Hunden kan för allt i världen inte förstå varför vi gnor så enträget kring lingontuvorna när det luktar så mycket godare om den skära ryggsäcken som vi ställt ifrån oss mot en björk. Hon sätter sig och vaktar matsäcken tills vi kommer tillbaka och fyller hinken. Det var ju inte väntat att få sig några bär i år. Men här var det så mycket att det knappt tog oss tjugo minuter. Det finns olika lyxigheter med att bo i skogen.

Jag och hunden fick en fin afton. Vi gick hela vägen till mina föräldrars hus, genom skogen. Jag har färdats den här vägen så många gånger när jag var liten, med häst. Och sen när jag blev tonåring gick jag mycket genom skogen med min kompis och våra hundar. Vi gick dock inte riktigt hela vägen hit till mitt hus utan stannade vid någon av alla skogskojor/stugor som ägs av byborna.
Jag fotade när vi gick. Jag skulle kunna skriva ett kapitel om varje bild jag tog. Men jag får väl försöka välja ut några. Vandringen börjar här uppe i myrlandet, ett högland av platta berghällar, sandig tallskog och myrar. Vägen slingrar sig ungefär en mil neråt skogen mellan idel jaktkojor och tillhåll. Ungefär halvvägs kommer jag till ett hygge där pappa jobbade mycket när jag var liten. Jag följde med honom på jobbet ibland. Men fick ju inte vara i närheten av var han gick med motorsågen. Någonstans i snåren av den nu halvt uppvuxna skogen står min enorma sten. Jag fick den av pappa när jag fyllde fem år. På den tiden såg man den tydligt en bit från vägen högt upp på hygget, ett flyttblock som jag aldrig ens prövat klättra upp på. Vägen ringlar nedför bodberget och i horisonten ser man stan ett par mil bort. Efter skogsvägen kommer man fram till en damm och ett gammalt sågverk. Där börjar asfaltsvägen.
När man kommer i backen neråt byn ser man föräldrahemmet på kullen. Där bor min bror, en kilometer längre fram går jag upp bakom skolan och fotar utsikten som jag drömde mig bort i när jag satt där innanför fönsterrutorna och hade lektion, jag ville ut. När jag kom fram till mammas och pappas hus fotade jag sjön igen, himlen var rosa, men inte så mörkt som kameran visar.

Vi började med att släppa ut getter och vattna höns och allt i växthuset, där såg jag en liten liten brun ödla som plirade mot mig. Efter frukosten åkte vi för att bada i en skogssjö dit vi brukar fara nu sedan jag flyttat. Jag såg en orm när vi kom fram. Det är så skönt att simma under vattnet och verkligen svalka sig såna här varma dagar. Jag brukar vakna upp och må illa och ha huvudvärk redan innan jaggått upp om det är en sån där riktigt varm sommardag. Det är nåt nytt som jag snart tänker bli av med, för jag har verkligen alltid tyckt om värmen annars.. Vi bara doppade oss och badade lite innan vi åkte igen, jag såg en svart liten ödla springa över grusvägen när vi lämnade byn..
Nät vi sen ätit lunch åkte vi iväg till nästa strand, nedanför mammas hus. Där mötte jag flera jag kände och barnen hoppade i och badade igen. Jag badade också. Tilde tränar på att simma och Viggo tycker om att hoppa från bryggan. Så jag simmade med Tilde och hoppade från bryggan med Viggo.. och Hilda, min systerdotter som är två år. Jag höll i henne när hon hoppade från kanten på det grunda..
Jag bytte om i det lilla båset på stranden, men barnen hade varit smarta nog att lämna alla kläder uppe i mormors hus. De sprang iväg och när jag kom upp stod mamma och tvättade Tildes hår. Viggo kom ut ur duschen och vi satte oss vi valplådan. Edith blir så glad för då vet hon att hon får godis av oss. Hon bryr sig inte alls om att vi plockar upp och håller hennes små valpar. De är så små än, de kan inte se eller så. Sedan for vi vidare till min syster som fyllde år för två dagar sedan. Steffe kom med glass och Hilda åt glass och busade med mina barn i sin pool och med bubblor och sin stora kanin. Tilde flätade min systers hår. Och så smakade vi olika grödor de planterat. Smaka INtE den stora röda ?salvian?! Den doftar underbart men i nästa ögonblick inser man att den måste vara dödlig..
På kvällen for vi till en sjö här i närheten och testade Tildes fiskespö igen. Hon fick det när hon fyllde år. Vi tog med oss ved och en korg med varm choklad och korv att grilla. Viggo hade förstås med sig fotbollarna hela dagen. (Det är nog enda dagen vi intevarit på en fotbollsplan denna vecka). Det var jättemysigt. Barnen var så nöjda och lekte lite med pinnar i elden och hunden var nöjd att få följa med även om hon mest ligger i en blåbärstuva. Tillbaka vid bilen satt en stor groda som Tilde försökte fånga. Sen läste jag lite ur ?Spring Fanny, Spring? som Tilde köpt på biblioteket. De är inne i en period då de älskar hundar båda två. Vi såg en jättefin hund på förmiddagen, den var korsning Leonberger-Newfoundlandshund. Lite kortare ben är en Leonberger och lättare kropp och päls än en Newfoundland. Den hade inte för stora läppar som hänger ner. Jag har haft lite såna där stora boskapsvaktande hundar i tanken nu när Dunsa blir gammal och jag bor ensam i skogen, men sen har vi tittat mycket på dvärghundar ochså, barnen tycker ju att de är sååå söta. Jag me. Men jag vet vissa problem både med stora och små hundar. Och när vi kommer hem och Dunsa ligger på bron och viftar på svansen så fattar man ju varför man köpte henne.

Jag kan inte klippa gräset. För det första för att jag inte har någon gräsklippare. För det andra skulle jag köpa en, men då var örtesängen redan så utvuxen så jag började ana dess värde. Där finns kattfot, blåklocka, mängder med rölleka och ormrot, ögontröst, låsbräken mm. Bara några meter därifrån finns värdefulla växter som klotpyrola och skogsorkiden jungfru Marie nycklar.. Det ironiska i allt är att mellan dessa arter har jag en hel vildvuxen plätt med förrymda, invasiva arter som lupin, jättebalsamin, kirskål, någon stor ormbunke, spirea mm.
Det är med blandade känslor jag studerar växtligheten här på gården. Fast nog överväger lyckan över de fina inhemska örterna.

I dikeskanterna växer mycket tätört, sileshår och fler jungfru Marie nycklar.. också ett gäng tistlar som jag ryckte bort idag. De får visst finnas, bara de inte brer ut sig så förskräckligt. Detsamma gäller lupiner och annat oknytt som sprider sig så pass att alla andra blommor trängs bort, redan hotade arter.. Jag drar upp lupinerna med roten. De är odlade växter som inte värnar om biologisk mångfald. De blir fina i en bukett på köksbordet istället. Sedan eldar jag upp dem eller låter dem ruttna i en plastpåse för att inte sprida fröna ännu mer. De är tvååriga men sprider sig ohämmat med sina frön om man inte plockar dem. De är även en ärtväxt som binder kväve i marken så att även om man tar bort dem så kanske inte våra sällsynta ursprungliga arter trivs, de som ofta ska ha mager mark..

Sileshåren ser man knappt om man inte böjer sig ner och studerar dem. Men tänk vad vackra de är när eftermiddagssolen lyser igenom dem.. Så mycket fint det finns om man har tid att titta. Några bilar körde förbi i 100 knyck när jag satt i diket och fotade. Hunden stod uppe på vägen och väntade. De saktar av och undrar vad jag sysslar med. Det kan de gott få göra...

Vintern viner och stora snöflingor virvlar runt. En riktig vintersnöstorm som gör hela trädens stammar vita på ena sidan. Ändå har det tinat och varit varmt i flera veckor. Förra helgen var det väldigt soligt och skaren hade blivit riktigt hård. Uppe i skogarna är det fortfarande mycket snö kvar. Man kan åka skidor rätt ut i skogen utan att följa något spår, trots att jag har vanliga smala plastskidor och inga skogsskidor. Helgen innan besvärades jag dock av att mina vanliga stavar sjönk igenom snön lättare än skidorna. Men sen fick jag ett par stavar av en kompis. De hade större trugor och har inte gått genom snön för mig.

Jag stack rätt ut i skogen, över kullen och över en liten väg, vidare över en myr och över en kulle. Tog höger mot en liten brokig björkglänta, över en bäck och in i ett annat rum av gles blandskog i en remsa mot en ung tallplantering, över tallplanteringen och ut på en våtare myr (förstås frusen och översnöad). Då såg jag att myren kantades av ett mörkt band av enrissnår. Det var så iögonfallande så jag åkte närmare och såg att det var ett tuvigt ?delta? där bäckarna rann ut i myren. Det porlade under isen och det var fullt av spår efter stora skogsfåglar och hare. Där stod en gammal björk med påväxt av sprängticka. Den sort som man gör chaga av.. torkar och kokar dryck på, som te ungefär. Mycket hälsobringande egenskaper. Här och där i den odlade skogen finns små, små oaser av riktigt livfull skog och döda träd. Man fattar ju att fåglarna och haren vill vara just på dom ställena. Det syns också på alla djurspår i snön.. vi människor ser ofta bara de enstaka tecknen som just däggdjur och större fåglar skapar.men det finns så mycket mer av de mindre liven och komplexitet som visar hur viktigt det är med dessa oaser av mer vildvuxen skog och mark..
Skogen består av så många olika rum. Man måste hålla reda på alla rum av olika skog som man passerat, så man hittar hem igen. På skidor är det lätt, för då blir det spår som leder hem. Men det är bra att lägga märke till olika träd där man har svängt och så. För rätt vad det är så börjar det skymma. Man vågar sig än en bit men ser månens oförlåtande varning om mörkret som faller snabbt. När jag åker över tallplanteringen är det redan skymning, men jag är säker på vilka rum jag ska åka genom. Det är väldigt mysiga rum. Speciellt alla oaserna..

Vi gick ut för att fånga lite sol. Vägen vi gick på tog slut och där var det en snödriva. Den var hård och isig så vi kunde klättra upp på den ?kom! Vi fortsätter, sa Tilde. Jag hade tänkt gå in, men jag följde ändå med. Det gick bra att gå på skaren. Snart kom vi till ett skoterspår. Vi såg spår av olika djur; älg, hare, räv och skogsfågel. Tilde hittade alkottar. Två järpar gick mellan träden, de flög iväg när vi kom nära. Vi sjöng och skrattade och hittade en ny väg.. sen gick vi tillbaka och drack te och varm choklad...

Vi red genom en magisk vinterskog idag, Tilde, Dunsa, Spöket och jag...
(Den sista var ju som ett helt valv)

Det prasslar till när jag går förbi. Det rasslar av de starka snabba klorna mot den frasiga barken. Ekorren gömmer sig. Jag och hunden tittar nyfiket. Jag går runt trädet och lyckas fotografera honom. Mitt uppe på ett berg. Var kan han bo? Här är ju lite kargt.. Ekorren gör det den vet att den ska göra. Den frågar ingen. Den bryr sig inte om ifall vi tycker dess beslut och handlingar är bra eller dåliga. Den klarar sig ändå... Den behöver inte oroa sig. Men kanske är det ändå rätt tufft att vara ekorre på vintern...