Har du nån gång blivit rädd för ditt liv samtidigt som du bara vill brista ut i skratt?
Det kan ju hända så tokigt ibland i livet så att man liksom hamnar utanför sej själv och ser hela situationen som på film och inser humorn i hur tokigt det kan bli även om man själv lider just i stunden.
Eller så inser man inte förrän efteråt hur galet det faktiskt var.
Kom att tänka på detta när jag nu hörde om en man som började få återkommande "tior" ( mindre strokeanfall) det hela var förstås väldigt tråkigt. (Sedan dess är han opererad och blev frisk) Anfallen började komma riktigt ofta och tillslut föll han ihop en dag i hallen (igen) och det ringdes till ambulansen och han låg där i hallen. Också ropade han till sin son att; Nämen, det är ingen fara!
...

...jämfört med vad!?
Själv har jag aldrig varit med om något så hemskt. Men i de stunder när jag varit mest illa däran har jag alltid velat säga exakt samma sak.
Eller alltså, nej, det ser värre ut än vad det är, och även om jag inte kan prata av smärtan och det blixtrar framför ögonen så jag knappt ser nåt. Ja även om ens fysiska jag gråter eller låter. ( för det har inget med smärttålighet att göra). Så vill jag bara förmedla till dig som står där bredvid att; "det är ingen fara"
... Eh, jag svimmar här lite bara...
... Kanske dör jag lite också, men det är inget att oroa dej för!...
..förlåt att jag skriker, det gör lite ont bara, men det är ingen fara!...

Varför blir det så? Är man chockad på nåt undermedvetet sätt så man förtränger hur man mår och bara tycker synd om de oroliga ögon som tittar på en? Eller är det för att fysisk smärta "inte är så farligt" även om man skulle dö av den, så länge man mår bra psykiskt och att det i det här fallet blir viktigare att sonen inte oroar sig. Att relationen till den älskade som står bredvid är så betydelsefull och god att man kan dö lugn, eller genomlida sin smärta i någon slags sinnesfrid.?
Jag blir mer och mer övertygad om det här med hur tydligt kroppen och själen samspelar. Ett gott mod kan lindra de värsta plågor.

Jag gillar egentligen inte uttrycket: " om tio år kommer du att skratta åt det här"
Varför inte skratta genast då? Vem vet om du lever om tio år? Varför ska man spara humorn till en eventuell gladare dag?
... Och skrattar man inte då, är det förmodligen inte roligt?

Men kan man, ska man alltid passa på att le åt det ironiska, just innan man svimmar ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det pratas om Healing och att utvecklas som människa. Man möter andra människor genom hela livet. Först blir man både älskad och förstörd av sina föräldrar och bråkar och knyter starka kärleksfulla band med sina syskon och förvirras av relationer med...

Här är ett exempel på hur en tillsynes overklig klump med färg kan bearbetas med nya lager färg och skuggor så att formen framträder utan att det blir en rörigare bild. Det är en ekorre som kurar ihop sig i sitt bo. Boet ska jag måla sen. Ekorren är ...

Lite bilder på killingarna. Geten skulle visst heta Hedda eller Hedvig, och bocken vet jag inte säkert. De är Lappgetter. Jag undrar på gårdsnamn om de ska ha stamtavlor. Myrlandet som Mellanboda har kallats av en författare. Vi är bara åtta åretrunt...

Todays endless story. Sometimes things just don?t work out as planed. Trying again and again, never give up. Even though I thought the last failiure was the end, it never is, everything is eternal. Sometimes life commands us to rest. Back off and wit...

Asså, Torvi är som ett kinderägg. Nu kom det två överraskningar idag när jag kom ut i fuse på kvällen. Helt färdiga och nystöpta. Två starka, fina killingar som inte ens var helt torra än. Tilde har nog aldrig klätt sig så snabbt, hon hade inte ens s...