Nu har kaninen kommit ut ur sin bur. Jag såg honom skumpa omkring på gården förra morgonen. Jag blev lite orolig för honom, men hann inte få tag på honom innan jag skulle till jobbet. Då han hörde getterna i hagen sprang han dit och genom de stora maskorna i nätet. Tydligen vill han vara inburad i en gethage igen, för han är där inne hela tiden nu. I ett inlägg från den 8/3 har jag visat att han bodde i gethagen. Men inte trodde jag han skulle stanna innanför sånt stängsel sommartid. Han är en märklig gammal herre den där Snurre Sprätt..

Nu har getterna fått en ny hage. De sprang runt och flurade överallt. De är ju nya på stället och lite stingsliga. Två av dem har klockor på, så jag inte ska tappa bort dem om de hamnar i skogen..

Lyckan

Torvi

Spira

Gullie

Gullie

Förra veckan såg jag att svartvit flugsnappare flyttat in i fågelholkarna här. Jag har sett rödhake och bofink och bergfink och trastar och talgoxe mm. Jag satt mot ladugårdsväggen och vilade mig och gladde mig åt att någon före mig tagit hand om fågelholkarna så att så många fåglar flyger runt och kvittrar. Så igår den 23 maj, lade jag märke till ett bekant kvitter. Något som påminde mig om barndomens somrar med sand mellan tårna, solsken och damm. Jo visst, där singlade ladusvalorna omkring över gårdsplanen och satte sig på eltrådarna. Jag vet inte om de hittar in genom hålen i väggen på höladan. Jag undrar om jag måste gå och öppna dörrarna där uppe. De skiter visserligen på golvet uppe på höladan.. Jag tycker om att vara där uppe själv, och skulle gärna använda utrymmet som tillhåll för både mej och barnen, så man borde väl låta bli att bjuda in skitare.. Jag kan se dem på nära håll från sovrumsfönstret, när de sitter på ledningarna. Bakom ladan klättrar en ekorre i en björk...  Förmodligen kom de första svalorna några dagar före jag såg dem. De hade lämnat spår på mitt sovrumsfönster. Möjligtvis har de ett bo här under nocken..

Jag för stålstiftet fram över papperet som en vilsen yxa som hugger sig fram på måfå i genom en snårskog. Ingen ledning ingen inspiration men ett kraftfullt instrument som kan tillfoga stora intryck på omgivningen...
Men vad ska jag med all kraft och ambition när jag inte kan forma en väg genom snårskogen? När orden inte kan riktas till en vacker prosa? Utan allt bara skär fram, ristande i underlaget när tuschet tar slut i stiftet och fiber ur pappret reser sig i protest mot det intetsägande..
Viljan finns där , och faktiskt så finns där också en mening, dold i snårskogens alla gömmor finns strukturen till densamma. Man får inte röja för mycket och inte för litet. Hugger man bort all vegetation för att blottlägga meningen blir det fult. Banalt och formlöst. Likt en japansk trädgårdsmästare måste skulpteringen ske där orden växer fram av sig själva, i en egen form och i precis rätt följd. Så som naturen är skapad, med sin perfekta assymetri.
Inte kan jag nå de höjderna av skrivande nu. Jag älskar skrivandet allt för mycket. Har saknat det. Är rädd att jag förlorat det. Har för lite tid i mitt liv för att vänta in och kunna ge mig hän åt det. Förmodligen håller jag det för hårt. Likt ett barn trycker en livlig kattunge mot sitt bröst. Rädd att mista och på så vis frånta sig själv all tillgång till djupare kontakt med djuret.
Mitt skrivande är ett skyggt djur. Det försvann in i snårskogen. Jag valde stålstiftet för att locka fram det genuina. En känsla. Något att ge sig hän till.. Jag vill för mycket.
Det var längesedan jag tog en tur i de djupa skogar och vindlande trappor och gångar som utgör min fantasi. Där är härligt att förvilla sig. Att komma på avkrokar och läsa ristningar i bark och klipphällar. Att följa fåglar, bäckar eller undersöka små ståndaktiga pistiller i mossan. Oändlig är den. Så svår att manövrera. En dag i mitt mänskliga liv för kort, min koncentration för svag för att kunna insupa och nedteckna en endaste av dess små detaljer i sin absoluta helhet. Jag tappar greppet. Pennan faller ur handen när jag behöver skrapa på barken eller hålla mig fast. Var ska jag börja? Jag har redan lämnat så mycket osagt innan jag kom hit. När jag backar, går på avstånd för att skapa perspektiv och bilda formulering med ord. Förvandlas den perfekta fantasin till en ogenomtränglig snårskog. Redan övervuxen och svårtillgänglig, sedan tanken just innan.
Fantasin är inte av denna världen. Vore den det skulle den väl kunna mäta sig i världens värden och bli formbar och förklarlig. Något som poeter behärskar och kan tolka till språk. Böcker. Konkreta sätt att konsumera dess överdådiga frukter. Något dyrt och värdefullt. Även i den värdsliga världen. Konst.
Men mitt stålstift skrapar banalt mot mitt papper. Ingen frukt finns att plocka i min snårskog. Än har jag inte skrivit mig fram med min stålstiftsyxa, så att jag behärskar tolkningen;den som måste göras innan frukter anses skördade eller stenar slipade...

Jag har sanerat huset pga. kattallergi. Jag har låtit slipa golvet på övervåningen och jag har lutat av det och behandlat det med linoljesåpa ett par varv. Gjorde det som en del av saneringen samtidigt som golvet blev mycket finare och skönare och fräschare än innan. Tildes sovrum och mitt sovrum blir uppe. Tilde har fått in en säng och lite saker. Jag har nya tapeter i mitt sovrum men inga möbler än. Jag sover i vardagsrummet än så länge. Där finns madrasser men ingen soffa än. I veckan hittade jag ?mitt? soffbord på rea.. jag har inte köpt några möbler än så allt är lite provisoriskt.

Jag har köpt ett hus. En liten gård. Jag håller på att göra iordning lite så att jag kan flytta snart.

Vintern viner och stora snöflingor virvlar runt. En riktig vintersnöstorm som gör hela trädens stammar vita på ena sidan. Ändå har det tinat och varit varmt i flera veckor. Förra helgen var det väldigt soligt och skaren hade blivit riktigt hård. Uppe i skogarna är det fortfarande mycket snö kvar. Man kan åka skidor rätt ut i skogen utan att följa något spår, trots att jag har vanliga smala plastskidor och inga skogsskidor. Helgen innan besvärades jag dock av att mina vanliga stavar sjönk igenom snön lättare än skidorna. Men sen fick jag ett par stavar av en kompis. De hade större trugor och har inte gått genom snön för mig.

Jag stack rätt ut i skogen, över kullen och över en liten väg, vidare över en myr och över en kulle. Tog höger mot en liten brokig björkglänta, över en bäck och in i ett annat rum av gles blandskog i en remsa mot en ung tallplantering, över tallplanteringen och ut på en våtare myr (förstås frusen och översnöad). Då såg jag att myren kantades av ett mörkt band av enrissnår. Det var så iögonfallande så jag åkte närmare och såg att det var ett tuvigt ?delta? där bäckarna rann ut i myren. Det porlade under isen och det var fullt av spår efter stora skogsfåglar och hare. Där stod en gammal björk med påväxt av sprängticka. Den sort som man gör chaga av.. torkar och kokar dryck på, som te ungefär. Mycket hälsobringande egenskaper. Här och där i den odlade skogen finns små, små oaser av riktigt livfull skog och döda träd. Man fattar ju att fåglarna och haren vill vara just på dom ställena. Det syns också på alla djurspår i snön.. vi människor ser ofta bara de enstaka tecknen som just däggdjur och större fåglar skapar.men det finns så mycket mer av de mindre liven och komplexitet som visar hur viktigt det är med dessa oaser av mer vildvuxen skog och mark..
Skogen består av så många olika rum. Man måste hålla reda på alla rum av olika skog som man passerat, så man hittar hem igen. På skidor är det lätt, för då blir det spår som leder hem. Men det är bra att lägga märke till olika träd där man har svängt och så. För rätt vad det är så börjar det skymma. Man vågar sig än en bit men ser månens oförlåtande varning om mörkret som faller snabbt. När jag åker över tallplanteringen är det redan skymning, men jag är säker på vilka rum jag ska åka genom. Det är väldigt mysiga rum. Speciellt alla oaserna..