Det var rackarns svårt att fota vattenpärlorna som glittrade så fint i solen

Jag ringde mon bror och frågade om jag fick låna hans häst Valtra och en släde. Slädarna var upptagna, men jag och Tilde fick följa med. Hennes kusiner och två andr barn var med. Ellens bob var fastknuten i bakersta släden och båda flickorna satt beredda när vi skulle fara. Trots djupsnö och knöliga spår åkte de hela vägen både dit och hem på boben. Vi grillade mackor och hamburgare i grillkåtan och pratade mycket. Barnen var ute i skogen och hade kojor under träden, de for runt överallt som mullvadar i snön. När vi kom hem gick Tilde in före mej. När jag kom in hittade jag inte henne. Jag gick runt och ropade innan jag fann henne på kökssoffan under en filt. Hon hade dock tagit av sig alla blöta kläder så hon fick sova där en god stund innan middan..
Första släden kör pappa med Vilja(fux), andra släden dras av Frigga (som hälsade på), sista släden körde Daniel med Villmar (tillsammans på bild).. sista bilden är Frigga när vi kom tillbaka.hon har is under magen

Förra helgen var jag och Tilde, Torvi och Fina och Dunsa, ute i skogen och gick. Det var soligt och fint men lite blåsigt. Tur vi hade lite matsäck, för vi gick ganska långt och det var lite moddigt på skoterspåret efter alla plusgrader.
Efter stormen hade det blåst ner tallkvistar som getterna kunde gnaga lite på i vilopauserna. Jag hade med mig en påse med lite hö, för vi blev ju borta ett tag. Upp mellan bergen gick vi, och vilade mellan topparna. Det var för blåsigt och dåligt spår för att gå högst upp på någon av bergstopparna...
Sen for vi hem och skjutsade pojkarna till bion. Själva gick vi och åt i stan. Av någon anledning var vi vrålhungriga :)

Stjärnklara kvällar i skidspåret. -30. Stora lappugglor som följt med riktigt nära, flugit över mitt huvud och satt sig på en stolpe längre fram efter spåret, för att sen flyga över mig igen när jag passerat. Skarpa, färgglada gnistrande ljuspelare, olika norrsken och ljusfenomen varje kväll i början på året. Extremt mycket snö. En morgon när jag kom ut i gethagen i våras, det var fortfarande nattsvart, så lystes halva himlen upp till dagsljus för en sekund. Ett konstigt sken från en rosa källa. Senare fick jag veta att det varit en komet. Snön smälte bort i en rasande fart. Extrem värme. Så en dag i somras såg vi jättehöga berg av guldkantade bulliga moln. Aldrig sett något liknande i verkligheten, miltals av änglakullar av guld. Och ett sånt ljus. ?Oj, så där ser det ut i himlen? var det någon som sa.. en stund senare byttes de ut mot skarpa låga svarta vågor av moln som drev hotfullt över himlen. Stora hårda regndroppar mot rutan, smattrande regn. Jag fotar ju inte himlen så mycket, bilderna brukar aldrig göra verkligheten rättvisa. Himlen och dess speciella ljus är för komplexa för att låts sig fångas på bild. Ändå hittar jag de här bilderna i min rulle från 2018 från januari till nu. De häftigaste ljusfenomenen är inte med tyvärr. Jag har inget år fått se så mycket i himlen. Undrar om det kan bero på att vädret varit mer extremt eller varför det varit så mycket spektakel just i år...

Dov, stark och genomträngande, ljus och dunkel på samma gång.. Isens sång är mäktig och den hörs lika väl inne i mitt sovrum ikväll, som ute på fjärden igårkväll. I helgen som var så gick vi på isen jag och barnen. Vi hade tre övernattningskompisar, och jag hade gjort frukost åt dem nere vid picknickladan. Vi grillade mackor i järn och drack färsk oboy och kaffe. Flickorna fick släppa ut getterna som fick hö i hagen närmast där vi satt och åt, så vi fick sällskap. Pojkarna bar järn, hinkar och renskinn. Flickornas föräldrar kom och var med. Det var mysigt. Pojkarna ville gå in och spela tv-spel, vilket gjorde mig än mer säker på att de verkligen behövde lära sig ha lite ?tråkigt?. Det är livsviktigt för barnens fantasi och psyke. Då ville de gå ner på isen, så jag följde med, för jag är lite rädd för isar... men döm om vår skräck när isen brast ut i en stor valsång som startade långt ut på fjärden och fortplantade sig åt alla håll in under våra fötter och avslutade med något som närmast liknade en gevärsknall bakom udden. ?Såja, lugn barn! Det är bara isen som växer? sa jag lugnande medan jag rös av förskräckelse. Huga vilka starka makter! Viggo hade redan hunnit springa iväg, men kände sig tryggare med att isen skulle bli tjockare i och med detta. Jag var ju inte säker, men nåt måste man ju trygga dem med nät man själv håller på att pinka på sig.. jag sprang upp på gården och hämtade ner två barnsparkar så vi kunde sladda runt lite.. Det var tydligen så kul så att de ville gå på isen på kvällen efter skolan i måndags. Då var det månljust och glittrigt. Men igår var månen försvunnen. Hon ville ändå gå ut på isen efter att hon nattat sin svarta get, och sjungit för henne.. I viken mötte vi grannarna. Sen kom månen fram bakom trädtopparna och allt blev ljusare.

Jag kan vara i skogen hur mycket som helst verkar det som.. Nu är det snöfritt men fruset i marken så man kan gå överallt. Myrarna har frusit så i princip hela skogen är framkomlig. Jag har varit ute på älgvägarna och det är så befriande. Ställen jag aldrig gått till tidigare annat än i tanken. Men samtidigt inser man att hur långt man än kommer bortom vägar och bakom berg, så är allt genomträngt av människornas ständiga rutmönster av skiften, ägande, pengar. Bara några envisa kärr och större klippor kan stå på sig och trotsa människornas raka linjer. Annars är tillochmed den bortersta skogen pengar. Den tanken är vemodig fastän hela upplevelsen är i det närmaste överjordisk. Bara tanken att man stegar fram genom världen åt vilket håll man vill, så långt man någonsin hinner innan solen står så lågt att man måste börja söka sig vägen tillbaka till vägen. Men när man kommer till den sista lilla myren innan den kända myren kan man pusta ut. Klockan är bara tre, men av dagsljuset är det bara en guldskimrande kant kvar bakom de svarta trädtopparna. Går sakta den sista biten förbi klipporna och genom slyet, upp emot kullen där det finns gropar från källare ur en svunnen tid. Folk som gått denna väg i en tid då inga vindsnurror och pappersbrukets rök kunde skönjas i horisonten. Jag lägger mig ner och tittar upp mot tallarna. Tänk om man fick somna här.. Det får man inte! Himlen mörknar. Jag hoppar över en liten bäck och går igenom de gamla boningarna. Ingenting finns kvar. Stannar till vid stenrösena. Vilka minnen ligger under dessa stenar? Månen lyser stor och röd mellan tallarna. Jag går ner på vägen och lufsar nerför den steniga backen till bilen.
Jag är såå tacksam att jag fick födas i det enda(?) land på jorden som har allemansrätt. Vad vi är lyckligt lottade! Detta är en förmögenhet som vi alla får ta del av. En skatt som vi måste vara rädda om och respektera. Våra barn kommer att behöva den, slarva inte bort den! Var rädd om skogsägarnas egendom, de har trots allt skuldsatt sig för att förvalta skogen, tänk om de tog sig friheten att vandra i ditt vardagsrum... Just idag var jag glad att ingen var ?hemma?, så jag och hunden kunde gå helt för oss själva :)

Ibland tänker jag att jag nog har ett av världens bästa jobb. (Personlig assistent) Idag har vi utedag med lugn som tema och hundenPunden får följa med.. Vi hittade en plats i skogen där det var mindre blåsigt och mindre jägare...

Experimentet går ut på att göra en slags täckodling av potatis. Täckningen består av vad jag skottat ut ur getladan. Ett års strö med innehåll av diverse som kommer av getter. Näringsrikt. Inte närmelsevis som från en ko, men ändå. Kaningödsel finns med i ströet också. Tilde var förstås med och kastade glatt potatisar i varje hål, men aktade noga potatisarnas ögon. Hon gjorde faktiskt spontant en hel film om hur man sätter potatis (och varför getbajs är så bra) men den blev drygt 5 min lång så den gick inte att ladda upp. Hur långa filmer kan man lägga upp här?
Vi skrattade en massa, det är ju jättekul!
Innan vi gick in och lade isäng ungen så hälsade vi på båten nere vid viken. Dunsa följde med.