Getterna fick vara inne i fuset idag. Snöglopp och knappt någon plusgrad. Men mot ladugårdsväggen sitter någon som envisas med att vara ute trots att pälsen blir alldeles blöt. Såg honom senare på en mossig Sten i skogsbrynet. Sitter tätt ihopkrupen och nästan huttrar. Låtsas vara skygg när jag kommer. Sen kommer han skuttande och ber mig om mera mat. Vi går in i stalllidret där han har en liten skål. Han rusar runt fötterna på mig när jag skopar fram mer korn ur foderkistan. Så hungrig idag. Kylan gör väl sitt... jag går in till getterna. De idisslar. Deras päls är tjock och varm nu när vintern närmar sig. Jag borrar ner mina kalla blöta fingrar i raggen. Spira smakar på mina blöta handskar som jag slängt ifrån mig. Det är blöta för jag tog ihop elkablarna. Nu får det vara färdigt med elstängsel för i år. Imorgon åker nätet in. Imorgon ja, idag orkar jag inte. Nu ska jag lägga i mera ved. Ha en fin helg!

I Förra inlägget från snickarboden hadejag sällskap av både getterna och hunden. Men sedan dess har getterna blivit förpassade till hagen och hunden är inte kvar.
Jag samlade lite ris för att piffa upp bron med en krans. Kom på att jag skulle göra den i snickarboden så gör det inget att det blir lite skräpigt..
Jag noterade att det kändes lite konstigt att inte ha djuren omkring mig när jag var in riset, ståltråden och tängerna i snickarboden. Inte ens en nyfiken liten höna.. Plötsligt blev jag överraskad av hur jag själv lade märke till det. Men det var ju inte det viktiga. Nu skulle jag bara snöra ihop den här kransen. Jag började ta ut ris och binda om med tråden. Då hörs plötsligt ett dovt litet dunsande av små tassar som kommer upp på bron. Kaninen skuttar in i snickarboden och frågar vad jag för där inne. Han ber mig komma och fylla på lite pellets i hans skål. Men jag binder vidare på min krans. Kaninen nosar nyfiket runt och skuttar fram och tillbaka, ut och in.. Han smakar lite på mina röda blåbärsris. Han var så snabb och svår att fånga på bild. Antingen för nära eller så hinner man bara få med en baktass.
Jag hade visst glömt att jag hade Rävis. Det är alltid kul med lite besök.

Min vän har gått hädan. Nästan tolv år gammal. Dunsa, min hund, har varit pigg och glad in i det sista. På bilden ligger hon på bron till den lilla stugan på min gård. Hon fick en tumör i nosen som blödde lite då och då. Vi var till veterinären i våras efter att hon nyst ovanligt mycket en lång tid. Hon hade inte noskvalster. Under sommaren fick hon lite näsblod ibland. Men en dag var det mer och jag ringde veterinären och fick en tid. Sista dagarna var hon glad och som vanligt och det kändes sorgligt att behöva ta ett sådant beslut. Men det hade börjat besvära henne mycket och jag ville inte att hon skulle hinna bli jättedålig. När jag svänger upp för infarten när jag kommer hem brukade hon alltid kliva upp från sin bädd på bron och sträcka sömnigt på sig och komma och möta mig. Hon var ute och myste på hela dagarna. Hon hade koll på hönsen, getterna och kaninen. Vi tog turer i skogen..
Lilla vän? Jag sjöng en stund för henne. Min fylgia..

En regnig söndag när man öppnar ladugårdsdörren, sitter en liten där i ljuskäglan. Den har trillat ner från sitt bo i taket på övre våningen... Den va så liten, men den satt där alldeles mitt framför mej. Utanför singlade svalorna omkring mellan regndropparna i jakt på mera mat åt de små i boet.

Uppe i taket var mycket riktigt ett svalbo

Jag klättrade upp på höladan och såg tre ansikten sticka ut ur boet.

Jag hittade en stege, med några decennier på nacken, som jag reste mot takstolen. Men den var lite svajig så jag klättrade inte ända upp. Tänk om jag hade kunnat lägga tillbaka fågelungen. Den är ju stor nog att börja träna att flyga, men den behöver ju mat av sina föräldrar.
Det var långt ner till golvet på marknivå, där den satt under mej och den ynkliga stegen. (Man ser den som en prick på nedre bilden)

Jag klättrade ner igen och satte mig på en stol på höladan och lyssnade på regnet som tilltog mot plåttaket.
Tjipp, tjipp tigger den sina föräldrar om mat. De större svalorna flög in med mat åt syskonen i boet. Jag måste nog hämta upp den i alla fall tänkte jag...

Hönorna fick en ny hage igår. Getterna är överallt. Jag knackar med mitt stämjärn. En fågel har byggt bo på stugväggen. Alla bara chillar..

Hon fick komma in en stund på inspektion. Hon såg lite suspekt ut i hönshuset. Som att hon släpade med vingarna och var tung i rumpan. Jag har sett det förr på andra hönor, så jag blev lite orolig för henne. Hon blev så förvånad över inomhusmiljön så hon glömde alldeles bort att vara slö eller vinglig. Efter ett tag flurandes på köksgolvet, bar jag ut henne igen. Den verkade hon som vanligt igen....
Haha, kolla bilderna. Hon kan ju verkligen konsten att de sig omkring..

Tänk att en liten famn hö kan ge så mycket glädje. Hela flocken dyker på den med tuppen i spetsen. Han kuttrar uppmuntrande och bjuder hönorna på allsköns godsaker han hittar i prasslet. Krafs krafs. Alla vill vara med.