Här kommer ett inlägg till er som odlar. Stort eller smått.. alla kan vi göra nåt, och det är bra, oavsett kaliber.. själv fuskar jag så tillvida att jag köper ekologiska kryddor i kruka på matbutiken och sätter i odlingslådan. Där har speciellt persilja en förmåga att breda ut sig och trivas ända in på frosthösten. Jag odlar förvisso en del och har djurens avkastning till hjälp i hushållet och nyttjar det gödsel som blir för att göra nåt nyttigt av. Men hade jag gått djupare i min egen ambition så hade jag definitivt börjat fröodla. Kanske är det just på grund av detta som jag håller mig till potatis. Alltså för stor del av min ambition är att göra gott av det kretslopp jag har. Potatisen är lättskött och man får dessutom automatiskt utsäde till nästa år. Superbra självhushållargröda. Jag gjorde just en god grönsakssoppa och tog lite persilja ur frysen. Så kom jag på att om om man skulle vara duktig och fröså persilja så skulle man få börja snart. Men då var det ju det med att köpa frön...
För övrigt är det så sorgligt att en av de få som sålde hållbara fröer i Sverige fick sin butik/lager uppeldat! Hon blev så bestört efter flera års kämpande med fröerna så hon gav upp. Snälla någon! Återuppta detta viktiga arbete! Själv har jag inte tid.. Precis, alla vill att någon annan ska ta tag i det.. Men det vore väl bra om vi kunde hjälpas åt. Jag vet att många hobbyodlare håller på att ha ihjäl sig med alla frösättningar, omplanteringar osv.. men det borde bytas fler plantor grannar emellan eller inom kommuner. Så slipper alla göra allt, men det behöver ändå inte bli så kommersionellt. Fröer är så skört och så kraftfullt. Fröer är proppfulla av prana- livskraft, kraft vi behöver från mat mm. för att få ork. Fröet behöver spridas och växa i god jord. Det är så skört att hållbara fröer bara ska hållas av några få distributörer. Ett lager brinner och gener från fröer som vi kommer behöva i framtiden är borta för alltid. Tänk om vi kunde lämna en morot i jorden ett extra år och därmed få den att blomma. Eller pilla ut fröerna från några tomater extra och dela med oss till grannen. Jag tänker fortsätta att experimentera med ostar och mjölksyra och getmjölk, om framtida lycka med djuren står mig bi. Just nu är det avlägset. Olika Omständigheter har gjort att jag detta år knappt kunde göra något hemodlat/ hemslaktat eller hemmjölkat. Knappt så att hönsen lagt ägg. Jag hoppas att jag kommer på fötter med detta igen, efter ett år av att riva ner det jag under så många år byggt upp. Jag hoppas att jag någon gång kommer lika långt på detta, mitt nya ställe på jorden. Så att jag kan få ett nytt fungerande kretslopp här. Såklart har det redan börjat i viss mån, men det tar tid att lära känna en ny jord... Så ja, någon gång kanske jag till och med kan fröodla lite själv, men snälla ni som också har ett brinnande intresse för såna här saker. Prova att ge dig på att samla frö av en gröda och lär er mer om detta! Vi kommer behöva fröer... sista bilden är allt hemgjort, sallad, ärtskidor, tomat, ägg från hönsen och inlagd salladsost av getmjölk. Jag saknar det...

På tal om rävar, som i förra inlägget. Så har vi en nu liten krabat i lagårn, eller i hallen, eller i en liten låda. Han är så fin. Rödgul och lekfull och nyfiken. Rävis är Tildes egen kaninunge. Hon gjorde en skylt till hans dörr och jag gjorde om ett kobås genom att sätta nät och göra en dörr. Han är resultatet av en rymning. Pappan är gotlandskanin/australian rex (rävröd) och mamman är dvärgvädur/lejonhuvad kanin. En salig blandning. Australian rex vet jag minst om. De har sammetslen päls och är medelstora. Gotlandskanin är en lantras som också är medelstor och kan vara alla färger. Dvärgvädur är runda och söta och ofta lätta att hantera. Det är den ras jag haft flera av, även den vi hade så länge som försvann nu i höstas, fast hans ena öra stod upp. Lejonhuvad kanin vet jag heller inte så mycket om. De är rätt små de också. Rävis är nästan redan större än Snurre Sprätt.
Rävis bekantar sig med getterna i ladugården och med hunden inne. Fast då hon kommer in skuttar han gärna iväg in under en stol eller soffa..

Jag sitter i soffan och lyssnar på en pratare på telefonen. Då plötsligt väcks jag av att det hörs konstiga ljud. Är det någon på bron? Har jag en räv som snokar runt huset. Det gormar och bonklar som om någon håller på och stökar utanför huset. Far omkring med sopkvasten på bron eller försöker gräva sig in under huset. Eller kommer ljudet uppifrån taket?? Ja, för ljudet är lite mufflat och liksom inte helt klart och tydligt. Men det är inte inbillning så pass högt låter det.. Jag tittar över axeln. Där ligger ju hunden och sover. Det är nog ingen på bron i alla fall, för då borde hon väl ha vaknat och varnat?.. Jag sitter helt tyst och stilla i soffan för att lyssna om ljuden kommer tillbaka. Det gör de. Men de låter så nära... Plötsligt inser jag att ljuden kommer från hunden! Helt otroligt! Vad det rör om i hennes mage.. Hon ligger och sover. Drömmer lite, för hon vickar lite på tårna som att hon springer i sömnen. Jag lutar mig över henne. Jajamänsan, det lever om där inne. Mina tankar går genast till förra natten och pepparkakshuset som numera är ett minne blott. Jag kom in riktigt sent och fann tusen smulor på vardagsrumsgolvet. Det var bara nocken kvar av pepparkakshuset och hunden hade varit ensam hemma. Hon har verkat helt som vanligt idag förutom att hon var väldigt törstig i morse. Men nu har det ju gått ett dygn, så jag hoppas att faran är över. Undrar varför det började knorra i magen nu...

För två veckor sedan var jag och dottern ute i skogen med getterna. Spira, Lyckan och Torvi. Vi tog dem först i koppel, sen släppte vi Spira lös. På hemvägen fick de alla springa fritt. De vågade ändå inte springa före oss hem i den mörka skogen. Jag vet att de skulle ha sprungit hem om någonstans. De är väldigt hemkära de här kreaturen och det går alltid att hitta dem med en klocka. En plingande klocka alltså...
Vi inspekterade lite häftig is. Sen gick vi även över en skoterbro som var lite läskig tyckte nån get. Man ser vattnet som strömmar under en, mellan de glest satta brädorna.. uppe på hygget vilade vi en stund, men då kom mörkret snabbt och vi travade hem igen.

Ritade en liten teckning. Jag brukar mjölka på morgonen. Bara en get. Och ha alla kokade kärl och rena dukar i en liten korg. Ett år bestämde jag att jag var tvungen att låta bli att betäcka getterna. Jag mjölkade då Gullie som vanligt och skulle sina av henne när hösten blev till vinter nånstans. Men det gick inte. Jag trappade ner henne till några dl per dag, men sen kunde jag inte förmå mig att se varför jag behövde sluta. Hon åt bara grovfoder och jag pressade aldrig på produktionen. Tiden gick och jag mjölkade hela vintern. Bara en liten skvätt varje dag. Men vi behövde inte mer. ,. Så nästa sommar mjölkade jag fortfarande. Men det var redan bestämt; jag skulle inte kunna ha någon bock denna höst heller. Jag hade fyra getter kvar när jag flyttade. Ingen bock, inga killingar på länge. Getterna betade i nya hagar i skogen hela sommaren. Kanske kanske detta år att det skulle bli av att skaffa bock. Gullie och Torvi skulle bli mödrar igen. De två andra är inte lika bra att avla på, tänkte jag. Hösten kom och Gullie blev sjuk. Tvärt. Jag blev tvungen att släppa henne. Mitt hjärta alltså! Om du läst bloggen under flera år så vet du att det är hon som är min get. Nästan starkare band till henne än till hunden. Hon lade sitt huvud i min famn och tryckte sin panna mot min. Inte kunde jag låta henne lida mer. Men jag har varit förvånad över min ovilja att släppa det som hände. Att inte vilja förstå att det var meningen att jag skulle förlora min vita vän just nu. Vi skulle ju börja om. Hon skulle ju få fler killingar och berätta mer..
nej, veterinären visste inte vad som var fel...
Man måste förstå att döden är en del av livet. Att något annat ska bli.. jag vill nog inte riktigt förstå.. Men till att börja med så är geten på teckningen inte längre vit, som jag brukar rita dem. Det tog emot lite, men Den här liknar mer Torvi. Om än tanken på att göra mig av med alla getter och låta allt försvinna har slagit mig, så finns där nog ändå ett hopp om Torvi och hennes framtid.. vi får väl se

Jag är så lycklig. Hela dagarna kör jag omkring med stötting bakom min underbara lilla fjording. Hon är stark och rask och lugn och snäll och frisk som en nötkärna.
I det vi kallar verkligheten så har jag inte någon häst alls, men jag är så glad över henne ändå. Längtar tills hon står här en vacker dag. Med hö i sin ryggsäck och färdiga hagar och allt vad hästar behöver. Solen glittrar orange mellan granar och furor där vi drar fram i mjuksnö ovanpå en vältrampad slädväg. På hemvägen lyser stjärnorna upp hela himlen och man kör genom vinterskogen som vore det hela oändligheten. Nu ska jag sova och åka vidare i min fantasi. Adjöss och god natt!

Orra är en väldigt duktig hönsmamma. Hon sköter kycklingarna exemplariskt, uppfostrar dem och vaktar dem med sitt liv när hon anar fara. Detta år fick hon bara två kycklingar. Hunden blir nyfiken när det piper. Orra ser att hunden lägger sig vid den ena kycklingen, ändå vågar hon släppa kontrollen så pass så att hon ålar sig med benen uppåt när hon balar i en sandgrop som de just grävt fram i gräsmattan. Den andra kycklingen sitter vid mamma och lär sig bala, sandbada.

[Bild]

På golvet under bordet ligger hunden. En dadelkärna trillar ner. Hon nosar på den, den luktar förstås sött och gott även för en hund.
Nä, ta inte den. Säger jag förstrött och hon lämnar den genast. Känner fortfarande doften..
Den är inte bra för dej, fortsätter jag. Jag fattar ju att hon blir sugen. Men hon lämnar den helt och lägger huvudet åt sidan. Jag sitter på min stol och läser och hon vilar under bordet.