Igår gick jag och dottern ut med frukostskålen och kaffet. Solen lyste ikapp med ljudet av smältvatten som trillade i stuprören. Jag hade öppnat åt getterna så att de kunde springa ut ur ladugården och vimsa omkring på gården och gorma lite med kaninen.
Vi tog ut pluggbrätten jord och fröer. Vi gjorde snabbt en plan på kålsorter att så, den sprudlande vårdagen till ära. Jag skottade lite vid snickarboden så vi kunde ställa upp dörren på vid gavel. Tilde satte genast igång att snickra platta pinnar som man skriver kålsorternas namn på. Sen började hon sätta fröer i jorden som jag petat ner i brättena. Spetskål, röd spetskål, blomkål, broccoli och fänkål kom ned i de nya pluggbrättena som jag skulle ha på en hylla i tvättstugan.
Jag skottade mig en gång ut till en liten Boda där jag har krukor och sånt. Där tog jag fram mer att så i. Det blev lite isbergssallad, kålrabbi och röd kålrabbi och lite salladslök. Sist gjorde jag iordning ett större tråg med ett tunt lager våt såjord och gula ärter på. De gror fort så då har vi grönsaker ganska snart -Ärtgroddar, dom är jättegoda.
Det var väldigt mysigt att stå där och pyssla med henne i snickarboden. Hon lekte lite med sina träfigurer som hon har i en egen skåp där inne.

Nu har jag äntligen kunnat fara ut i skogen litegrann. Hela januari var jag besatt av olika krämpor och sjukdomar så det gick inte vara ute mer än några minuter åt gången. Men så testade jag att dra på mig skidorna en kväll i mörkret. Det gick väldans trögt i den mjuka snön. Skidorna sjönk ner minst 30cm. Men jag harvade på ett tag och det gick ju lite lättare på hemvägen.
Sedan kom en vänlig själ och körde skoter ända fram till min gård. Då packas det lite så det blir lättare att åka. Det gick mer än dubbelt så fort att åka samma sträcka igår. Jag fick till och med lite fart nedför backarna. Men på vissa ställen var det söndertrampat av älg. Man ser en massa söta små rävspår överallt också.. Och nu börjar vårsolen lysa så härligt. Första bilden är rävspår som försvinner över bäcken. Andra bilden är min egen spårning sedd från fönstret på övervåningen. Jag åker bokstavligen skidor från bron och rakt ut i skogen. Älskar att ha så ?nära till allt?. Folk som undrar hur jag kan bo så ?långt bort?...

Jag satt uppe vid skrivbordet när det började trampa och krasa av snö på mitt hus. Jag hade inte hört någon bil så jag undrade om det var någon på bron. Men det var uppe på taket alldeles ovanför mitt huvud som det lät. Mellan hustaket och bortslet ryms precis ett litet vindsfönster. Det syns inte utifrån för all snö som far ner. Där i tunneln mellan takraset och fönstret skuttade ekorren förbi. Den sprang runt några gånger och den stannade upp och knackade på rutan. Jag lade ut nötter åt den på brotaket. Men jag tror den blev för rädd av ljudet av fönstret.

Vira är en modig docka som älskar vintern och snön. Hon har blågrå overall med huva och en halsduk och bälte med en blomma i mörkt gråblått garn. Håret är fluffigt och vintervitt. Hennes årstid är nu och hon tycker bara att vintermörkret är mysigt när man kan se stjärnhimlen och ett och annat norrsken på klara kvällar. Dessutom är vinterljuset om dagarna så magiskt vackert när det bildas sken i pastelliga färger mot snön. Eller solens guldiga glöd Millan träden. Hon tycker om att åka skidor, skridskor och att leka, ibland springer hon så fort att huvan glider av..

Idag den 21/12 -2021 var det någon av mina hönor som lagt ett ägg. Ingen märkvärdig företeelse kanske, att en höna värpt ett ägg. Men med tanke på att äggläggningen till stor del styrs av dagsljuset så gav det en extra känsla av tacksamhet. Att mitt i den mörka adventstiden ändå finna tecken på vad som skall komma bortom påsk. Samtidigt som jag gick ut ur ladugården med ägget såg jag solen gå upp eller ned, eller snarare stryka sig längs horisonten. Solen ska komma tillbaka och vi ska få vår och gräs och fågelkvitter och ägg och grödor och killingar. Och nu har vi julmys och glitter och eld i spisen och pepparkakor. Det varma solljuset mellan träden lovar att den inte glömt oss. Nu ska vi vila i vintermörkret och sedan kommer den andra tiden, den men nästan glömmer, tills man får det första ägget i sin hand. Det brukar vara årets första ägg som kommer efter vintervilan, men den här gången kom det ju före nyår. Hoppas du har det bra och verkligen kan ge dig själv möjlighet att koppla av en stund och begrunda julen och vad du vill att den ska bestå av.

Jag har svårt att vända hem igen. Jag vill se hur det ser ut efter nästa krök. Hur stor är myren? Vad finns bakom nästa udde? Hur långt kan man se om man klättrar upp på srenblocken. Är det där verkligen en Sten eller ett djur?
Möjligen har detta med min fantasi att göra. Men jag har svårt att låta bli att gå längre bort. Det värst är att ibland mörknar det fort. På vintern när man åker skidor är det lite lättare att spåra sig hem. Nu måste man minnas hur man gick. Det finns smala sund mellan myrarna där man tar sig över torrskodd om man lyckas hoppa på rätt tuvor. Myrarna breder ut sig som stora sjöar. Jag går efter strandkanten och över en liten ås, in i en högtidlig lövsal. Här finns lämningar efter människor. Stora stenar är murade på varandra till något. Det ser ut som en jättestor upphöjd eldstad. Eller är det ett altare? Fantasin är gränslös .. Längre bort finns en liknande stenhög. Den är murad med ett stort hål i mitten. Det ser ut som en liten ugn. Myren är stor men den beordrats biten har bildat en liten sjö. Runt sjön ligger vita svanfjädrar här och där i den gula mossan. Där ligger också röda små pärlor utströdda. Tranbären är så vackra. De är också goda trots att de har en väldigt kärv smak.. jag äter upp dem och går hem igen.

Hönorna fick en ny hage igår. Getterna är överallt. Jag knackar med mitt stämjärn. En fågel har byggt bo på stugväggen. Alla bara chillar..