Femåringen tränar på att mjölka och styra getter. Det är inte det lättaste. Förr tiden när det var vanligt att barn tog hand om kreaturen, sa man att de barn som vallade just getter blev smarta. Men getterna är vanedjur så det gäller att komma överens om en bra rutin så följer de den rätt så bra. Gullie var dock lite skeptisk till att tjejen skulle koppla lös henne från mjölkbordet. Tur hon är lika envis dottern. Ute i hagen sprang alla våryra getter omkring. Tilde fick kramar av sin egen get Lyckan.

Förra helgen var jag och Tilde, Torvi och Fina och Dunsa, ute i skogen och gick. Det var soligt och fint men lite blåsigt. Tur vi hade lite matsäck, för vi gick ganska långt och det var lite moddigt på skoterspåret efter alla plusgrader.
Efter stormen hade det blåst ner tallkvistar som getterna kunde gnaga lite på i vilopauserna. Jag hade med mig en påse med lite hö, för vi blev ju borta ett tag. Upp mellan bergen gick vi, och vilade mellan topparna. Det var för blåsigt och dåligt spår för att gå högst upp på någon av bergstopparna...
Sen for vi hem och skjutsade pojkarna till bion. Själva gick vi och åt i stan. Av någon anledning var vi vrålhungriga :)

Det gäller att njuta av det fina man har omkring sig. Vintern är riktigt mörk och kall. Jag är inne på kontoret mest hela dagarna och hinner inte ut ens på lunchen. Men det är roliga dagar fastän jag nu senaste tiden blivit förkyld och trött.
Ikväll var jag något piggare och började göra vuxenläxa. Viggo läste för mig medan jag lagade fisk o potatis. Det är så kul att varje dag kunna äta av sådant som kommer från vår egen gård. Tilde sitter med vid köksbordet då Viggo läser. Jag har nästan alltid ett ljus tänt där. Det ska vara mysigt, så pass att man slåss om att sitta på den välbuntade kökssoffan med kuddar och filtar. Efter maten fick jag skriva en faktura för Pennspår, det är ju lite ovanligt nu. Jag har inte varit så aktiv med att sälja på sista tiden. Det är just tiden som inte räcker till för allt. Jag har ju inte slutat med Pennspår, det gör jag aldrig. Men jag har nog tagit ett rejält uppehåll kan man väl säga... Man får väl vara glad att på årets fattigaste vecka kunna äta egenproducerad mat och sälja både konst och getmjölkstvål. Nån slags karma verkar det ju ändå finnas, haha. Sen gick jag ut till getterna och gav dem hö och tog in Spira och Lyckan, som var ute. Hönsen fick lite matrester. De har börjat om att värpa så smått efter vinteruppehållet. Inne i ladan låg Torvi med dottern Fina, tätt ihop. Det är kallt ända in i ladan så de värmde nog varandra lite. Gullie stod och bräkte i boxen brevid. Hon fryser inte, hon är brunstig stackarn. Det är lite frustrerande för dem ett par dagar, men sen går det över...
ochså är det dags för nästa get att bli tokig, och så fortsätter det två dar var för varje get, med någon dags mellanrum och i intervall av 21 dagar.. så, det blir mest hela tiden, haha. En hel vinter av knäppa getter. Vid det här laget brukar de ju vara helt färdiga med brunsten och inte komma igång igen förrän till hösten. Men nu har jag ju ingen bock åt dem så de fortsätter väl fram till påsk..? Huh..
När Gullie brunstar ger hon bara 5 dl mjölk. Nästan alla andra dagar mjölkar hon 6-8 dl. Det är vinterinställningen, jag vill inte ha mer. Det dricks upp av barnen, utom den lilla skvätt jag gör guldmjölk av om kvällarna. Ibland blir det en pannkaka och någon enstaka ost kan man skrapa ihop till om man verkligen vill. Imorgon ska det tex va mjölk i äggstanningen till pajen.

Nu har jag fått hem getskinn från beredningen. Jag testade ju att garva ett själv i juli detta år, men det blev inte bra, så den här gången skickade jag iväg dem till Tranås. Dom är små men fina. Funderar på allt man kan göra med dem... det ena är långhårigt och mjukt, det andra är vitt. Ändå var killingarna lika gamla och halvsyskon. Nu blir det inga nya killingar till våren, för vi har ingen bock och det kommer nog kännas lite konstigt. Men förhoppningsvis blir det nya killingar 2020. Jag får dock fortfarande mjölk av den vita geten. Det blir inte att sina av. Men jag tar inte så mycket varje dag. Det räcker till kaffet och lite oboy eller nån pannkaka då och då. Jag gjorde faktiskt en ny fetaost också strax före jul, men det blir en liten av tre dagars mjölk.
Idag gjorde jag paella av julskinka, tinade ärtskidor, lök, ris, vitlök, saffran, vitt vin och en buljong från grannens tupp.

Lunch på jobbet salt, stekt getost.

Till middag hemma. Getlår med potatis och kålrabbi.

Till Herr Herre. Stekt getost med nötter och honung.

Torvi och Fina äter blåbär..

Ikväll följde Viggo med mig att natta djuren. Vi kollade först till hönsen. Det är framförallt de små kycklingarna som behöver lite extra tillsyn. Vatten i sin kopp och så. Jag tände värmelampan för att kunna se något och hällde ut lite köttiga matrester på golvet. Alla började äta, utom jag och Viggo. Dunsa hade redan sprungit tillbaka hem. Men fattas det en kyckling? sa jag, de ska ju va fem. Jamen då fattas det ju två sa Viggo, för det är bara tre. Jag lyfte lite på hönan och kollade runt. Nä, har hon varit ute med dem idag då? Också tar de sig inte in sen, för luckan sitter så högt så det kan vara svårt för dem att klura ut hur de ska komma in... åh, nej, tänk om någon har ätit upp dem? Men det är ju bara kallt på nätterna så de kanske sitter där ute i mörkret och fryser någonstans. Men eftersom de inte pep skulle det ju vara omöjligt att hitta dem. Kycklingarna som var inne pep däremot mycket där de sprang omkring och letade mat och drack vattten om varandra.
Ja! Vi tar ut Orra! Hon kommer ju att gå in till de pipande kycklingarna igen och då hinner kanske de andra haka på i mörkret. Jag tog ut en lagom missnöjd Orra och ställde henne i hönsgården. Hon skränade ilsket när jag tog upp henne. Sen muttrade hon tyst när jag ställt ner henne i mörkret där ute. Inte hittade hon in genom gluggen! Och inte ville hon göra nåt större väsen av sig när hon hamnade ute i farliga natten. Men vad synd.. jag får försöka fånga henne i mörkret och sätta in henne igen då.. men då hörde jag små pip alldeles nära. På framsidan av ladan alldeles vid dörren in till getterna kom de fram. De hade nog hört sin moders muttranden och nu kom de fram ur sin gömma. Jag hörde dem men kunde inte riktigt se dem. Men så ställde jag dit Orra, precis i ljuskäglan som föll från dörren och då fick jag se dem. Orra skuttade in i ladan med dem och så kunde vi öppna så de fick gå in till de andra. Tjoho! Viggo fick värma den ljusa för den var som lite slö.
Sen skulle vi hämta getterna. Men då ville inte Spira komma ut, jag vände och gick för att hämta henne och då kom förstås alla utom Lyckan in i hagen igen.. mnåh..
Då gick vi tillbaka och Viggo fick med sig en kornburk och han lockade och då kom de som raketer. Han fick stå där inne och locka och öppna och stänga dörrarn till kättarna och sen gav han Torvi och Spira godis fastän dom alla kände att det var lite läskigt. För Spira är mest skygg men samtidigt dominant mot sin tvillingsyster och hennes killing. Sen gick vi äntligen in och drack pärondricka och läste ur Suneboken med Lillasyster.
Bilden får illustrera två försvunna kycklingar. För vi har tyvärr mist vår favorithöna, Tildes höna- Lalah. Och den här röda tuppen har antingen flyttat eller blivit tillfångatagen. För jag hittar inte honom nu. Men här om dagen stod han och tjoade i ett gethus så det skalv i plåten. Hans andra höna är dock inne i hönshuset på sin pinne..
... också Spira, den besvärliga, skygga skönhetsgeten.

När man kommer hem efter jobbet alltså.. två kycklingar hade kläckts. Vi gav dem lite kall gröt som hönan åt upp, sen släppte vi ut alla getterna och sprang ner och släppte in dem i strandhagen och ända ner till där vi sågat ner lite löv åt dem..

Tar upp getterna ur hagen på kvällen. Det är mörkt när man passerar ladan och går över den lilla bron. Gräset är mjukt på stigen genom hagen. Mellan träden i skogsdungen skymtar ljusa fläckar som börjar röra sig och bräka lite tyst. (Jo, för getterna här bräker inte så där högt och grovt som får gör. Getbräken är betydligt mildare för örat och de pratar med olika tonlägen.)
Ibland hör de mig inte om det susar i de stora gamla granarna. Och då kan de bli rädda och någon snorklar till så alla blir på helspänn tills jag säger att det bara är jag.
?Kom då, så får ni komma!? Ropar jag uppmuntrande för att få igång dem att komma med mig längs stängslet bort till grinden längst ner i gamla hagen. Jag öppnar den och de kommer skuttande över kanten. En efter en. De går en bit in i hagen men stannar och stirrar i mörkret medan de väntar att jag ska stänga grinden, sen följer de mig i en klunga bort till ladan. Det spelar ingen roll att de går iväg en bit eller till och med att jag glömde sätta i kontakten igen för att få ström ner till ladan. Så det är alldeles mörkt. Men en efter en hoppar de in och jag känner igen dem i mörkret så att var och en får komma i sin kätte. Lyckan knackar på dörren som slår igen av vinddraget. Hon är förstås sist lilla Lyckan. Höstvinden viner i knutarna och bankar i dörren. Lyckan kommer in i sin kätte och alla lägger sig tillrätta och idisslar. De är som lite mörkrädda ibland, men här inne är de trygga. De kan höra varandra ganska nära. (Men de vill ju inte vara så nära varann så alla skulle kunna vara i samma box, knäppgökarna..) tryggt med hö och vatten och en mjuk bädd. Hela flocken på plats. Inget att oroa sig för. På andra sidan väggen sitter alla hönsen på sina pinnar och har sagt godnatt för längesen. Orra ligger själv kvar i sitt rede och ruvar sina åtta ägg..
De har allt de behöver och strävar inte efter så mycket mer. De har sina intriger, men kan somna tryggt en kväll som denna, trots septembernattens kalla vindar. Det händer ju att man önskar man vore en get...
Jag tycker om den här bilden på MollyMi och getterna från strandhagen för ett år sedan. Närmast har hon sin Lyckan, den lilla svarta..