Svar till den som tycker att vi ska köpa alla möjliga djur och sätta i en hage för att rädda dem från att behöva jobba, förslavas av människor: ( Bilderna är framsidan och insidan på ett av de småkort som jag tryckt upp från mina akvarellmålningar)
Ibland behöver djur räddas från ohållbara situationer ja, men det är inte så enkelt att det är hållbart att föra över vår ohållbara livsstil på djur för att vi tycker synd om dem, ibland pga okunskap?
Precis som kossor är avlade i hundratals år för att ge mera mjölk så skulle det inte vara schysst mot en modern ko att inte mjölka henne. Hennes kalv kan inte dricka ur allt själv. Så är det även med arbetshästar där man i hundra ( eller tusentals) år avlat på de hästar som tyckt att det är roligast att jobba med människor, (de hästar som trivs med ett visst jobb gör det bäst och det blir roligt för både häst och människa att jobba tillsammans) så det har kommit fram raser av hästar som faktiskt trivs och mår bra av att jobba med människor och de blir uttråkade och övergödda med påföljder om de inte aktiveras och leker/jobbar med hästälskande människor varje dag.
Allra mest har vi gjort skillnad på vargarna genom avel, där en modern bischon fris?e eller många andra hundraser inte skulle må bra av att bli utsläppta och lämnade i naturen. Frågar du Ludde så vill han gärna ha sin kudde i soffan, för han skulle inte klara sig att springa fri i skogen och jaga sin egen mat. Djur är inte människor men ett som vi har gemensamt är att vi mår bäst av någon form av ?jobb?.
En understimulerad hund börjar bita på tassarna och får exem. Hästar får också sjukdomar och skador om de inte tränar. Människor också. Vi kan inte räddas undan jobb och bara ligga i solen och äta. Näringskedjan är inte uppbyggd så, vi skulle bli sjuka av det i längden, välfärdssjukdomar, (och få slut på mat om ingen jobbar med att ?ta fram den?)detta har vi börjat föra över på domesticerade djur, det är inte att vara djurvän. Vi mår bäst när våra kroppar jobbar och samverkar, ibland även över artgränser. De andra arterna mår också bäst när de har ett syfte, ett jobb, så kroppen får sin träning och nu när många djur är avlade och präglade att samverka med människor så mår de bra av ett kärleksfullt samspel också. Lagom av allt??
Med detta inte sagt att turistridning är det bästa för dessa kameler.. De vilda djuren har sina naturliga jobb som håller dem stimulerade, men vi kan inte skicka ut alla deras framavlade ättlingar i naturen. En svensk älg mår bra i skogen även på vintern, men en svensk arbetshäst skulle inte må bra av det. Den behöver för mycket foder, i gengäld mår den bra av att arbeta med sina framavlade muskler och humör. Jobbar en häst ordentligt och lagom mycket så får den i regel ett längre, friskare, gladare liv än en häst som bara står i hagen. Såhär har människor gjort med djuren inte av elakhet men av nödvändighet för att få fram mer trygghet för sig och sina barn. Det är naturligt för människor att utveckla. Vi får inte glömma att det vore djurplågeri mot människor att inte låta dem utveckla, precis som många andra arter har andra behov vi måste ta hänsyn till, som att få utrymme att skutta, springa, simma eller flyga så behöver människor få använda sin kreativitet. Ibland har det såklart varit på bekostnad av andra vilket är sorgligt och beklagligt och jag menar absolut inte att allt som människor gör med djur är ok. Men det är en komplex fråga om vi ska ha någon som helst sympati och medkänsla för mänskligheten och livet tillsammans med jorden. Vi idag måste jobba med det vi har, vi kan inte ändra det förflutna eller ta all skuld för varje steg i evolutionen som våra förfäder gjort, vi kan bara välja vad vi ska göra i vårt steg. Vi kan inte bestämma hur våra barn ska agera i framtiden. Bara göra det bästa av det vi har nu. Vi kan varken släppa ut alla domesticerade djur i skogen eller sätta dem i en bur och bara mata dem. Det är inte hållbar hushållning med mat/ energi, resurser, natur och hälsa.
Vi har hunnit förändras så mycket i den här evolutionen. En modern människa är uppbyggd i princip som en stenåldersmänniska och mår bra av liknade föda och aktivitet. Men en modern människa skulle kanske inte må bra av att kastas ut i naturen och bo i en grotta utan någon som helst utrustning eller ens kläder. Då är vi hellre beredda att offra lite samarbete för att få det lite mer likt ett sätt att leva som vi är vana med ochbkan må bra av. Hästarna, hundarna och andra av våra tamdjur har också förändrats, de har också levt så länge med oss att de, många av dem trivs så bra med oss att de kan göra lite jobb för att få hö och tak över huvudet på vintern, för att inte tala om skydd mot rovdjur.
Vi kan inte göra saker ogjorda men vi måste tänka i ett lite större perspektiv än att varje individ bara ska ha det så bekvämt lyxigt och lättsamt som möjligt utan motprestation. Det är inte hållbart varken för miljö, hälsa, ekonomi, balans.
Kanske finns det en framtid där människor bara odlar och aldrig varken utnyttjar eller samarbetar med djur. Men vi bor på samma jord och våra vägar kommer korsas ändå. Inte minst kommer vilda djur av olika slag att vilja konkurrera om odlingsmarken och grödorna. Men än på länge är vi inte där. Därför att vi har så många djur som det skulle ta lång tid att fasa ut om än vi försökte förhindra dem från att föröka sig. Vad är naturligt egentligen?

Jag vilar i fåtöljen en stund mellan jobb och tvätt och körning. Jag håller på att packa för ett helgjobb med friskvård på annan ort. Så jag packar badlakan, massageoljor och lite Pennspår och ska åka redan ikväll. Men nu laddar jag om i fåtöljen med en kopp te. Fåglarna kvittrar utanför fönstret, det hörs så tydligt för jag har gamla fönster.
Tvättmaskinen mumlar i rummet bredvid. Min tvättstuga är egentligen bara en liten skrubb under trappen, men det är mycket lyxigar tvättstuga än där jag bodde förut.
Jag är trött men nöjd. Det är en väldigt händelserik vecka med mycket jobb. Känns skönt ändå att veta att man har jobb. Det är olika varje vecka nu när jag bara jobbar med eget. Det är spännande men ändå så mycket roligare än arbetslivet var innan. Jag har tur som oftast blir fullbokad med massage. Men jag måste vara väldigt försiktig och spara på orken, måste i princip jobba så lite som möjligt för att orka och så mycket som möjligt för att tjäna ihop nåt. Jag har ingen säkerhet känns det som och det är väldigt bra när man ska sätta pris på sitt eget jobb. Man måste helt enkelt ta betalt så man klarar sig. Med lite hård press på ekonomi och hälsa så går plötsligt drömmar i uppfyllelse ironiskt nog. För är man tillräckligt pank och har ont överallt så drar man sig inte lika mycket för att sälja en tavla trots att man skäms lite för priset, rfast man behöver pengarna för att kunna tanka bilen en gång till denna månad. En tavla som man tidigare inte skulle ha mage att ta betalt för. Vips är man en säljande konstnär bara för vad nöden kräver.
Jag tycker ändå jag har det väldigt bra än så länge. Jag kan inte resa eller shoppa eller gå till frissan mer än en gång per år. Men jag gör vardagslyx varje dag och anser att jag då lever varje dag istället. Jag väntar inte med att njuta av livet tills semestern eller pensionen. Jag kan ha dött innan dess. Vad beträffar pensionen så lär den ju knappt gå attleva på ändå, det är väl bara att trivas med sitt jobb så man kan jobba tills man är hundra år antar jag.. sen kan jag bli influencer haha..
Nej oj vilket dravel, jag är visst trött i hjärnan. Nu ska jag blunda här en stund och lyssna på fåglarna eller tvätten eller cirkulationspumpen eller nån YouTuber en stund.
Ha en trevlig helg! Det ska jag! Jag ska jobba lite och slappa lite i godan ro. Sköt om dig!

Rörig dag. Det har varit blåsigt och jag är lite trött och frusen. Det tog lång tid att komma igång. Men nu är jag äntligen på plats vid skrivbordet. Inte ens yogamattan känns inbjudande. Jag gick ut och öppnade åt hönsen och gav dem lite matrester och pratade med dem. De är ganska otama. Nästan hela flocken är utbytt efter att de flesta gamla hönor är borta och den nya Anki från ifjol inte riktigt är i flocken än trots att hon är mamma till de två tupparna och två små söta svarta.. Kvar av de äldre är bara Fiffi som är guldbrun och Darknight. Men eftersom Anki inte riktigt var helt lugn i gruppen så blev det lite splittrat. Nu hoppas jag ändå det blir lugnare när jag ger dem mer tid och tupparna växer upp och blir trygga i sin roll, det går framåt? Jag har fått dem att komma nära och vänja sig vid mig mer och mer, med lite spagetti och gammalt bröd. Det känns skönt att prata med dem även om ledartuppen är lite feg och knäpp, men det blir bra. Jag måste ha tålamod med allt. Och jag kommer ner i mig själv mer. Kanske kan jag ta mig till några klipphällar eller någon bäck som i förra inlägget snart. Men jag är för lat idag. Jag har lärt mig den hårda vägen att jag måste lyssna på kroppen då.
Jag är ändå glad att jag tog mig hit till skrivbordet till sist. Även om jag säkert inte får något vettigt gjort idag så kanske jag kan öva på att rita och måla och framförallt öva på att ta tag i penseln och bara göra?
Det är stökigt och allt men jag ska ta vara på det jag KAN göra av den här dagen. Jag får se det som en vinst varje gång penslarna blir använda.
För några veckor sedan var jag snäll med mig själv och köpte nya färger till akvarellen. Jag gör nästan aldrig det. Men nu behöver jag i allafall inte vara snål med färgerna. Det är en annan sak med min kreativitet, jag måste ge den utrymme och energi, jag kan inte bara kräva att det ska komma ut tavlor om jag inte tillåter mig att slösa tid på att misslyckas eller slösa pengar på färg.
Jag blev väldigt inspirerad på Valborgsmässoafton, då jag kände mig sjuk så jag stannade hemma på kvällen och då fick jag ju tid att måla. Då tog jag upp oljefärgerna och oj vilken energi jag fick av det. Det var väldigt jobbigt men jag blev så glad efteråt. Jag måste lära mig hur det där fungerar så att jag blir bättre på att rida på vågorna av olika sorters energi..
Det jag framförallt har lärt mig är att jag måste vara snäll och tålmodig mot det kreativa. Jag försöker också tänka på hur jag gjorde som barn, då jag lekte och skapade mycket mer än nu..

Är urbefolkningar finare än vanliga människor som bor i förorten och har släkt från olika länder? Vad är en urbefolkning och hur kan den bevaras? Varför ska den bevaras? Är det skillnad på urkultur och urbefolkning? Är det kulturen som är mer värd att bevaras? Ett hållbart sätt att leva? Få människor är över hundra år gamla, så varför är det så viktigt att bevara det som är äldre än så? Eller hävd äldre än så? Vårt folk har bott här i hundra generationer men jag själv har inte bott här längre än du eftersom vi är lika gamla.
I många politiska frågor tycker jag att urbefolkningen ska gynnas, men det har inget med gener att göra, det är mer en tradition av att bevara landet och leva i fred med jorden till skillnad mot vad vinstdrivande kolonisatörer brukar vara intresserade av. Men om en person från Syrien går ut här i Norrbotten och odlar ekologisk potatis och lever ett harmlöst liv så gynnar jag hellre honom än en infödd norrbottning som vill exploatera jorden. Det handlar om hållbarhet inte om genetik. Så alla som gör bra saker ska känna sig lika värdefulla som vilken urinvånare som helst. Det handlar inte om var dina förfäder gjorde för gott, det handlar om hur vi förvaltar vårt gemensamma arv. För alla människor är av jord komma och har rätt att leva på och av denna jord oavsett vilken kvinna som födde dem. Men varje människa är också skyldig att leva så bra som möjligt för sina medmänniskor och en hållbar framtid.
Bilden är tagen från mitt köksfönster en dag då renarna kom upp på gården och letade vinterbete. De går häromkring på vintern. Jag blir glad när jag ser dem. Jag hoppas att det kan fortsätta finnas traditionell renskötsel i framtiden, men vi vet fruktansvärt lite om samerna och deras kultur fastän vi är som grannar. Varför lärde vi oss inget om det i skolan?

Kan det var farligt att tillbe en Gud? Att tro att guden är som en person högre än oss alla andra. Att Gud har makt över allt. Det behöver kanske inte innebära att Guden har allt ansvar själv men det blir ju ändå en uppdelning i vad som är mer högaktat och det/ vi andra, som är lite smutsigare än den där perfekta Guden. Finns det förväntningar om en perfekthet i universum som är omöjlig att dela i livet medan vi ska samsas med alla andra lägre stående själar i världen, och Guden kan bara upplevas när vi dör och därmed blir helt avskärmade från våra medmänniskor..
Den uppdelningen av högt och lågt gör ju oundvikligen att vi dömer oss själva och våra medmänniskor rätt hårt och det blir svårt att leva i kärlek för vi är aldrig riktigt värda det där oändliga som bra tillhör Gud eftersom han är den ende perfekta..
Och vad är då fel med att döma oss själva för hårt? Vi ska ju vara ödmjuka? Ja men att förkasta sig själv och inte anse sig värdig är inte detsamma som att vara ödmjuk. Då är man absolut inte ödmjuk för sin egen varelse och då blir det svårt att vara det mot andra också. Det blir en hård och straffande värld. Om vi ser värdet i oss själva och andra så kan vi lyfta det och bli vänliga mot varandra. Det betyder inte att vi ska se oss själva som helt perfekta och inte sträva efter bättre. Men vi behöver inte fördöma oss. vi ska vörda Gud även om han inte är den person vi kan förvirras att tro..

Om man istället ser Gud som en kraft som finns i oss alla. Det kan i sig vara farligt att tro att man är Gud i den mening att man är den Ende. Men om man inser att man är en del av den oändliga kärleken och skaparkraften så kan man kanske lättare acceptera och älska sig själv och därmed andra. Man kan också lättare förstå sin egen kraft i hur stort ansvar vi själva har i hur världen ser ut och att vad vi än tar oss för och varje litet val vi gör eller vilka ord vi väljer att ta i vår mun, har effekt ut i världen. Precis som vi annars skulle belasta den Ende Guden för allt ont som eskalerar i världen så skulle vi behöva vakta oss själva för vad vi själva skapar i varje sekund. Vilka ord man använder till sina nära och hur man bemöter en främling eller vilka tankar man tillåter plats i huvudet hela dagarna, låter jag dem ta plats i mitt huvud så tar de plats i världen. För jag är en del av världen. Ju mer medveten du blir om det desto mer kan du se möjligheten i att förändra världen till något lite bättre. Det finns så många exempel på att en människa kan göra skillnad.
Jag tror att den ursprungliga tillbedda Guden är just den enhetliga kärlek som sammanflätar oss alla människor och vår omgivning. Vi har svårt att begripa omfattningen av den kraften så vi har gjort den till en person- Gud, som vi kan tillbe, som om Han vore en bättre person än oss andra. Men Gud är ingen person. Det vi vördar och tillber/vill kanalisera är kraften -kärleken.. Till detta gör att vi är ödmjuka och förstår värdet av det Gudomliga. Därmed kan vi inte vara vårdslösa.

Detta är en väldigt ogenomtänkt text som är just en fundering och inget annat. Ingen fakta ingen uppmaning.

Nu dök ett annat ämne plötsligt upp. Jag funderar ibland på vår ökande och speciellt bland ungdomar, både psykiska ohälsa och diagnoser som adhd och liknande.
?Varning, denna text är helt obearbetad och mest som en skiss för en massa olika saker som eventuellt behöver förklaras noggrannare eller till och med i ett annat forum för att man ska förstå sig på vad jag menar, ursäkta röran?.
I ayurveda talas det aldrig om dessa diagnoser direkt, eftersom de inte fanns förr i tiden. Däremot kan man se ett samband med väldigt tydligt vataöverakott vataobalans som ibland river med sig både Pitta och Kapha om den blir för stor. Vataoblans handlar mycket om oregelbundenhet och oro i sinne, instabilitet och att inte leva med fötterna på jorden. Det skapar oro och längtan efter något som lindrar den. Man har ofta hört att socker är en typisk sådan sak som vatan tar till när oregelbundenheten och tomheten blir för stor. Socker är mjukt och gott och stimulerar Kapha för att snabbt få en skön känsla av att komma närmare jorden och ett tillfälligt lugn.
Det finns en massa olika hormoner och ämnen i våra kroppar som ska stimulera oss att göra bra val för oss själva. Men de är uppbyggda under en lång tid då världen inte såg ut som den gör nu, med alla bekvämligheter vi har. Det blir för lättillgängligt med alla typer av positiv stimulans så vi trubbar av de positiva och kräver mer. Samtidigt blir vi inte härdade att utstå minsta påfrestning eller motgång. Man måste tänka även på sinnet som en muskel som behöver motstånd för att bli stark. Men vata är luft och lätthet och snabbhet, snabbt ska det gå att få sitt dopamin idag. Man behöver inte ens gå uppför några trappor med sina egna ben för att kasta sig ut från ett tak i Fortnite. Man kan spela hur länge som helst och adrenalinet byggs upp i kroppen för kroppen tror att den är där och krigar, men mekanismen i kroppen är ju gjord för att man ska använda den anspänningen för att musklerna ska arbeta hårt. Det gör de inte om man sitter på en stol och spelar hela dagen. Något blir fel i kroppen och dess signaler. Behöver man extra stimulans så ökar bara spelandet obalansen. Man behöver uppleva saker med kroppen istället. Där musklerna får kämpa, huden får svettas och man får känna suget i magen när man hoppar med jordens tyngdkraft. Kroppen är så mycket mer avancerat ihopsatt. Man upplever livet med varje cell, absolut inte bara i hjärnan där vi tror att vi upplever det mesta. Ja, det finns ett huvudkontor i skallen, men kroppen behöver känna mer fysiskt hela dagen för att må bra. Man kan inte tänka sig till allt man måste känna.
Nu för tiden pratar man om människor som om de vore maskiner eller datorer. Vi fungerar inte bara så, det som gör oss till människor är känslorna. Både rent sensoriskt och känslor som i hjärtat. Kommer vi inte i kontakt och har bra kommunikation med våra känslor och därmed vår kropp, så är det utan tvivel en väldigt obalanserad mänsklighet vi har framför oss.
Man pratar om högkänsliga och olika diagnoser med olika typer av känslighet. Det är vataöverskott men idag behandlas det inte alltid genom att balansera vata, istället ökas vata hela tiden. Oregelbundenheten. Det blir inte mörkt på kvällen till exempel, vi har lampor och skärmljus. Vi går inte upp och ut på morgonen som alltid varit den naturliga starten på varje dag. Vi går sällan barfota. Vi äter inte regelbundet eftersom vi nu har lösningar som kylskåp och mikrovågsugn som gör att vi kan äta gammal uppvärmd mat snabbt. För att inte tala om att nylagad mat är den med högst Prana, livskraft, något vi totalt förbiser, men som har stor del i varför vi känner oss så trötta sjuka och svaga trots alla kalorier och vitaminer vi får i oss.
Vi kan ha många punkter på dagens schema och hinner vara på många olika platser under en dag eftersom vi har fortskaffningsmedel som förflyttar oss overkligt snabbt flera mil åt gången. Vi interagerar i väldigt många mer konversationer varje dag med människor och företag mm som vi aldrig på ett naturligt stenåldersvis skulle kunna ha tillgång till. Våra kroppar och sinnen ska ändå processa allt detta. Men det tänker vi inte på.
Det är såå mycket som vi inte tänker på. Vi litar på doktorn. Som om doktorn skulle kunna ha alla aspekter på ditt liv avklarade på en timma. Vi måste lita på något eftersom vi lever i ett flygande kaos, åtminstone om vi skulle fråga vår känslokropps upplevelser. Man kan se lindring av mediciner som gör att man kanske lättare kan anpassa sig på ett sätt, men kaoset vi skapat är fortfarande och river i andra änden av personen. Diagnoser är bra för att lära sig förstå lite mer av hur vi fungerar och kan hjälpa varandra. Men det räcker inte alls för att mänskligheten ska må bra. Det finns så många fler dimensioner vi behöver jobba med om vi vill få ordning på den psykiska ohälsan. Diagnoserna och alla människors individuella olikheter ska inte behöva vara ett så stort problem. Om vi sneglar lite utanför ramarna så finns det så mycket mer vi kan göra för att våra kroppar och därmed mänskligheten ska må bra både på cellnivå, mentalt, andligt och som ett samhälle.
Det här var ju en oplanerad och oredigerad text som jag antagligen får återkomma till för att den ska bli vettig men nu hinner jag inte skriva mer? bilden föreställer barn som hopparfrån olika våningar på ett hus ner i en hög med madrasser. Något som kanske skulle tilltala barn idag som har högt påslag av sånt som kan bli till problem i ett klassrum till exempel

Gethagarna i Myrlandet.
Jag skaffade mina första lappgetter 2007. Det fanns inte många då. Jag var med i genbanken för att bevara den här gamla rasen. När jag flyttade till Mellanboda hade jag fyra getter. Mina getter fick killingar och jag var inne på femte generationen 2024. Getter är inte det lättaste att stängsla in alltid. Vissa delar av mina hagar är risgärdesgård med kompletterande eltråd. Det blir komposterbara sånär som på eltrådarna. Jag ville bygga så för att se om det gick. Det går. Jag ville prova göra ost för att se om det gick. Det går. Jag ville prova slakta och göra naturlig mat från gården. Det går. Jag ville prova göra korv som man kan sälja.Det går. Nästa söndag står jag på marknad i Sjulnäs och säljer korv och något skinn tillsammans med lite grejer från mina Pennspår. Det blir inte så mycket, men det är saker som jag gör när jag inte håller på med friskvård. Det mest hållbara är att leva av det man gör..

Det pratas om Healing och att utvecklas som människa. Man möter andra människor genom hela livet. Först blir man både älskad och förstörd av sina föräldrar och bråkar och knyter starka kärleksfulla band med sina syskon och förvirras av relationer med andra släktingar och vänner. Sedan växer man upp och har än mer komplicerade relationer med andra vuxna. För det mesta har man väl ändå en god relation till de flesta men en och annan hjärtesorg eller själslig törn vågar jag påstå att de flesta människor här på jorden ändå har. Sen ska man helas. Man kan vara hälsosam och hitta bättre sätt att leva på utvecklas och se alla törnar som lärdomar. Men man hör ibland folk prata om att bli hel igen, läka det man gått igenom. Blir man hel då? Jag menar, livet fortsätter ju, livet är ju allt det där, alla lärdomar och ickeperfekta relationer. Inte kan man väl bli hel så länge de pågår?inget är ju statiskt heller. Så under tiden man helar sig så hinner ju en hel del hända här i världen och varje minut så måste man ändå göra nya val och sätta ena foten före den andra i vald riktning. Inget blir som det en gång varit, så hur kan man prata om att bli hel igen?
När jag blir hel igen, då ska jag?
Det är en förvandling, men den blir aldrig klar. Du blir inget annat än det du är i nuet. Om du kan må bättre än det du gör just nu så finns det redan, det är bara att vänta in efter att du vilat eller vad du nu behöver. Men du blir inte samma som före du blev sjuk. Visst kan man bli helad i den bemärkelsen att man kan må bättre. Men om man någonsin blir helt hel vet jag inte. Kanske när man dör? För själva livet verkar vara en ständig metamorfos som aldrig upphör. Man blandas med andra och omvandlas och inbland är det ena bra ibland det andra. Ta hand om dig och vänta inte på den dagen då du är komplett.