Nu är jag ute i sommarstugan och tapetserar. Man kan ju alltid hoppas på att få klart här innan vårvintern kommer igång med aktiviteter och killningar och sånt.
Jag har gjort ganska mycket ayurvediska behandlingar på senaste tiden, så nu längtar jag till att få färdigt här i stugan, som delvis kommer att användas som behandlingsrum. Jag valde tapeter för längesedan då de hade rabbatt på tapetaffären. Fast jag visste att det skulle dröja innan jag kunde tapetsera. Det är lite tanke- och tids-krävande för mig tapetsering, så jag ville inte börja i höstas då jag var "ensamstående" med barnen medan herr herre var borta på jobb. Sen kom advent med julmarknader och extra mycket pyssel på jobbet och hemma. Så blev jag ledig över jul och nyår och bestämde mig för att bara vara ledig och ta vara på tiden med familjen och vännerna.
Så nu känns det bra att börja ta tag i saker igen.
Började i ett hörn. Det var snett! Taket är snett och väggarna buktar åt alla håll. Lyckligtvis döljer den här mönstringa tapeten ganska mycket av ojämnheterna. Golvet lade Janne in i våras och jag tillbringade åtskilliga timmar, kvällar och dagar med att såpskura det flera varv, för att det ska bli härdigt o fint.
Det är inte kul att tapetsera, men det ska bli desto roligare att få det klart och sätta in alla mysiga saker som jag tänkt. Vi har sparat mycket av möblerna som stod här, så de ska in igen och nej, allt matchar inte perfekt men det kommer bli skitbra ändå :)
Jag ska hänga upp lite av mina bilder på väggarna. Ibland vill folk komma hem till mig och köpa något av mina Pennspår, och då kan det ju vars bra att ha ett rum att visa dem i. Bakom muren blir det förvaring och säng till barn eller andra övernattande. Vi kommer säkert att sova här själva också på sommaren. Det brukade vi göra i början då vi bodde här. På sommaren är här svalt och skönt att sova. Nu har vi satt in element. Men mest av allt ville jag ju få igång järnspisen! En fin orange lampa ska vara i fönstret. Men den lyser upp väldigt mycket, kanske man får byta till svagare glödlampa.
Det känns så lyxigt att kunna vara här ute!

Skrev just ett väldigt långt inlägg om det nya året, ledigheten, ayurvedabehandlingar mm. Allt försvann, så jag kan ju ta det någon annan gång, då jag hinner skriva mer. Är i allafall väldigt tacksam över att ha fått tillbringa jul och nyår ledig med min familj och vänner. Vi har mycket snö!

Vet inte om jag är trött eller pigg. Vill vakna och gå upp men huvudet vill ligga kvar på kudden och ögonen kan inte åstadkomma mer än ett par smala springor som tittgluggar. Jag har varit vaken länge igår. En vecka kvar till julafton och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Den här dagen är jag ju ledig. 3:dje advent.
Några beställda väggalmanackor ska packas och skickas. Huset ska städas. Lite pyssel och mys ska infinna sig, till motsats mot förra punkten.
Igår pulsade jag och barnen ner genom djupsnön och letade en gran. Vi hittade ingen fin, men jag hittade en som ändå skulle dö eftersom getterna barkat den lite väl hårt nertill. Så jag kapade av den och getterna fick sista snutten. Sen tog jag in den och satte i julgransfoten.
Det är inte lätt att hitta en tät gran som är så liten att den ryms under snedtaket vårat. Funderade på att ta toppen av någon större gran. Men det är ju svårt att se hur de egentligen ser ut under snötyngden. Viggo skakade ner snön från granarna så man kunde se bättre. Det var visst roligt för sen gick han och Tilde runt och skakade snön av alla träd. De såg ut som vandrande snöhögar efter det. Vi gick in och försökte få ordning på lekrummet. Det börjar vara svårt med alla saker. Och jag gissar att det blir än mer fullt nu efter jul. Jag strök gardiner och gjorde potatis-och bacon-pannkaka i ugn. Så gott! Och min lingonsylt går ju tillochmed att äta! Trodde den skulle bli dålig.
Potatisen håller sig fin i källaren än. Men det är dags att börja äta upp amandinen tror jag.
Just när jag hade fått ställa undan en tom äggkartong av sparade höstägg så började årets kycklingar värpa! Vilken överraskning. De styrs ju av dagsljus, så jag blev ju lite förvånad att hitta ägg i redena dan före lucia. Vinteruppehållet blev alltså bara några veckor, från att de äldre slutade tills "kycklingarna" började. Jag som är så nöjd med min flock börjar ju fundera på att ha nyrekrytering varje år, så det överlappar så här fint. Jag hade ju sparat flera äggkartonger i kylen inför det långa vinteruppehållet, så det känns ju lite överflödigt nu. Men på lucia kom det ett miniägg. Det kan bli så ibland vid nystart av unghöna eller omstart på äldre höna.
Stod och tittade på julkrubbor en dag på en butik. Jag har ju en gammal hemmagjord, men ser nu att Josef både tappat armarna och staven. Jag gjorde många såna här juluppsättningar en period. Jag tror mamma fick en med vise män och allt.. Men det var vääldigt länge sedan..
Himlen rosar sig, mörkret faller undan, morgonen är redan sen. Dags att sätta igång. Ha en bra dag!

Jag har haft den här texten rätt länge nu, men inte tyckt att den är så förskräckligt bra. Det är ju så, det är inte tillräckligt bra. Så man lämnar den för att göra något nytt. Men skisserna ligger där och ber om att få komma fram. Hur kan påhittade personer och dikter vara så enträgna? De finns ju knappt! Ändå vill de ha omsorg och uppmärksamhet. Jag fick dikten i huvudet och råkade sjunga den för Tilde en kväll. Sen hörde jag bortifrån hennes rum igårkväll att hon sjunger den för sig själv.. Nu har jag skissat på lite fler bilder till några av verserna om pojken och vargen..

Igår morse hoppade Gullie raskt upp på foderkistan som vanligt, för att mjölkas. Men oj vad yster hon var. Viftade ivrigt på svansen och bräkte med omedelbart svar av bocken utifrån hagen.
Hon stod stilla och snällt och lät sig mjölas. Men hon viftade mycket på svansen. Jag stannade upp en stund och tittade länge på henne.
Jadu, lilla gumman. Jag sa ju till Viggo igårkväll att snart skulle det vara slut på getmjölk, men vem kunde ana att det skulle ske så snart.
Hon bräker och viftar.
Ja, lilla vän, kom då ska du få gå ut i hagen. Så öppnades dörren ut i den svarta novembermorgonen. En vit get skuttar ut så skällan sjunger. I början på april har vi nog en säker killning :)

(Kortet är inte från idag för Spira i bakgrunden är redan ute hos bocken)

(Boken om ett liv 7 - den mörkblå boken)
Före jag hade bloggen skrev jag dagbok. Det är ju fantastiskt roligt att se vad allt man gjort sen man va arton år. Det är lång tid men det har också funnits en lång tid före det då jag grämde mig i flera år för att jag aldrig fick tummen ur och skriva ett brev till mig själv som vuxen.
Jag var kanske omkring 11 år när jag en gång tänkte på det. Och kanske var det inte första gången...
Jag ville inte glömma hur det var att vara barn. Jag tyckte det var viktigt. Och jag hade nog också en undran om ifall det jag funderade över och önskade och trodde på verkligen var så barnsligt och dumt.
Kanske är det så för fler än mig, men jag tror faktiskt att många har glömt hur de resonerade när de var tex. 9 år..
Jag minns så väl hur jag ritade i tecknkngsboken i trean, hur jag ville bo och ha det när jag blev stor..
Tänk att man visste då, men inte sen.. För det där en liten flicka drömmer om, det behöver ju inte vara så verklighetsförankrat... Har skrivit om de här tankarna tidigare några gånger. Bl.a Går det att återfinna i den gröna boken med guld på - boken om ett liv -4 då jag var ca 21 år och plötsligt skulle föreställa vuxen., . Inte så att jag kände mig vuxen när jag var 9, men säkert var jag förståndigare då än vid 20!

Dagböckerna har hela tiden varit öppna. Alla jag träffat har fått skriva eller rita i dem. Det är kul att få lite perspektiv genom andras illustrationer, och för att se vilka som passerat, stannat eller återvänt.
Förut tvingade jag alla att åtminstone skriva sitt namn i boken, lite som en gästbok. En person vägrade skriva sitt namn, men hade ritat en teckning som han signerade med ett snusigt tumavtryck. Allt är inte fint i boken. Jag beslöt mig en gång för att det skulle få vara så..
(En gång i tiden höll jag till på en djurklinik)

Kanske jag behöver förtydliga: katten på bilden var sövd/bedövad när de skulle rengöra såret på huvudet och behandla den mot skabb (och mask) och frågade ägarna om de inte skulle sterilisera när de ändå höll på.. OK. Jag höll kroppen katten "sov" en annan höll huvudet tills en tredje sprutade lokalbedövning i kulorna och katten ryckte till så hon släppte och han högg mej i handen, som jag höll kvar.
Åh, det finns så mycket att välja på i de här böckerna. Har bara två av dem här just nu och lika bra är väl det. Här kommer fler klipp.

Det är mörkare om kvällarna och kallt ner mot noll. Ändå sitter många av hönsen och sover på "balkongen". Det är en trälåda ute under taket i hönsburen. Hur vet man då om alla är hemma? Jag känner igen de svarta hönorna även i mörkret. Men så insåg jag att jag inte sett Lalah på länge. Den enda helsvarta, Tildes favorit.

Jag gav mig ut att leta lite extra här om kvällen. Lyste med ficklampa i gethusen och under ladan. Bar in varenda liten småtupp i hönshuset så hon inte skulle ha beblandat sig med ungdomarna på balkongen. Alla höns inne utom Lalah, och tomt i buren..
Jag lyste runt i jakt på åtminstone en hög fjädrar i det frostiga gräset. Plötsligt föll ljuset på en läskig, naken fjäderlös, blank massa bakom en vägg. Det visade sig vara ett gäng slemmiga, hudfärgade svampar som jag blev så rädd för.
Bocken och smågetterna sprang hela tiden i vägen för mej. Han hade brakat grindsdörren och dragit med sig töserna ut på jakt efter fler damer. Men faktiskt så var det ingen idé att laga grinden i mörkret. De fick väl gå där och spankulera runt ladan bäst de ville. Mat och sovplats fanns det ändå inget bättre än i hagen därifrån de kom.
Så nästa morgon när jag då sitter där med nytt nät att klä dörren med. Då dyker hon upp. Högt skorrande och resonerande för sig själv trampar hon rakt mot diket brevid grinden. Lalah! Men va kul! Du lever. Nu blir vi ju alla glada! Men nu ska jag minsann följa dig och se vart du går till ditt gömställe. Hon gick ner till diket för att dricka en skvätt. Jag tittar efter vart jag ska spika fast nästa krampa och när jag tittar mot henne igen är hon puts väck! Jag går runt och tittar, nä, inte ett knyst, inte ett spår.
Sen har jag inte sett henne på ett dygn igen. Men så dök hon plötsligt upp helt ensam ute vid buren idag. Alla de andra var inne och kalasade på matrester som jag burit in hos dem. Troligen var det därför hon kom fram och började gorma.
Jag bjöd henne på lite havre. Hon var ovanligt skväträdd och hoppade till med ett litet rop varje gång jag gav henne nya korn. Sen skrek hon upprört och sprang in i hönshuset. Hon har lite ruggig stjärt. På ryggen har fjädrarna fått chans att växa ut lite mer. Ända sen slutet på sommaren har hon tappat fjädrar på ryggen, vilket brukar bero på att den hönan är tuppens favorit, alltså att han par sig med henne lite för ofta för att ryggfjädrarna ska hålla. Nu har hon tydligen bestämt sig för att det får vara nog. Kanske är det hela me too-grejen som fått henne att våga sätta ner foten ordentligt. Jag stängde dörren till buren efter henne i alla fall. Jag kände mig som en förrädare, men om hon nu ligger och ruvar under ladan eller nåt annat kallt ställe så kommer hon hinna förfrysa sig så illa innan det kläcks några kycklingar. Ja, det är ju det de brukar syssla med om de håller sig undan så där.. Vi har inte haft några kycklingar som kläckts ute. Men det är inte så säkert att det är det heller, de brukar hålla sig till bättre årstid för sånt där bjurholmshönsen..
Både skönt och förvånande att kunna berätta för barnen att hon inte alls var död, som annars är mest troligt om de inte kommer in med de andra på kvällen..
Hoppas nu att hon finner sig tillrätta och stannar inne och värmer fötterna. Vi tycker ju om Lalah <3

(Bild: jag o Lalah njuter av marssolen)

Kände mig så deppig idag. Kunde jag då inte gå och låna nåt muntrare än bortglömda, dammiga, 30-talsromaner som inte ens fanns på biblioteket här i grannbyn, utan jag var tvungen att åka in till stan för, och rota fram ur deras källarlager..
Vad skulle jag med de här gamla böckerna till, inte kan de väl muntra upp mej, tänkte jag på väg ut till bilen, medan 4-åringen glatt fingrande på sitt nya "halsband" pladdrade förnöjt om hur hon hittat alla spökena i spökjakten där inne på bibblan. Jo, de har visst en läslovsvecka på biblioteken nu under höstlovet, som innebär lite aktiviteter för barn i alla åldrar. Halsbandet" är ett sånt där "nyckelband" med reklamtryck för läsmonster.
Jag har så länge tänkt att jag ska leta upp uppföljaren på min favoritbok, men just nu var det rätt länge sedan jag läste "kvinnor och äppelträd" av Moa Martinsson sist. Varför hade jag inte kikat runt och valt något mer lättsamt och framförallt lite modernare? Det var väl typiskt mej! Jag blir så trött på mej själv ibland...
Men i brist på annat laddar jag med "Sallys söner" när jag sen går till kojs. Och jag säger bara Tack Moa! Vilken genuin röst och vilka levnadsporträtt och vilken tröst! Fult och vackert, bekant vardag och en främmande tid. Gnetande, sorg och förstulna ögonblick av livsnjuteri. Hur kan detta beröra mej på detta sätt?? Det känns inte ens dammigt. Här sprudlar levande människor ut genom texten, som bara rinner undan av farten.
Jag var rädd att det skulle bli en besvikelse, har bara läst 18 sidor än men nä. Jag är redan inne på fyra generationer av Sally. När något är äkta, kan det tydligen tala rakt genom sekler utan att hindras av de detaljer som avslöjar tid.
Tänk bara om Moa hade levat så jag hade kunnat tacka henne för detta!
Då får man väl passa på då, att tacka dem som lever medan man kan. Det finns ju väldigt många omkring en som man faktiskt har mycket glädje av! Tack till er också!