Nu har getterna fått en ny hage. De sprang runt och flurade överallt. De är ju nya på stället och lite stingsliga. Två av dem har klockor på, så jag inte ska tappa bort dem om de hamnar i skogen..

Lyckan

Torvi

Spira

Gullie

Gullie

Förra veckan såg jag att svartvit flugsnappare flyttat in i fågelholkarna här. Jag har sett rödhake och bofink och bergfink och trastar och talgoxe mm. Jag satt mot ladugårdsväggen och vilade mig och gladde mig åt att någon före mig tagit hand om fågelholkarna så att så många fåglar flyger runt och kvittrar. Så igår den 23 maj, lade jag märke till ett bekant kvitter. Något som påminde mig om barndomens somrar med sand mellan tårna, solsken och damm. Jo visst, där singlade ladusvalorna omkring över gårdsplanen och satte sig på eltrådarna. Jag vet inte om de hittar in genom hålen i väggen på höladan. Jag undrar om jag måste gå och öppna dörrarna där uppe. De skiter visserligen på golvet uppe på höladan.. Jag tycker om att vara där uppe själv, och skulle gärna använda utrymmet som tillhåll för både mej och barnen, så man borde väl låta bli att bjuda in skitare.. Jag kan se dem på nära håll från sovrumsfönstret, när de sitter på ledningarna. Bakom ladan klättrar en ekorre i en björk...  Förmodligen kom de första svalorna några dagar före jag såg dem. De hade lämnat spår på mitt sovrumsfönster. Möjligtvis har de ett bo här under nocken..

Jag tycker man lär sig mycket om grundläggande psykologi av djuren. Sånt kommer möjligtvis lättare av dig själv om man varit med och uppfostrat valpar, lett starka hästar och fångat kaniner som barn. Det krävs en viss inre självsäkerhet och tålamod och finess för att samarbeta med djuren. Ibland måste man kunna styra dem för att det inte ska uppstå onödiga risker. Det kan vara att man behöver stoppa en hund från att gå fram till en annan, eller att fånga en kanin så att den inte sk äta upp grannens trädgård, eller stoppa en skenande häst på väg ut mot landsvägen..
Men det kan också handla om att vara så pass lugn så att man får möjlighet att lyfta upp en höna.

Att koppelträna en get är inte så lätt. Enklast är om man får dem att gå bakom, eftersom de annars lätt kan dra iväg med ett barn. Hunden blir gärna ivrig när man får möte. Jag har lärt flickan att visa hunden att hunden inte får gå före och börja leda, då nosar den gärna iväg tvärs över vägen för att försöka hälsa på allt och alla. Det är viktigt att man har kontroll och leder hunden har jag sagt. Det är du som bestämmer vem den får gå fram till. Hon lärde sig nyligen att känna av när hunden är på väg att börja vilja leda och då tar hon kopplet och för hunden snett bakom sig för att tydligt visa att det är hon som möter ?trafiken?.. Plötsligt blir hunden hur lätt som helst att hålla.

I somras höll hon sin nyfikna get när brorsan kom och hälsade på på fäboden med sin lilla valp. Det är bra för djuren att vänja sig vid barn. De blir lugnare. Men det är viktigt att inte överlåta för stort ansvar på barn, för det är inte så lätt. Men väldigt bra att lära sig. Man lär sig se och tolka situationer och beteenden. Getterna tycker det är skönt när flickorna plockar bort gammal vinterull ur pälsen..

I söndags åkte vi häst och släde till grillkåtan. Efter jag packat ur släden och pappa selat av hästen såg jag att Tilde fick leda ut honom till hagen. Pappa gick först och hästen är väl van att följa honom så det gick väl bra. Men så plötsligt stannar flickan upp hästen. Pappa undrade nog vad hon höll på med. Men jag hade just kommit ut och såg att hon bromsade upp hästen, antagligen för att den gick för snabbt för henne. Hon har ju lärt sig att man ska ha dem under kontroll själv.. hästen lydde henne direkt och vände sig mot henne, sen kunde de fortsätta..

På vintern finns det inte så mycket roligt att smita iväg till. Då håller ett getstängsel tillräckligt tätt för en kanin. Han vill inte gå i djupsnön utan håller sig i spåren i hagen och äter hö med getterna på dagarna. På nätterna sover han i kojan i hagen när getterna har gått in i sina kättar i ladan. Han är nöjd med sin nya tillvaro. Men jag måste fånga in honom innan våren kommer så han inte springer iväg och ringbarkar några fruktträd eller liknande. Han är inte rädd vare sig för mig eller något annat djur, så han är inte svår att fånga..vid grinden står hunden och vaktar så att ingen smiter ut medan jag går runt och lägger ut hö. Hon väntar utanför ladan en bit upp efter stigen medan jag släpper ut getterna. När alla getter gått ut efter mig säger jag till hunden att hon ska komma, så går hon sist och vaktar så ingen springer tillbaka. I verkligheten skulle hon släppa förbi dem om de verkligen skulle försöka, hon vet att de har horn.. men hon fungerar ändå som ett psykiskt hinder och det brukar räcka. Kommer hon springande på mitt kommando så springer getterna genast in i hagen. Kommer hon för nära bakom en get vänder den sig om och då stannar även hunden upp. Men om jag då ber henne ta ett par steg tillbaka får geten ro att vända och åter igen gå mot hagen. Att tvinga en get är ?som å dra katta åtabak?, det blir alldeles för strävsamt. Man måste ge dem utrymme att vilja gå åt mitt håll... jag ser att vi fått en hel del snö sen i februari då jag fotade i vinterhagen..

Jag har alltid tänkt att jag skulle fota inne i ladan när jag städat fint där. Istället blev det att fota denna vinterkväll då jag har allt annat än städat i ladan. Getterna river ständigt sådant man bygger. De är förvånansvärt starka och fingerfärdiga med hornen. De lyckas skala bort svetsat nät och stånga sig genom dörrar ibland. Höhäckar har kort livslängd. Men ni kan i alla fall få se hur man rymmer en hel farms djur i en liten hölada på 4,5 x4,5m. Till höger är det en dörr in till hönsen. De har en alkov på ca 110cm bredd och hela högersidan på ladan. Det är fönster på båda sidor av ytterdörren. Från hönsens fönster lyser det ofta rött av värmelampan. Den hänger i samma krok i taket som vattenbehållaren. När man får upp vattenbehållaren en bit så blir det inte lika mycket skräp i vattnet och det värms under lampan. Alldeles brevid lampan har jag en hylla med fyra reden ovanpå varandra. De är nära lampan för att äggen ska hålla längre om det blir kallt. Längre bort, under snedtaket finns handluckraren som oftast står öppen så de kan gå ut i en liten rastgård under tak.

På bilden är ytterdörren i vägen så man inte ser det vänstra fönstret, där Lyckan brukar kika ut. Hon har lilla kätten längst till vänster när man kommer in. Lyckan är svart.

Står man i dörröppningen ser man rakt in på den största kätten längst in. Där skulle lätt tre getter kunna bo om de höll sams. Getter är noga med rang och stångas mycket,därför är det viktigt att de i så fall bor ihop med nära någon nära släkting tex syster eller mor. Därför sover Torvi och Spira längs in, de är tvillingar och har var sin ände av boxen. Detta är viktigt att veta när de går in. Till höger ser man den isolerade väggen mot hönsen och den skräddarsydda dörren in till dem. Tillräckligt liten för att rymma foderkistan mot väggen. På foderkistan står getterna när jag mjölkar dem. Ovanför finns en liten smal hylla. Längre upp ovanför stora kätten längst in, har jag ett höloft. Det rymmer hö för en vecka eller två. Men nu har jag lite annat material där. Bla. en flyttkartong för höns. Närmast dörren till höger har jag en liten binge med korn och havre blandat. Hönsmat. Men ibland kan getterna och kaninen få lite godis därifrån. Ovanför har jag koppel till getterna. Klövtång och halsband till killingar mm.. jag brukar även hänga hönsalmanackan där. Så kan man lätt skriva hur många ägg man får varje dag och lämna statistik till genbanken..

Till vänster mellan lyckans lilla jätte och den stora kätten är Gullies kätte. Gullie är vit. Den är lagom stor tycker jag. Hon kan lätt bo där med sina killingar. (Allt går fö. under JBVs regelverk.) om man sitter i Gullies box ser man rakt ut mot foderkistan och dörren in till hönsen. Visar bild med stängt in till hönsen och en bild där dörren är öppen. Man servattenautomaten som hänger i en kedja från taket under värmelampan.

Getterna går på rad in och ställer sig på sina platser. De är noggranna. Spira till höger och Torvi springer förbi henne och går till sitt hörn längst in till vänster. Så tuggar de hö och sover där och på morgonen går de ut i vinterhagen igen...
Spira är skyggast och hon står alltid halvt under höhäcken. Men den är inte längre som den borde.. hennes gråspräcckliga syster tuggar en hötuss i andra hörnet..

Gullie står i boxen i mitten och håller koll på alla. Hon är äldst och bestämmer..
Det blev inte så vackra bilder tyvärr. Man får fota snabbt när det är närmare -20 grader. Så inte telefonen hinner lägga av..

Jag gick ut igårkväll för att ta in ett par getter för natten. Hunden följer alltid med. Hon hjälper till med att stå utvägen så getterna inte springer upp mot huset och ibland står hon vid grinden så de inte smiter ut. Jag hade tappat ut kaninen som flat skuttat ut ur ladan och bosatt sig under den. Men han kommer fram varje gång jag kommer ner,så jag kan ge honom lite korn. Men han håller sig på avstånd så jag inte ska fånga honom. Mellan han och alla trädgårdarnas buskar och fruktträd är det 100meter hav av djup snö. Så det är väl inte hela världen, så länge han håller sig vid ladan. Planen är att muta honom så jag kan fånga in honom snart igen. Jag lämnade ladudörren på glänt i hopp om att han skulle välja att hoppa in och äta hö och få varmt under tassarna, men icke... När jag kom gående med getterna efter mig såg jag att hunden stannat och nosade på nåt i snön. I mörkret såg jag bara en svart spretig klump som var halvt nersjunken och alldeles stilla i snön. Runt om kroppen var det lite spår av flax. Åh, nej! Tänkte jag, det är en av ungtupparna som dött?? Nej! Det är ju kaninen! Ledsen så tog jag en kratta för att nå ut i djupa snön och fiska upp kroppen. Den var spretig och lealös och tumlade runt i snön. Usch tänkte jag, stackas kanin! Och han har inte ens hunnit stelna... men så rörde plötsligt klumpen på ett litet huvud där i mitten. Det var en höna! Och hon levde! Jag tog henne i famnen men snö hade smält och frusit fast i fjäderdräkten ochfötterna var kalla. Hon fick komma in i köket där barnen åt kvällsmat. Efter en lång stund i min famn ätandes lite godis så var hon varm om fötterna igen och lite torrare, så fick hon komma ner till hönshuset igen. Lilla vän...
bilden på kaninen och ladan på åkern är från vintern 2018 med rekordmycket snö. Men kaninen är densamme.

Inte sofflocket som är nytt, men tyget. Jag var lat och köpte ett billigt sängöverkast på Jysk. Ett i grov bomull. Alla filtar är för korta för vår soffa. Men nu klippte jag detta på mitten så det räcker till en ny omklädnad när vi nött upp denna. Jo för denna soffa nöts varje dag. Den är buntas med en madrass som jag också klippt för att den ska passa. Sen häftar jag bara fast tyget med häftapparat.. vi har faktiskt två kökssoffor. De är sköna att vila på. Kaninen heter Snurre Sprätt.. Han var bara inne en stund för att få sin pedikyr.. Han är renrasig dvärgvädur, men han fick ingen stamtavla av uppfödaren eftersom ena örat inte lade sig. Hon trodde det berodde på att de var födda på hösten när det var kallt så öronen drar ihop sig lite och inte växer ut sådär hängigt som det ska.. inte vet jag, det spelar ingen roll för oss... Tilde kallade honom alltid för Ninni när hon var liten. Jag kallar honom också det ibland..

Jag kunde låna brorsans häst ibland förut. Hon var så lugn och snäll, men nu har han sålt henne.