Jag har gjort en damm på Herr Herre ikväll. Det är en väldigt effektiv men mild behandling. Varm oljeblandning med örter som verkar genom huden. Mycket skönt och avslappnande. Jag fick två stycken på utbildning i helgen. Man kan göra dammar på många olika ställen på kroppen och med olika örter i, så det finns väldigt mycket man kan avhjälpa med dammar (basti). Jag gjorde en över lungorna. Han hade haft ont i huvudet hela dagen. Det kommer från nacken säger han. Han hade både gjort en fin middag och skottat också. Tända ljus och allt fick man minsann när man kom hem från jobbet.
Han fick en ört för värken och en för lungorna, för han kände sig lite hostig. Han mådde inte alls bra, men han ville ändå testa, så jag bäddade och blandade olja och sånt. Sen, efter behandlingen kände han sig bättre och nu är huvudvärken borta.

Det gäller att njuta av det fina man har omkring sig. Vintern är riktigt mörk och kall. Jag är inne på kontoret mest hela dagarna och hinner inte ut ens på lunchen. Men det är roliga dagar fastän jag nu senaste tiden blivit förkyld och trött.
Ikväll var jag något piggare och började göra vuxenläxa. Viggo läste för mig medan jag lagade fisk o potatis. Det är så kul att varje dag kunna äta av sådant som kommer från vår egen gård. Tilde sitter med vid köksbordet då Viggo läser. Jag har nästan alltid ett ljus tänt där. Det ska vara mysigt, så pass att man slåss om att sitta på den välbuntade kökssoffan med kuddar och filtar. Efter maten fick jag skriva en faktura för Pennspår, det är ju lite ovanligt nu. Jag har inte varit så aktiv med att sälja på sista tiden. Det är just tiden som inte räcker till för allt. Jag har ju inte slutat med Pennspår, det gör jag aldrig. Men jag har nog tagit ett rejält uppehåll kan man väl säga... Man får väl vara glad att på årets fattigaste vecka kunna äta egenproducerad mat och sälja både konst och getmjölkstvål. Nån slags karma verkar det ju ändå finnas, haha. Sen gick jag ut till getterna och gav dem hö och tog in Spira och Lyckan, som var ute. Hönsen fick lite matrester. De har börjat om att värpa så smått efter vinteruppehållet. Inne i ladan låg Torvi med dottern Fina, tätt ihop. Det är kallt ända in i ladan så de värmde nog varandra lite. Gullie stod och bräkte i boxen brevid. Hon fryser inte, hon är brunstig stackarn. Det är lite frustrerande för dem ett par dagar, men sen går det över...
ochså är det dags för nästa get att bli tokig, och så fortsätter det två dar var för varje get, med någon dags mellanrum och i intervall av 21 dagar.. så, det blir mest hela tiden, haha. En hel vinter av knäppa getter. Vid det här laget brukar de ju vara helt färdiga med brunsten och inte komma igång igen förrän till hösten. Men nu har jag ju ingen bock åt dem så de fortsätter väl fram till påsk..? Huh..
När Gullie brunstar ger hon bara 5 dl mjölk. Nästan alla andra dagar mjölkar hon 6-8 dl. Det är vinterinställningen, jag vill inte ha mer. Det dricks upp av barnen, utom den lilla skvätt jag gör guldmjölk av om kvällarna. Ibland blir det en pannkaka och någon enstaka ost kan man skrapa ihop till om man verkligen vill. Imorgon ska det tex va mjölk i äggstanningen till pajen.

Sömnigt klev jag ut ur sovrummet och passerade fönstret i TVrummet när en svart skugga rörde sig där utanför. Det kändes som en älg i storlek av dinosaur vällde upp i fönstret. Betänk också att detta är på övervåningen, så jag avfärdade min syn i samma sekund jag såg den, med insikten att det var en synvilla orsakad av trötthet och morgontimmans mörker. Men nej! Det rörde sig på riktigt en mule upp i skyn där ute. Den nappade efter några rönnknoppar i kanten av gräsmattan och de stora öronen gick inte att ta miste på. En älg! Men så stor. Eller nä, det är en till kropp, och en till.. de smälte samman med rönnen som ett stort svart monster. Men när jag sen hämtade telefonen ser man ju att de inte var så gigantiska som jag upplevde dem. Man är väl inte van att se djur i den dimensionen utanför fönstret helt enkelt. Det är väl ungefär som när månen står lågt och ser mycket större ut bara för att den syns i proportion till träden...
Och jag som bara skulle klä mig och gå ut och mjölka. Kan säga att jag lade in ett litet pass extra morgongymnastik innan jag vågade mig ut hehe. Jag väckte tilde som sov i rummet inunder, så de stod ju rakt framför hennes fönster också. Fascinerande djur.. hur kan så stora däggdjur överleva i kylan i våra snödjupa skogar när de bara har rönnknoppar att äta??.. ingen skördar hö åt dem..
efter en liten stund tog jag korgen och en vattenhink och gav mig ut i mörkret. Det knakade lite mystiskt i skogskanten när jag gick på min lilla stig över jälan. Jag väntade nästan att de skulle komma sättande över snön. Jag skulle vara chanslös där ute i öppenheten med djup snö runtom. Jepp, jag nojar för stora vilda djur. Jag är nog inte speciellt bekväm i deras närhet. Men jag har sluppit möta dem riktigt nära i skogen i allafall. Fast det är ju lite kul att få se dem.
På kvällen var jag ute med hunden på en längre promenad, det var jätteskönt, men det var kallt och jag hade dragit upp huvan över mössan. Så man hör ju inte så bra, och har ingen vidare vidvinkelsyn. Svart som natten och så kom jag ihåg de där älgarna från morgonen, när jag passerade ett skogsparti. Väljer de att stå på vår gräsmatta kan de ju vara var som helst! Så gick jag och hunden mitt på vägen innan vi kom ut över åkrarna igen, man vill ju inte gå för nära kanten om det skulle stå nån älg där i busken och tycka man var för närgången. Huga. Med mössan som glider halvvägs ner över ögonen...
Skönt att få röra på sig var det i allafall, och jag funderade faktiskt inte så mycket över älgarna. Jag fick vad min kropp och mina öron behövde efter en vecka med barnen och alla högtidsdagar och första dagen på min nya arbetsplats, (fast jag har delvis kvar mitt vanliga jobb)..
Jag har suttit på kontoret och läst på och planerat lite. Idag hade jag med mig hemgjort fil och blåbär till mellis. Stekta grönsaker och stekost med sallad till lunch.
Ha det bra! Kör försiktigt! Och gå försiktigt!

Nu har jag fått hem getskinn från beredningen. Jag testade ju att garva ett själv i juli detta år, men det blev inte bra, så den här gången skickade jag iväg dem till Tranås. Dom är små men fina. Funderar på allt man kan göra med dem... det ena är långhårigt och mjukt, det andra är vitt. Ändå var killingarna lika gamla och halvsyskon. Nu blir det inga nya killingar till våren, för vi har ingen bock och det kommer nog kännas lite konstigt. Men förhoppningsvis blir det nya killingar 2020. Jag får dock fortfarande mjölk av den vita geten. Det blir inte att sina av. Men jag tar inte så mycket varje dag. Det räcker till kaffet och lite oboy eller nån pannkaka då och då. Jag gjorde faktiskt en ny fetaost också strax före jul, men det blir en liten av tre dagars mjölk.
Idag gjorde jag paella av julskinka, tinade ärtskidor, lök, ris, vitlök, saffran, vitt vin och en buljong från grannens tupp.

Tidigare i höst vispade jag ihop tvål av kall getmjölk, ekologiska oljor, och bivax och lite honung. Javisst, man har kaustiksoda i också så att fettet förtvålar sig. Nu har tvålen mognat så kaustiksodan verkat färdigt med fettet så inga frätande ämnen finns kvar. Bara mjuk fin tvål, inte ens någon extra doft tillsatt. Den känns mjuk och vårdande att tvätta sig med och har en svag doft av den ekologiska olivoljan och något sötare, mjölkigare. Alla naturligt goda ämnen finns kvar i tvålen eftersom den är kallrörd. På tvålfabriker utvinner man glycerinet ur tvålen eftersom det är värdefullt att sälja vidare till kosmetika och annat. Därför är fabrikstvål uttorkande.

Familjen är ju van att jag alltid har köpt flytande tvål. Egentligen är det nog ingen som klagat, men jag tänkte att det kunde vara trevligt att ha ett flytande alternativ. Särskilt när det är så lätt att göra, direkt av en liten hård tvål och varmt vatten. Så tänk då så onödigt att betala för en massa tillfört vatten och bära hem alla dessa plastflaskor och plastrefiller i onödan. Du kanske själv skulle testa att göra egen flytande tvål på detta sätt, det går nog bra med vilken tvål som helst..
Jag river alltså tvålen med ett rivjärn i en rostfri bunke. Sen häller jag på 1,5liter kokt, varmt vatten. Jag kokar det bara för att minska risken för mikroorganismtillväxt. Det är större risk för det, ju mer vatten man tillför och förstås hur länge det står.. I några recept stod det att man skulle använda 3 liter varmt vatten och ännu mer, i ett annat recept stod det 0,5 liter, så nu testar jag detta lite mitt emellan och så får det stå drygt ett dygn innan det ska vispas ihop, ev med stavmixer? .. Hoppas det tjocknar lite när det står, för detta känns ju lite blaskigt. Nå, då kanske man kan riva i en tvål till sen annars. Vi får se..

Stjärnklara kvällar i skidspåret. -30. Stora lappugglor som följt med riktigt nära, flugit över mitt huvud och satt sig på en stolpe längre fram efter spåret, för att sen flyga över mig igen när jag passerat. Skarpa, färgglada gnistrande ljuspelare, olika norrsken och ljusfenomen varje kväll i början på året. Extremt mycket snö. En morgon när jag kom ut i gethagen i våras, det var fortfarande nattsvart, så lystes halva himlen upp till dagsljus för en sekund. Ett konstigt sken från en rosa källa. Senare fick jag veta att det varit en komet. Snön smälte bort i en rasande fart. Extrem värme. Så en dag i somras såg vi jättehöga berg av guldkantade bulliga moln. Aldrig sett något liknande i verkligheten, miltals av änglakullar av guld. Och ett sånt ljus. ?Oj, så där ser det ut i himlen? var det någon som sa.. en stund senare byttes de ut mot skarpa låga svarta vågor av moln som drev hotfullt över himlen. Stora hårda regndroppar mot rutan, smattrande regn. Jag fotar ju inte himlen så mycket, bilderna brukar aldrig göra verkligheten rättvisa. Himlen och dess speciella ljus är för komplexa för att låts sig fångas på bild. Ändå hittar jag de här bilderna i min rulle från 2018 från januari till nu. De häftigaste ljusfenomenen är inte med tyvärr. Jag har inget år fått se så mycket i himlen. Undrar om det kan bero på att vädret varit mer extremt eller varför det varit så mycket spektakel just i år...

Dov, stark och genomträngande, ljus och dunkel på samma gång.. Isens sång är mäktig och den hörs lika väl inne i mitt sovrum ikväll, som ute på fjärden igårkväll. I helgen som var så gick vi på isen jag och barnen. Vi hade tre övernattningskompisar, och jag hade gjort frukost åt dem nere vid picknickladan. Vi grillade mackor i järn och drack färsk oboy och kaffe. Flickorna fick släppa ut getterna som fick hö i hagen närmast där vi satt och åt, så vi fick sällskap. Pojkarna bar järn, hinkar och renskinn. Flickornas föräldrar kom och var med. Det var mysigt. Pojkarna ville gå in och spela tv-spel, vilket gjorde mig än mer säker på att de verkligen behövde lära sig ha lite ?tråkigt?. Det är livsviktigt för barnens fantasi och psyke. Då ville de gå ner på isen, så jag följde med, för jag är lite rädd för isar... men döm om vår skräck när isen brast ut i en stor valsång som startade långt ut på fjärden och fortplantade sig åt alla håll in under våra fötter och avslutade med något som närmast liknade en gevärsknall bakom udden. ?Såja, lugn barn! Det är bara isen som växer? sa jag lugnande medan jag rös av förskräckelse. Huga vilka starka makter! Viggo hade redan hunnit springa iväg, men kände sig tryggare med att isen skulle bli tjockare i och med detta. Jag var ju inte säker, men nåt måste man ju trygga dem med nät man själv håller på att pinka på sig.. jag sprang upp på gården och hämtade ner två barnsparkar så vi kunde sladda runt lite.. Det var tydligen så kul så att de ville gå på isen på kvällen efter skolan i måndags. Då var det månljust och glittrigt. Men igår var månen försvunnen. Hon ville ändå gå ut på isen efter att hon nattat sin svarta get, och sjungit för henne.. I viken mötte vi grannarna. Sen kom månen fram bakom trädtopparna och allt blev ljusare.

Jag kan vara i skogen hur mycket som helst verkar det som.. Nu är det snöfritt men fruset i marken så man kan gå överallt. Myrarna har frusit så i princip hela skogen är framkomlig. Jag har varit ute på älgvägarna och det är så befriande. Ställen jag aldrig gått till tidigare annat än i tanken. Men samtidigt inser man att hur långt man än kommer bortom vägar och bakom berg, så är allt genomträngt av människornas ständiga rutmönster av skiften, ägande, pengar. Bara några envisa kärr och större klippor kan stå på sig och trotsa människornas raka linjer. Annars är tillochmed den bortersta skogen pengar. Den tanken är vemodig fastän hela upplevelsen är i det närmaste överjordisk. Bara tanken att man stegar fram genom världen åt vilket håll man vill, så långt man någonsin hinner innan solen står så lågt att man måste börja söka sig vägen tillbaka till vägen. Men när man kommer till den sista lilla myren innan den kända myren kan man pusta ut. Klockan är bara tre, men av dagsljuset är det bara en guldskimrande kant kvar bakom de svarta trädtopparna. Går sakta den sista biten förbi klipporna och genom slyet, upp emot kullen där det finns gropar från källare ur en svunnen tid. Folk som gått denna väg i en tid då inga vindsnurror och pappersbrukets rök kunde skönjas i horisonten. Jag lägger mig ner och tittar upp mot tallarna. Tänk om man fick somna här.. Det får man inte! Himlen mörknar. Jag hoppar över en liten bäck och går igenom de gamla boningarna. Ingenting finns kvar. Stannar till vid stenrösena. Vilka minnen ligger under dessa stenar? Månen lyser stor och röd mellan tallarna. Jag går ner på vägen och lufsar nerför den steniga backen till bilen.
Jag är såå tacksam att jag fick födas i det enda(?) land på jorden som har allemansrätt. Vad vi är lyckligt lottade! Detta är en förmögenhet som vi alla får ta del av. En skatt som vi måste vara rädda om och respektera. Våra barn kommer att behöva den, slarva inte bort den! Var rädd om skogsägarnas egendom, de har trots allt skuldsatt sig för att förvalta skogen, tänk om de tog sig friheten att vandra i ditt vardagsrum... Just idag var jag glad att ingen var ?hemma?, så jag och hunden kunde gå helt för oss själva :)