckte, banal halvsanning om en såpass komplex fråga. Jag blev inte nöjd. Men hängde väl ändå upp min teckning och text om ?tiden? i korridoren på Blåsmarksskolan. Den var inte klar tyckte jag. Jag hade inte gjort klart vad tiden var.. Så småningom kom jag fram till en liten teori om pararella universum som skapas igen och igen, nästan som en kopia på detta nu men som bara överlever ett ?nu?, alltså en slags nolltid. Efter varje sådan nolltid, när nästa ska ta vid har förhållandena förflyttat sig så lite så att det nya ?nuet? blir en framtid av det gamla. Allt återskapas därför blir det möjligt att förändra. Därför kan till och med tankar bli en förändrande faktor. För när materien upphör är tanken lika stark som verkligheten. I nästa ögonblick är vi helt nya igen, med en liten liten förändring. Det är också därför allt kan hända, man kan förändras åt olika håll beroende på hur krafterna verkar i nästa återskapande. Vore det inte så skulle ju allt vara förutsägbart. Vi skulle redan veta vilken bana livet följer.
Jag trodde också att om man klöv atomer in i det ytterst minsta, skulle man finna universum och galaxer.
Det har visat sig att det teoretiskt går att göra tidsresor i rymden. Men också att i atomkärnornas innersta delar, på kvantnivå, kan partiklar befinna sig på flera platser samtidigt. Dessa partiklar färdas i banor kring andra partiklar och deras kraft håller dem ihop. Beror detta antagande om partikelns förmåga att befinna sig på olika platser samtidigt på att det faktiskt finns olika dimensioner och att det skulle kunna finnas även i andra avseenden, eller beror det på att vår tidsmätning är för klumpig för så små mätningar? Kanske har vi ännu inte kunnat fastställa nolltiden....

Ska vi ha fötterna på jorden bör vi hålla oss till årscyklerna. Solen kommer tillbaka. Gräs börjar växa, varje år blir det nya killingar och hönsen lägger ägg i överflöd. Det är en återkommande ?evighet? som kan ge oss tröst i kaoset. Mat och värme ska finnas för oss. Men det eviga året kan man kanske inte heller ta för givet? Det mer förgängliga är det som verkligen förändras helt naturligt. Barn växer upp, de ska förstås vidare. Man vill inte tro att det käraste man har också är tid. Men tiden förändrar verkligen allt. Tur att då kärleken är lite mer stillsam, den far ju ändå inte fram lika obevekligt och föränderligt. I kärlek kan man vila medan tiden virvlar fram..

Vad mer kan man säga? Våren är här trots snödjupet.

Häller upp en kopp kaffe. Ska gå igenom lite ayurvediska läxor. Snön tinar utanför. Tiden går. Solen gassar. Inatt var det plusgrader och idag är Spira beräknad att killa. Hon visar inga tecken så klart. De är luriga de små liven. Var hos min bror igår och de har lamning. Där verkar det vara tydligare tecken på tackorna. Ett par lamm var bara tre timmar gamla. Och med tanke på hur de såg ut så har jag kommit till mina getter nästan alla gånger de killat, bara minuter efter att allt är klart. De har ofta varit blöta och blodiga fortfarande, men ingen förlossning får man då vara med om.. lyckligtvis så har det alltid gått bra och plötsligt är det bara en get till i hagen. De är så färdiga.. vilka mirakel man omges av...
Livet. Det är förunderligt vad man kan fastna för olika saker och vart man hamnar och hur det leder vidare. Igår var Viggo ute med sina kompisar och delade ut teckningar till grannarna. På teckningarna stod det: glad påsk! Jag tyckte det var kul, fast den tiden är förbi. Så kul att de struntar i det, jag skulle, som granne, bli glad ändå..
Det är synd att tid är pengar. Att det har blivit så. Förut var tid förkovran. Det är det väl än? Men inte tror jag man dör rikare, eller jo kanske? Kanske blir man så gammal och klok att man dör rik... Vad är vi och vad är vi gjorda av och för och vad är egentligen viktigt att lägga sin energi och ekonomi på? Jag vill ha ett hållbart liv, men det är inte så enkelt som det låter. För det är inte hållbart att leva utan pengar och uppfostra barn utan dito om man lever i en värld där nästan allt är beroende av pengar. Det är inte heller hållbart att följa normen och leva av och för pengar och ekonomi som baseras på förbrukande av själseldar och naturresurser. Men det hjälper inte med all mindfullness i världen om man vill få mat på bordet, än har vi kroppar som måste ta del av det jordiska. Så där krävs en fin balansgång och en stark självinsikt. Vad är min uppgift? Jag vill inte gärna tro att jag är född till jorden för att köpa plast..
Livsavgörande beslut. Just nu grubblar jag, det är kanske inte livsavgörande, men det känns ganska viktigt. Jag vill inte missa en chans, men jag borde kanske vänta, det vore nog det förnuftigaste. Fast jag längtar så mycket till att göra förändringen så jag är redan där i tanken. Jag inbillar mig att det skulle vara ett mer hållbart sätt än som jag gör nu. Men det är ändå ett kliv som måste tas, bara det inte förtas! Man kanske borde stanna upp och se sig för? Hur ska det gå? Ja, visst är livet spännande. Man vet ju aldrig hur det ska gå, hur mycket man än stannar upp..
Jag har tagit bort måndagstiden för att måla för ett bra tag sedan. Jag har inte råd att måla om jag inte har fokus på vad jag ska jobba med. Och att det verkligen ger utdelning. I början hade jag det, när jag gjorde boken och allt växte och jag kunde göra mer undan för undan tills skrivaren kraschade och de slutade tillverka lika bra. Det finns många idéer som ligger och väntar, men man måste ha råd medan man jobbar. Får jag det kan jag måla eller skriva igen, men inte just nu. Det blev bara dyrt med nya skrivare och saker runt omkring, det tog för mycket energi även om det gick ekonomiskt. Jag ville inte lägga den energin på maskineriet, när det är själva skapandet som är min grej. Jag kommer aldrig sluta på riktigt. Det är en del av mig som så mycket annat. Men nu la jag det åt sidan för att jobba och vara med familjen. Man ska veta sin livsuppgift. Jag är en mamma. Tiden när barnen är små är för dyrbar för att slarvas bort. Fastän jag njutit varje sekund av moderskapet så rinner tiden iväg. Det finns inget verktyg för att fånga dagen! Det måste jag vänja mig av vid att försöka göra! Viggo är redan halvvägs till 18 år!!! Det skrämmer mej faktiskt lite. Jag är rädd att jag ska sakna barnen, de blir ju ungdomar och flyger ut..
Jag pratade med en slags vän igår. Jag känner henne egentligen inte annat än på facebook, men hon har också genbanksdjur som lappgetter och bjurholmshöns. Jag skulle teckna en gris till henne. Linderrödssvin. Fast lite cartoonigt. Vi pratade lite och kom överens om ett ord som stämmer så bra in på grisar och deras blick och sätt att vara. Inte bara självsäkra, utan heltsjälvklara!
De bökar i leran, gör sin livsuppgift fullt ut, så långt deras liv varar. Grymtar lite. Tilltalar man dem kan de hastigt rycka upp huvudet ur leran med ett slafs, och så ser de där självklara ögonen rakt in i ens själ. Bara sådär. Man skulle va lite mer som en gris.. bara veta sin livsuppgift sådär, helt självklart.

Jag är trött. Bältros.
Solen skiner, jag ska hälsa på nere i hagen. Det funkar bra med getflocken. De små hittar in i kojan när de är ute. Där kan de ligga på en mjuk varm bädd. De vuxna bara äter och äter. Hoppas höet räcker tills snön far bort! Såå mycket snö kvar. Tur att solen jobbar flitigt.

Torvi fick en getkilling.