Trasiga lakan kan man göra mycket av.. Tilde och hennes kompisar gör små presenter till varandra, jag blev lite inspirerad. Jag ville visa henne hur snabbt man bara kan sy ihop nåt. Bara testa och köra.. inte nåla så noga?

Jag är så glad att min dotter vill virka med mig. Hon köpte lila och svart garn i lördags och jag köpte ett ljusgrönt. På bilden blir det lite annan färg pga kameran. Hon hade inte världens tålamod och jag hade ännu sämre kanske. Jag var väldigt trött, vilket sedan visade sig vara en annalkande dunderförkylning. Hon ville virka små djur. Jag har ju gjort det en hel del sådana tidigare i livet så jag försökte visa henne. Det mesta kan man göra om man börjar med en magisk ring. Jag försökte visa henne samtidigt som jag försökte lära mig själv igen. Det gick sådär. När jag skulle börja räkna på andra varvet av ringen för att göra utökning tappade båda orken. Hon ville inte behöva räkna hela tiden. Vi får fortsätta en annan gång helt enkelt. Men hon ville ändå virka något, så jag visade henne hur man håller nålen och hur man gör när man vänder, så att man kan virka flera varv på samma start. Alltså först bara virka en lång mask och sedan vända och börja virka i öglorna så att det byggs på varv för varv. Tillslut blir det ju en liten provlapp eller en mer enhetlig textilbit som kan bli början på något annat. Det blev smalare och smalare för varje varv så jag sade att hon måste göra lösa luftmaskor varje gång hon vände. Hon hade redan tröttnat på mig så jag sade det bara utan att visa så utförligt, hon testade och hon bara fortsatte att virka och upptäckte hur hon kunde virka i en annan ögla så att det plötsligt blev bredare igen. Det är ju helt fantastiskt med virkning att man bara kan sticka in nålen lite var som och så bara fortsätta bygga på med öglor. Hon visste inte riktigt hur man skulle göra men det var svårt att lägga ifrån sig och gå och borsta tänderna. Bara ett varv till?
Nu är hon hos sin pappa den här veckan och virkningen ligger kvar som en melankolisk men hoppingivande, söt liten påminnelse om att det mest perfekta inte alltid är det vi förväntar oss. Men glädjen i att upptäcka hur mycket man faktiskt kan skapa om man bara vågar och hoppas och bara fortsätter virka eller göra tills det blir något. ? Den är så söt?

Jag passade valpen Pluto en dag. Han följde med ner på hjortronängen och byggde grindar med mej. Jag hämtar stora grenar från tallarna som pappa fällde här. Kapar i lagom längd och knyter ihop med balsnören bara. Du vet vad balsnören är va? Hampasnören från en höpress som gör små höbalar. Dessa grindar blir alltså helt komposterbara. Kommer förstås kräva ett visst underhåll. Så jag gör dem lite på prov för att se om det är värt det.. Pluto gnager på grinden och går på pinnarna och drar i snörena som jag knyter med. När jag släpar större ris och slanor går han efter och drar i motsatt riktning. Som alla andra bäbisar och gamla tanter vilade vi middag. Vi låg i mossan och aktade oss för solvärmen i skuggan av några björkar. Sista bilden är hjortronblommorna, några av dem. Nu är där fullt av hjortronkart. Frågan är ju om getterna hinner äta dem före mej..

Jag har en viss förkärlek för hagar och deras utveckling. Jag skapade en gång ett hagkomplex på två hektar blandad mark och där blev så fint och artrikt. Nu bor jag på ett annat ställe och har börjat utforma naturen omkring mig. Samtidigt som jag fått det ena förhindret efter det andra. Det går segt och jag har lång tid framför mig av väntan på resultat av bete och pyssel med hagar. Jag ser dock små små guldkorn som håller hoppet vid liv. Det kan vara åkerbärsblommor, hjortronblommor eller små violer, grodor och paddor i diket eller en liten stund på filten vid bäcken. Då upplever jag det så vackert redan som jag ser att det kommer att bli. För en annan kanske bara skulle se den toviga jorden, sly, trassliga stängsel, döda kvistar och mygghål kantat med hyggen och elledningar till förbannelse. Man får välja vad man ser. Och putsa sin dröm en pinne i taget. Det är enormt tålamodsprövande då man även har en släng av enorm trötthet att hantera. Därför är jag ännu mer inställd på att den här förvandlingen av markerna kommer att ta längre tid. Jag kan helt enkelt inte jobba på som tidigare. Men jag bidar min tid och ser det jag ser. Det är en stor del av förvandlingen. Bara att lägga märke till den och vara tacksam för varje strå.
Även om jag inte orkar, så har min vision redan börjat. Sen när man ser alla arter som trivs i den blandade miljön i hagarna så får man lön för mödan. En bekräftelse på ett tyst och långsamt arbete tillsammans med djuren och växterna. Ja för jag röjer varsamt. Varje kvist har sin plats och inte en av dem bryts tanklöst eller i onödan. Fågelbon på flera ställen i hagarna vittnar om att någon delar min uppfattning om att den här platsen har potential att bli ännu ett litet paradis.. Jag har så mycket mer än getter i mina hagar. Det krävs en speciell blick för att se allt det fina..

Lappgetter. I år blev det äntligen killingar igen. Det är så roligt att se något nytt födas och få lite liv och leklust i hagen. Ja, jag har faktiskt släppt ut dem nu. De är så roliga. På den första bilden är Luna och Lill-Ernst bara en vecka gamla. Jag har varit sjuk så under de soliga påskdagarna satt jag i en skön soffa ute på bron med killingarna sovandes i famnen. Det porlade friskt i stuprören och trots tröttheten och den djupa snön efter snöstormen helgen innan, så fick man riktigt mycket vårkänslor.
Det märks att de vuxit mycket redan. Tre killingar blev det. Lyckan var först ut med helvita tvillingar och sen fick Spira en, som dottern kallar Cleopatra eftersom det ser ut som hon har kajal runt ögonen. Den killingen har även lite grå fläckar och på bilden hänger hennes öron hon är bada ett par dagar gammal där..

Friskvårdsmassage:
Jag har alltid gjort massage på vänner och familj. På senaste tiden har jag funnit ny glädje i det. Det är tillfredsställande att göra nytta bara med händerna, nästan utan att tänka. Folk brukar även bli så glada och trevliga efteråt, haha. Jag tycker om att få massage också, men det är det ju inte alla som gör.. Vad tycker du om massage? Oftast så känner man ungefär hur hårt man kan göra och var det är ömt, men ibland är det svårt att veta hur det känns. Ofta kan det vara bra att sakta ner farten. Men alla har så olika känslighet och olika kroppar förstås..

Igår gick jag och dottern ut med frukostskålen och kaffet. Solen lyste ikapp med ljudet av smältvatten som trillade i stuprören. Jag hade öppnat åt getterna så att de kunde springa ut ur ladugården och vimsa omkring på gården och gorma lite med kaninen.
Vi tog ut pluggbrätten jord och fröer. Vi gjorde snabbt en plan på kålsorter att så, den sprudlande vårdagen till ära. Jag skottade lite vid snickarboden så vi kunde ställa upp dörren på vid gavel. Tilde satte genast igång att snickra platta pinnar som man skriver kålsorternas namn på. Sen började hon sätta fröer i jorden som jag petat ner i brättena. Spetskål, röd spetskål, blomkål, broccoli och fänkål kom ned i de nya pluggbrättena som jag skulle ha på en hylla i tvättstugan.
Jag skottade mig en gång ut till en liten Boda där jag har krukor och sånt. Där tog jag fram mer att så i. Det blev lite isbergssallad, kålrabbi och röd kålrabbi och lite salladslök. Sist gjorde jag iordning ett större tråg med ett tunt lager våt såjord och gula ärter på. De gror fort så då har vi grönsaker ganska snart -Ärtgroddar, dom är jättegoda.
Det var väldigt mysigt att stå där och pyssla med henne i snickarboden. Hon lekte lite med sina träfigurer som hon har i en egen skåp där inne.

Nu har jag äntligen kunnat fara ut i skogen litegrann. Hela januari var jag besatt av olika krämpor och sjukdomar så det gick inte vara ute mer än några minuter åt gången. Men så testade jag att dra på mig skidorna en kväll i mörkret. Det gick väldans trögt i den mjuka snön. Skidorna sjönk ner minst 30cm. Men jag harvade på ett tag och det gick ju lite lättare på hemvägen.
Sedan kom en vänlig själ och körde skoter ända fram till min gård. Då packas det lite så det blir lättare att åka. Det gick mer än dubbelt så fort att åka samma sträcka igår. Jag fick till och med lite fart nedför backarna. Men på vissa ställen var det söndertrampat av älg. Man ser en massa söta små rävspår överallt också.. Och nu börjar vårsolen lysa så härligt. Första bilden är rävspår som försvinner över bäcken. Andra bilden är min egen spårning sedd från fönstret på övervåningen. Jag åker bokstavligen skidor från bron och rakt ut i skogen. Älskar att ha så ?nära till allt?. Folk som undrar hur jag kan bo så ?långt bort?...