Igår var jag ledig med Tilde mitt i veckan. Jag hade bytt pass med en kollega. Vi hann med en hel del Tilde och jag. En oväntad överraskning var ju att hitta ätbar potatis i landet. Jag satte ner krafsaren bara för att vända på lite tuvor av ogräs som börjar vilja ta fart. Det är inte plöjt än så jag har lite olika högar med gödsel som ska spridas ut. Men första tuvan jag vände på ruvade på en liten potatisfamilj som legat kvar över vintern. Tilde kom och blev ivrig att gräva upp dem och leta fler. Så hon tog ett pärogräv och satte igång.. Det var inte riktigt planerat så båda hade vi klänningar på oss. Det kändes så varmt och somrigt. Man blir verkligen glad även om det knappt börjat grönska än.

Sen blev det premiärbad i baljan på altanen och hårtvätt och allmän uppfräschning inför en tidig dagismorgon idag. Men på något sätt hamnade hon ändå där ute igen och myste med en höna.. Hennes bästa- Lalah
..fattar inte hur ungen lyckades klättra ut ur ladan med hönan i famnen.
Idag var det målning och sagoläsning på schemat efter dagis. Fast nog hann hon ut till sin Lyckan i allafall..

Vi har haft fasaner och jordugglor häromkring. De senare har jag glatt mig åt eftersom de håller möss borta utan att verka vilja hönsen nåt ont. Jag blir alltid glad att se dem. Ser ofta en liten falk(?) här ute också, men den verkar också snäll mot hönsen. En bit bort bor en fiskgjuse som seglar förbi ibland, men även den verkar relativt hönsvänlig.
En dag i september 2015 kom en duvhök och tog vår käre bjurholmstupp Stiv. Men vi försökte skrämma den och höll hönsen inlåsta och såg inte till den mer. Något väldigt stort örnliknande har seglat förbi men det är som bara jordugglorna och falken som verkar bo häromkring.
Men så igår, efter att ha gjort en ayurvedisk behandling uppe, gick jag ner och skulle koka lite vatten då jag ser något stort flyga förbi på låg höjd. Oj! Titta vilken stor! utbrast jag till sambon... Och en till!!
De svävade ner mot ladan där hönsen och killingarna låg i tryggt förvar för kvällen. Så satte sig den ena på en gärdesgårdsstör.
I bara strumplästen och utan jacka skyndade jag ut innan de skygga rovfåglarna skulle ge sig av. Jag hade tur och hann ända ned till vägen innan den fick syn på mig. Men den flög inte iväg direkt som jag hade trott. Så jag tassade ut på åkern över skaren för att få se den på närmare håll. Jag tänkte att den inte verkade särskilt rädd för mig eftersom den snurrade sitt stora huvud helt om och tittade rakt bortåt emellanåt. Men den tittade rakt på mig också och jag kände genast igen ansiktet med de vita fläckarna. Jag hade mött en sån förut, men den var mindre. Jag stod bara några meter ifrån den nu. En kråka bråkade och kraxade på den stora ugglan. Plötsligt lyfte den vingarna och gled lugnt mot mej. Då var den tydligen plötsligt tillräckligt nära, för i ett svagt ögonblick av självbevarelsedrift slog jag ut med armarna och "sjasade på den". Då svängde den lite och gled över ladan och bortemot tallarna med kråkan ilsket flaxande omkring sig. Kråkan var så liten i jämförelse men den kraxade kaxigt tills ugglan fräste ifrån. Jag stängde dörren till hönsgården och gick in igen.
Sambon som stått i fönstret tog reda på fakta efter att jag bekräftar att det var en Lappuggla. Höjd upp till 70 cm, vingspann 135-160 cm. Jag vet att man gärna överdriver storleken på rovfåglar eftersom även minsta hök ger ett maffigt intryck, men det här var en stor en! En annan lika imponerande fakta är att denna fågel bara väger 1 - 1,5 kg..

... När man vårstädar och får lust att kasta ut det mesta:
Den används igen, fast nu på ett helt annat sätt. Modig och hans lilla syster Lycka har tagit några höstrån ur den nya krubban, vår barnsäng. Mamma Gullie och pappa Tjeephes står bakom.

Tjeephes och Lyckan

Jag hälsade på pappa på jobbet. Han har ett bra jobb. Min bror avverkar och pappa kör ihop med hästarna. Jag och hunden sprang i spåren och hoppade över kvistar. Det var inte så kallt men väldigt mulet och det snöade åt sidan. Tillsist hörde vi ett litet brummande och såg de mörka nordisarna skymta mellan träden. Han hade just startat motorn till kranen och börjat lasta lite. Ekipaget rörde sig bit för bit framåt i terrängen och det blev större och tyngre lass för varje stopp. Hästarna är redo att ta i och börjar nästan vilja gå så fort motorljudet minskar. De ångar omkring dem i den fuktiga vårvinterluften. Hästarna är varma. Snart ska de få lunchpaus.

(Varning:ett mycket hönsigt inlägg, skrev även ett annat inlägg igår..)
Nu har tre små hönor och en tupp flyttat ända över diket och in i grannarnas lada. De är nu färdiga med sitt hönshus som är byggt nästan precis som vårt.
I somras när vi fick nya grannar skulle jag åka iväg med jobbet i tre-fyra dagar. Jag hade precis skiljt av killingen och började få mycket mjölk av getterna. Jag hade ju en väldans tur att frökenB som flyttade in, var intresserad av getterna, hönsen, örterna, ängarna, odling och gamla lantraser. Så hon mjölkade varje morgon medan jag var borta. Jag visste att de ville ha höns, så jag gick över med en blomma men tänkte ge henne två hönor och en tupp för besväret. Själv hade vi bara tre hönor förra våren, men det blev ju elva hönor och fyra tuppar nu, ett år senare. Förhoppningsvis förökar de sig lika bra hos henne. Det blev tre hönor för att få lite spridning, en svart med vitt stänk i kragen, en brunmelerad och en silverhöna. Tuppen SprättLarsson följer med tills de får kycklingar.
Kvar hemma går två vuxna ungtuppar och stämningen var lite tryckt innan de kom i ordning. Men någon vild anarki blev det inte eftersom de redan hade en tydlig rangordning mellan sig. Den svarta, storväxta tuppen tog snabbt kommandot och vaktar hönorna från den röde. De är från samma kull och jag hade hoppats att de funkar att ha dem båda kvar. Den minsta, ljusa tuppen passerar fortfarande som höna eller "ickehot" i de andras ögon, så han får gå kvar tills han växt till sig. Tanken var väl också att kunna ersätta lite konsumtion av mindre trevligt uppfött kycklingkött från affären, även om vi inte har så mycket att komma med...

Den svarte tuppen och den röde fick ju egentligen aldrig några namn eftersom jag tänkte att jag måste slakta dem. (Det blir inte roligt för hönorna om man har för många tuppar). Så den röde står väl på tur nu om det blir för bråkigt. Men de är ju så fina!...

Här en bild på den nya lilla gruppen som vi bar över till grannarna. Ikväll ska vi fixa med genbanken och intyg och så. Vi har redan haft kontakt med genbanksansvarig. Vi är alltså med i föreningen lantrashöns och korsar inte in moderna specialavlade raser i våra lant-/allmoge-raser. På så sätt kommer hönorna aldrig bli varken högproducerande äggläggare eller snabbväxande köttdjur eller vackra utställningshöns. Istället värnar vi om naturlig ruvning och att kycklingar växer upp med en mamma som kan lära dem allt nyttigt som att hitta mat ute i naturen och tvätta sig för att undvika ohyra osv. Det är friska "raser" utan egentlig rasstandard. De är ju också under väldigt lång tid anpassade till det klimat och den växtlighet som finns här i norra Sverige, så det försöker vi fortsätta att ge dem.

När börjar du mjölka efter killningen?.. En månad? Två? Tre? Jag vet inte.. när det känns dags... Hur ofta verkar man klövarna? Ingen aning.. -när de verkar långa...
Hur väljer man vilken tupp som är lämplig att spara och när det är dags att gallra bort de andra? ...tja, hönorna säger väl till? ..det märker man...
Allt faller på plats om man bara gör sitt bästa och har lite förtröstan. Litar lite mer på sig själv. Ibland måste man stanna upp och få riktigt lugnt omkring sig för att faktiskt kunna känna. Då kommer fler svar och man hittar lättare rätt.
Idag sa Lyckan att det var ok att jag tog en skvätt
- nymjölkat

Pinkfeets miniägg! Nu är vi äntligen självförsörjande på ägg :) och igår plockade jag in två miniägg (längst fram i korgen) som troligtvis kommer från "kycklingarna" som kläcktes i september. Pinkfeet, som fick sitt namn samma morgon är ganska misstänkt eftersom hon höll sig kring redena mycket.
Inte nog med detta; det har ju dock visat sig att jag begick ett roligt misstag när jag trodde att alla utom två var tuppar. Det var bara en tupp och sex hönor!! (Kycklingarna).
Nu har jag kokat ägg till frukost. Två barnägg och två vuxenägg ;) så nu ska vi äta "ägg som Ronja" till frukost, alltså inte stekt ägg utan kokt och bara som det är. (Har du sett filmen Ronja Rövardotter, då hon har matsäck med sig sin första dag i skogen?...)
Sen bär det av ut på äventyr.
... Men tänk att Pinkfeet, Lia, Lala och alla de andra som jag trodde var tuppar... Sqweee :D... Alltså bjurholmshönsen.. Så mycket glädje, så lite problem.

i helgen har alla ungar varit ute och skuttat i snön. Äntligen! Gullies små ynkliga killingar har fått lite fart och sprungit med de andra. På bilden åker de dock på släden med Tilde. Jag hade dragit ner flera höbalar till ladan, så jag fortsatte med det sista höet ut till hagen. Släppte alla lösa och vips är de ändå i fållan.

Den svarta lilla getkillingen heter Lycka och den vita bockkillingen heter Modig. Det är alltså Gullies killingar, som nu är två veckor.

Här ovan ser man en bit av Julia och hennes killingar Spira och Torvi. Dom är vilda och svåra att fånga på bild. Nedan har vi Spira och Lycka utanför getkojan i vinterhagen. Julia och Torvi står i den mörka dörröppningen.

När det blir många barn i hagen flyr Julia i utkanten och drar Spira och Torvi med sig. Men snart är de nyfikna killingarna tillbaka och skuttar på oss.

Det känns bra att kunna ta ut dem allihop och blanda dem till en riktig flock. Här kommer Gullie med Spira och Torvi efter. Längst bort står Modig, hennes egen killing. Sist en bild från igår, när kusinerna var med. Det är roligt att se på när de små springer runt. Sitter man tyst och stilla så kommer de fram och busar eller myser på en själv. Men de är svåra att fånga på bild. Foto nr 1,2 och 4 är taget av grannen Louise.