Jag är så glad just nu. Så mycket i livet som var tungt är inte kvar. Jag visste inte att livet kunde vara så skönt.
Så många bitar faller på plats. Nej, jag har inte vunnit en miljon. Men mina bekymmer är små och obetydliga. Jag har det viktigaste, men strävar fortfarande mot mina drömmar.. Jag är så tacksam över det jag har och att vi får vara friska och glada. Vi mulnar ihop då och då, men det är små bekymmer. Vi hostar och snorar då och då, men det går över. Ändå känns framtiden ljus. Det jag är lycklig över beror inte på rikedom mätt i pengar, därför är jag inte lika rädd att bli av med "lyckan". Det kan vara saker jag lärt mig, kärlek, erfarenheter, kunskaper och minnen som gör mig glad och ger mig mod...
Överkomna hinder är också en tillgång...

Det värsta mänskligheten har gjort mot sig själva är att uppfinna pengarna och klockan, säger jag.
Ja, och religion, säger min vän. Jag håller delvis med, eftersom det uppstår mycket problem kring religion, men min första tanke var ju att religionen inte är nån uppfinning och redan där har vi meningsskiljaktigheter. Jag tänkte att Vi var Guds uppfinning medan han menar att människan uppfann Gud.. Hur det än är så är det mest maktlystnad och girighet av människor som omvandlat religionerna från något gott till något ont. De missbrukas. Som allt annat.
Pengarna gör att människorna och deras tid och arbete blir olika mycket värda. Det blir orätt många gånger om pengarna får styra och det får de ju allt mer.
När klockan styr är vi chanslösa. Vi kan aldrig vinna över tiden, den är outtröttlig. Stressen avtar inte, den gör oss och samhället sjukare.
När vi inser att även tid är pengar, då är vi ju verkligen beroende av att de båda styr våra liv, inte sant?
Trots allt anser jag att det finns hopp. Vi måste tro på det goda. Det finns tex. I pengar vi ger till behövande, tid vi lägger ner på det som är gott för oss och sen, faktiskt, det goda som finns i alla religioners grund.

Hela sommaren har jag gått och tänkt att, snart, snart, kanske, kanske kan jag börja ha getter igen. Vi skaffade ju höns, men nu byggs ladan om för att kunna hysa några små getter också. Hagar har länge planerats och jag har tagit in både hö och löv. Nu fattas bara de där killingarna som jag har längtat efter så länge.
Jag gick och önskade mig en helvit get. Och så hittar jag två helvita killingar det första jag gör! Det är dessutom min lilla Julia som är mamma till dem! Julia, min favoritget, den första killingen som föddes hos oss. Nu bor hon på Forsnäs Hemman och har haft flera fina killingar sen hon flyttade härifrån. (På länken finns en massa bilder på Julia med killingar)
Om våren och om hösten brukar min längtan vara särskilt stark. En gång när jag hade en sån saknad efter killingar om våren, målade jag den här tavlan som finns att beställa på (min) Pennspårs hemsida.
Nu ska jag ut i den härliga höstsolen. Ha en bra dag kära läsare!

Ikväll har jag hunnit mer än väntat. Trots att min förkylning inte riktigt släppt och jag känner mig trött hela tiden, så fick jag ett riktigt ryck efter middagen.
Jag återupptog mitt fåfänga försök att göra en slangärdesgård, en stjihåga. Jag började ju lite lätt i maj med att hugga senvuxna, små granar. De ska spetsas och eldas på i den ände som ska ner i jorden, för att inte ruttna. Helst ska de doppas i tjära också. Några störpar hann ner i jorden redan i våras. Sen ska de bindas med en gran eller "enevidja", (helst en kluven minigran) som man binder ihop störparet med innan man lägger på en slana och binder en ny ovanför och lägger på en till slana tills man har ett lagom högt staket.
Jag tänkte samla in granvidjor nån dag och lägga dem i ett varmt bad i vattenvärmaren för att hålla dem mjuka och smidiga och sen binda det mesta på samma gång. Men än så länge har jag bara testat med vanliga vidjor som inte alls håller lika bra. De ska vara alldeles färska grankvistar.
Men det är svårt att hinna till skogs och få fram några lämpliga grenar att binda med och sen hinna värma, forma och binda på den lilla tid man har på sig varje gång man vill jobba och har en ettåring med sig. Det gäller att gå ut explosivt, nästan överraskande fort starta upp jobbet, för att sedan kanske behöva avbryta lika överraskande fort om hon inte är på humör... Jag får väl skylla på det då alla mina sommarprojekt är som hafsverk, även om jag lagt ner mycket möda på dem.
Sommaren var mycket varm och full av andra roliga upptåg, så jag lämnade hagbygget en tid eftersom jag heller inte ville elda ute i torkan. Men ikväll satte jag plötsligt igång med att spetsa till de sista granstammarna som jag släpat hem. Man är ju inte jätteflink med yxan precis. Sen var det bara att göra upp en liten brasa på en jordigare plätt och börja "elda av" de tillhuggna ändarna. De behöver inte vara vassa, bara lite tillspetsade. Sen stappar man ganska snabbt ner dom med hjälp av ett järnspett.
Nu väntar jag bara på att jorden ska läggas tillrätta också. Men sen har jag ju fått ner alla innan kälen tar höstmarken i anspråk och då har jag nått årets mål. Sen kan man ju kanske lägga på de liggandes slanorna i efterhand kan jag tänka.
Jag är ganska nöjd trots det lilla. För än viktigare är det ju att titta på när lilla Tilde tar sig an Lära-gå-vagnen och stolt styr runt,runt i köket med små uppmanande "ah!" "ah!" hela tiden, i väntan på uppmuntrande applåder och hejarop. För hon är duktig på att gå runt med den dära, även om hon inte vågar släppa taget än...

... Men stå i vagnen det vågar hon visst, där finns inte samma spärrar. Vovven verkar fatta att den där ungen behöver extra tillsyn, för hon parkerar sig alltid nära barnvagnen.

Nu är det sent så jag önskar alla en riktigt härlig torsdag :)

Idag åt vi upp soppan som jag gjorde igår. Långkok på renben och diverse kålrötter, palsternacka, morötter, purjolök, fänkål och en liten potatis. En liten köttsoppa helt enkelt. Också de goda, kokta klumparna (klimp) som man gör av mjöl, mjölk, ägg och lite salt. Mmmm...
M-hrm, nja det kanske inte ser så gott ut som det är..

För några dagar sedan var jag tvungen att slakta några hönor som också hamnade i en gryta. Det får en ju att tänka igen. Som jag alltid har sagt: det är konstigt att vi äter kött. Jag skulle nog kunna vara vegetarian, men från det till steget att slakta sina egna djur är inte så stort som det kan verka. Vi har hamnat så sjukt långt ifrån verkligheten när det gäller förhållandet till mat och annat vi förbrukar också, för den delen. Hur mycket engagemang krävs för att odla, skörda och mala det mjöl som sedan ska bakas till vår frukostmacka? Hur vill vi att det odlandet ska gå till? Som det är nu är det nästintill omöjligt att göra det etiskt riktigt med priset vi konsumenter är beredda att betala. Resten betalar moder jord, våra efterkommande och den dåliga kvaliteten på brödet (våra magar). Sen kastar vi kanske till och med sista snutten i soporna utan att blinka.
På samma sätt behandlar vi de djur som på fabriksliknande sätt "produceras" för frysdisken på affärerna. Hur allt går till, från det att en individ föds, växer upp och slutligen hamnar i frysdisken, det är svårt att få full inblick i. Och det kanske är skönt för oss att vi inte kände den kyckling vars lår vi tar en samvetslös tugga av. Detta opersonliga förhållande till mat (och andra tillgångar) gör att det blir lättare att slösa och inte behöva ta ansvar för hur vi förvaltar världens tillgångar. Har du bakat ditt eget frukostbröd njuter du förmodligen mer av det än det du köpte för att det var billigt. Maten är för lättillgänglig, vi blir feta, världen mår illa.
Vi var tvungna att avliva några djur. Inte går jag sen raka vägen till ICA och köper kycklingfiléer, gjorda av några stackare som aldrig fått sprätta i grönt gräs.
Det var tråkigt att ta bort några, men det är väl inte mer än rätt att man får sig en tankeställare om man börjar tugga på andra djur. Bara tanken på att djuret ju är värdefullt..

..för att inte tala om smal/fet-hysterin, som också är ett svar på att maten har tappat sitt värde. Både kaloriskräck och frosseri är sjuka tecken på att vi förlorat kontakten med vår mat. Från att ha varit något så värdefullt, har mat förvandlats till ...skräp. ...på många plan..

Var rädd om din mat och ditt förhållande till maten, så kommer både du, dina nära, din hälsa, djuren och jorden att må lite, lite bättre..

Den galne fasanhanen har ju gått och bildat familj!!
Innan jag träffade den här grönhuvade herren första gången förra sommaren, hade jag aldrig sett en fasan tidigare. Jag blev så glad när han dök upp på våra promenader. Det kändes lite exotiskt att få se den tokige strutt-springaren. Men nu har jag ju stött på honom flera gånger här på vår gård och jag tycker det ser ut som ett par stora fasankycklingar snarare än två hönor, men jag vet inte... De är större än mina vuxna hönor i allafall...
Fotot är taget genom en smutsig bilruta ( för att de inte skulle hinna springa iväg). De satt där på vägen i förmiddags när vi skulle dra ut på äventyr. Det får ni höra om senare. Nu ska jag städa undan middagen och göra kväll i huset... Vi hörs!

Det känns inte bra att vara uppe för länge när man vet att man ligger back på sömnkontot och har två små att hålla humöret uppe för om dagarna och en massa annat också för den delen.
Men jag kan heller inte sörja förlorad nattsömn när jag nästan förstår hur underbart det är. Natten. Berusad av trötthet och den förtrollade sommarnatten. Det är värt något sen, den dag jag går och lägger mig i tid eller tycker att livet är som en evig, mörk, vinterdag.
Bara sommarnattens ljud. De skiljer sig från resten av året. Som om den vore mer levande. Eller känslan att gå barfota ute i natten utan att frysa och beundra en svan som simmar i viken. En annan natt var jag så varm och det sved i skinnet av hö, sol och myggbett. Hela byn låg och sov medan dimslöjorna dansade upp mot stranden och kröp upp över ängarna. Och doften av nyslaget hö..
Såna stunder som man plötsligt förstår hur härligt allt är. Men också hur flyktig stunden är och hur lätt man glömmer.

Jag vaknade hastigt klockan sju i morse. Eller ännu tidigare. Men klockan sju gick jag ner, då kunde jag inte ligga kvar längre, trots att det blev sent igår. Vi blev bjudna på lyxmiddag och vår lilla pojke blev kvar på övernattning. Det var väldigt mysigt och otroligt god mat! 

Efter att ha suttit hopkrupen vid köksbordet med en smörgås ett tag och funderat på om det inte vore smartast att gå och lägga mej en stund igen, gick jag ändå ut för att släppa ut hönsen. (de andra sov)

Jag tillbringade säkert en timma där ute på åkern i morgonsolen, iklädd pyamasbyxor, grön tröja och vinterskor. Alltså, sommaren är underbar!!

Hönorna hoppade glada ut och pickade ivrigt runt i gräset. De brukar inte bli utsläppta så tidigt. Jag och barnen brukar äta frukost i lugn och ro innan vi går ner till hönsen. De är så mjuka och sköna att stryka på. De har blivit ganska tama nu särskilt om man har med sig nåt gott åt dem. 

Det gäller att ta vara på de här stunderna. Just nu blommar så mycket också. Det har verkligen blivit trevligare och mycket mer varierat än när vi flyttade hit och det bara växte kirskål(?) överallt. Nu har vi massor av olika gräs och blomsorter.

Igår på förmiddagen hade vi besök av en kär vän och hennes söta dotter. Hon lekte med Viggo. De var så söta när de satt ute på stenmuren och hade samlat "diamanter" ur gruset. Jag fick lite inspiration och hann rita/måla en snabb teckning. 

Ha det bra!

och ta vara på sommaren! (även om allt inte är perfekt)