Småfåglar kvittrar här och där. Det är redan snöfritt i större delen av vår lilla skog. Pojkarna är borta, så jag blev lite rastlös och gick ut med Tilde som somnade i pulkan. Här nere i stugan finns renskinn och annat kvar sen igår. Så jag vilar nu under en gran. Så stilla och skönt. En enorm kontrast mot stormen igår. Då var vi dessutom igång från morgon till sen kväll med barnkalas och andra vänner på kvällen. Idag ska jag bara ta det lugnt, men det blir närapå tråkigt efter en intensiv vecka. Ljuset och våren gör ju att man kommer på så mycket man vill göra.
Skatorna bråkar med någon trast här alldeles bakom mej nu. Dom är inte vana att det vistas människor här nere. Dom spanar fundersamt och tjattrar. Hihi. Och här ligger Tilde och snarkar mellan sina fårskinn.
Många idéer och önskningar surrar i mitt huvud. Även om jag är glad och njuter av det här så önskar jag ibland att jag inte hela tiden skulle vilja ha mer. Att Alltid utveckla är väl inte så dåligt, men ibland skulle det vara skönt att bara nöja sig. Och det kan jag bestämma mig för att göra ibland. Bara släppa taget och nöja sig med allt som det är. Men det dröjer inte länge förrän jag är igång igen och vill förverkliga ännu en dröm. Jag tycker på ett sätt att man gör alldeles för lite av "det man egentligen vill". Bara för att det kostar på lite att kliva ur ramen. Och förstås ser detta enkelt ut när man är mammaledig: " bara barnet växer till sig lite så man kan.."- men då börjar man ju om att jobba också...
Bäst att bara passa på att njuta så mycket man kan just nu! Och göra det bästa av dagen...

Hoppas ni har en bra dag!

One evening she decided to try and make a couple of paintings a bit faster than usual.
They were made for the new short story: "a begining of a treasure hunt". The result was one drawing without any background. Well thats ok for the small amount of time it took; three or four hours, In witch she also comforted her crying babies, who didnt really sleep well in the begining of the night.
Now, everyone is tucked in, resting peacefully under their blankets. Just like the trollcubs in the song. And the trollmom smiling in her sleep, because finally she managed to get something finished in time...

Igår började jag förbereda för en liten utställning. Jag var redan då trött men stannade uppe lite för länge i min iver. Ibland glömmer man helt bort tiden. Det får jag sota för nu. 

Jag har inget speciellt namn för utställningen, men den ska i alla fall visa upp smakprov ur mina sagor. Mest illustrationer då. Men även lite ur texterna. Det är kul när man får välja såhär själv. Många av sagoillustrationerna har jag inte haft med förr, eftersom folk helst bara vill se de allra gladaste och ljusaste bilderna. Nu får de se en annan del av sagorna också... och jag tänkte att, tillsammans med lite text så får nog dessa bilder en ärligare chans. De är inte gjorda för att vara julkort. Det är sagoillustrationer och sagor kan inte bara bestå av solskensleenden. 

För mig själv är nog det här den roligaste delen av "Pennspår": just att vandra omkring i sagornas kringelikrokar, där faktiskt vad som helst kan hända. Sen tycker jag nog om alla mina små karaktärer också. Jag har ju fått följa deras liv och utveckling. Vissa lämnar mig helt plötsligt utanför, då kan jag inte skriva längre, för jag ser ju inte vad som händer. Därför är många sagor igång samtidigt och långtifrån alla fädiga. 

Vissa gör precis som de vill och ändrar mitt "manus" fullständigt. Så blev det till exempel med "Filurken Skunk". Då känns det lite konstigt och jag funderar på att ändra den mycket...

Filurkerna är ungefär de sämsta och retligaste varelserna som finns.

Men även lille Skunk skulle jag inte vilja vara utan, han är ju som söt på sitt sätt...

Godnatt!

Jag har börjat fundera ut lite tips på målning och ritning. Jag blandar lite villt och vissa saker kan vara lätta medan andra är svårare. Men ni får mer än gärna skriva vad ni vill veta mer om. Snart kommer en ny "steg för steg-målning" tror jag.. I akrylfärg den här gången..
Sen kanske man skulle tipsa mer om färger, kontraster eller material..? Kika in här på dunsaluns igen!

Ja det känns som att jag gått i ide. Jag längtar tills jag kan vara ute. Än är jag ganska döv och instängd i mitt eget huvud. (Tillsammans med oljudet)
Men det är inte fy skam det heller :) där finns många skumma gränder att utforska. Så jag passar på att experimentera med färg och pensel under tiden. Här ser ni en detalj av resultatet, som ännu inte är färdig.
Det finns mycket i detta arma huvud som vill ut. Men allt tar sin tid. Jag hinner inte göra hälften...

Pratade just med min kära syster. Hade velat hinna hälsa på henne också oftare. Men hon bor så långt bort och tiden går så fort.
Det finns nog mycket som vi alla skulle vilja ha mer av i våra liv. Det gäller att hitta nåt gott i varje dag. Försöka hinna med dem man älskar. Livet känns för kort ibland. Ändå ska man slösa bort det på att vara sjuk/ inne?..
Fast det känns ändå inte så stressigt här inne i idet. Ska sussa vidare snart och drömma om honung och mossiga skogar...

Det är verkligen fullt ös dygnet runt nu. Ändå gör jag verkligen inget speciellt. Samtidigt försöker jag låta allt ha sin tid och inte stressa. Upprätthåller bara. Som om allt går i slow motion. Jag är så trött. Dagarna går så fort. Jag hinner inte sätta mig ner eller fundera på vad jag ska göra härnäst. Det rör sig snabbt som dominobrickor. Sen är det kväll och man får gå och sova. Fast det slutar inte hända saker bara för att det är natt. Dominobrickorna hejdar sig bara lite, för att öka farten nästa morgon igen.
Känns ändå lite som att jag "kommer ikapp" snart. Och imorgon ska jag verkligen vila hade jag tänkt. För då ska jag till min häxdoktor....

Har du nån gång blivit rädd för ditt liv samtidigt som du bara vill brista ut i skratt?
Det kan ju hända så tokigt ibland i livet så att man liksom hamnar utanför sej själv och ser hela situationen som på film och inser humorn i hur tokigt det kan bli även om man själv lider just i stunden.
Eller så inser man inte förrän efteråt hur galet det faktiskt var.
Kom att tänka på detta när jag nu hörde om en man som började få återkommande "tior" ( mindre strokeanfall) det hela var förstås väldigt tråkigt. (Sedan dess är han opererad och blev frisk) Anfallen började komma riktigt ofta och tillslut föll han ihop en dag i hallen (igen) och det ringdes till ambulansen och han låg där i hallen. Också ropade han till sin son att; Nämen, det är ingen fara!
...

...jämfört med vad!?
Själv har jag aldrig varit med om något så hemskt. Men i de stunder när jag varit mest illa däran har jag alltid velat säga exakt samma sak.
Eller alltså, nej, det ser värre ut än vad det är, och även om jag inte kan prata av smärtan och det blixtrar framför ögonen så jag knappt ser nåt. Ja även om ens fysiska jag gråter eller låter. ( för det har inget med smärttålighet att göra). Så vill jag bara förmedla till dig som står där bredvid att; "det är ingen fara"
... Eh, jag svimmar här lite bara...
... Kanske dör jag lite också, men det är inget att oroa dej för!...
..förlåt att jag skriker, det gör lite ont bara, men det är ingen fara!...

Varför blir det så? Är man chockad på nåt undermedvetet sätt så man förtränger hur man mår och bara tycker synd om de oroliga ögon som tittar på en? Eller är det för att fysisk smärta "inte är så farligt" även om man skulle dö av den, så länge man mår bra psykiskt och att det i det här fallet blir viktigare att sonen inte oroar sig. Att relationen till den älskade som står bredvid är så betydelsefull och god att man kan dö lugn, eller genomlida sin smärta i någon slags sinnesfrid.?
Jag blir mer och mer övertygad om det här med hur tydligt kroppen och själen samspelar. Ett gott mod kan lindra de värsta plågor.

Jag gillar egentligen inte uttrycket: " om tio år kommer du att skratta åt det här"
Varför inte skratta genast då? Vem vet om du lever om tio år? Varför ska man spara humorn till en eventuell gladare dag?
... Och skrattar man inte då, är det förmodligen inte roligt?

Men kan man, ska man alltid passa på att le åt det ironiska, just innan man svimmar ;)

De två senaste dagarna har jag varit så trött. Möjligtvis har jag haft lite feber idag.. Lika bra att inte kolla så noga. Men nu på kvällskvisten ryckte jag upp mig en aning.
Kanske var det ett par kapitel ur Ronny &Julia som gjorde susen?
Dricker en kopp te.
Datorn var upptagen igen så jag får vänta lite med några grejjer jag hade tänkt göra.
Men jag kan ju fundera ut ett garnprojekt så länge. Har inte stickat eller virkat på ett tag nu...
Hur som helst ska jag snart krypa ner i sängen. Så skönt!

God natt allihopa!