dunsaluns

Inlägg publicerade under kategorin skogen/ute

Av dunsaluns - 5 oktober 2014 08:03

Senaste tiden har vi varit i skogen en hel del. Bla. så har jag sågat små granar att göra staket av. Jag fick tillåtelse att ta dem av min bror. Det är i min barndoms skog, ungefär sju kilometer från hemstället.
I närheten, lite nedanför, stod en gång pappas lilla skogshuggarkoja av plåt, där vi satt och värmde oss när vi följde med på hans arbetsdagar i skogen. Det var ett stort hygge där då,(i slutet av 80-talet)men nu har det växt upp ganska mycket.
Man ser inte längre det gigantiska stenblocket mitt på släta backen, som jag fick av pappa när jag var fem år. Nån gång ska jag ge mig in i djungeln och försöka klättra upp på den.
Högre upp på berget finns raststugor, både byns och privata. Min faster hade en. Dit åkte vi ofta med häst och släde på vintrarna och grillade korv, spelade yatzy och myste vid elden och skrev och ritade i gästboken.
Då åkte man alltid förbi häxan, som stod en liten bit ovanför där jag nu hämtat granarna.

Vi kikade alltid med skräckblandad förtjusning upp under fårskinnsfällen när vi passerade häxan.
Tyst stod hon där, helt stilla trots att det såg ut som hon gick. Utan ben fast framåtlutad, som förstelnad mitt i steget. Hon hade två armar hotfullt upplyfta framför sig och mellan dem en krokig nacke med en lång krokig näsa. Mitt på näsan fanns en knöl av en kvist som utgjorde den karaktäristiska vårtan på näsan som ju häxor ofta har. Under näsan fanns en liten utstickande gren som gjorde att det såg ut som häxan gapade lite med sin tandlösa mun.
Armarna i sin tur, hade knotiga fingerstumpar längst fram. Där nacken övergick till näsa var det en knöl och ett kvistöga.
Hela häxträdet var torrt och grått. Man kunde se hur det en gång vuxit vridet mot sols.
Varje gång man passerade var man orolig att hon hade tippat för att ruttna bort.

Men än finns hon kvar! 25 år senare. Häxan är magisk! Jo, hon har brutit ryggen och gått av. Men i hon ligger där med huvudet lutat mot berghällen och de stora armarna med jättefingrarna framför sig.

Hela stammen var helt ihålig. Längst ner fanns ett litet hål där man kan tänka sig att ett litet djur kunde krypa in (under häxans snäva kjolkant).
Inte undra på att folk förr i tiden hyste sådan vördnad för vissa träd och platser. Ger man sig tid att beundra dem inser man ju ...

ANNONS
Av dunsaluns - 26 september 2014 16:38

Morgon. Jag fryser. Går upp och dukar fram frukost till mej och barnen. Händerna värker, armarna värker. Det blev lite gjort igår av bygget där ute i alla fall. Det ser ut att ha regnat. Motvilligt sneglar jag ut mot mitt ogjorda jobb. Brrr.
Nej, nån dag kan man ju va ledig...eller? Nej, jag vet hur glad jag kommer vara när jobbet är gjort... Sätter mig med en ny kopp te. Ja men tänk om man skulle gå ut och göra lite i allafall. Bara binda ihop de där slanorna i allafall..
Och så plötsligt står vi ute i höstrusket och har tänt upp vattenvärmaren och börjat värma granvidjor.
Efter en stund somnar Tilde och jag hinner binda några knaggliga knutar. Och så hinner jag va på det eländiga hönsnätet en sväng också, men det tröttnar man fort på. Medan jag springer fram och tillbaka med varma vidjor och kalla slanor, fixar jag faktiskt lunch åt pojkarna.
När Tilde vaknat och jag gjort allt jag hinner innan hon tröttnar, det tålmodiga lilla livet, då går vi upp och steker pannkaka och svimmar en smula av trötthet.
Just när hon ätit färdigt ringer telefonen. I samma ögonblick kommer lastbilen med ,grattis:D! 84 st stolpar som ska ner i jorden snarast. Lycka!
Oh vad jag har väntat på stolparna, men oj vad trött jag är just nu. Har hållit på så mycket med järnspett och yxan de här dagarna, för att inte tala om släggan...som gick av :/

Vattnet har återvänt till viken. Två vita svanar guppar omkring där nere i spat. Säger kanske världens sämsta svanfotograf.

ANNONS
Av dunsaluns - 26 september 2014 09:38

Här är bilderna från utflykten till fäboden igår..

Av dunsaluns - 25 september 2014 15:44

Åkte ut till fäbodarna där vi var i somras. Ett välkommet avbrott. Så lungt och skönt. Jag och ungarna äter lite frukt medan hunden nosar omkring. Viggo springer jättesnabbt! Och Tilde myser i solen på fårskinnet.

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

Av dunsaluns - 24 september 2014 23:15

Ikväll fick jag barnpassning ett tag och kunde göra mer än vad jag brukar hinna på mina projekt varje dag. Idag byggde jag på en liten hönsgård som ska ha tak, hade jag tänkt.
Hela hösten har jag hållit på med ladan de stunder lillan sover eller orkar titta på. Ladan får ett isolerat rum för hönsen och ett par kättar blir det för getter.
Jag har fogat med latex i alla springor och målat vitt inne hos hönsen. Min sambo har satt in fönster. Utanför har jag börjat på en gärdesgård. När stolparna kommer ska jag göra en gethage också. Om tjälen hinner före så får det bli hage och getter till våren helt enkelt. Men efter ikväll är ju det mesta gjort för att hönsen i allafall är "safeade" för vintern...

"Benen" till hönsgården är gjorda av grova granslanor som jag gallrat ur. Jag har vässat dem med yxan och bränt dem i elden samt målat dem ordentligt med tjära. Nu när jag ändå var i farten med slanorna så passade jag på att ha en eld igång för att bränna nya störpar som jag vässade till gärdesgården. Den delen jag gjort tidigare är slarvigt bunden med vanliga vidjor istället för värmd granvidja. Kanske får jag tid att göra det ordentligt nån gång. Störparen är i allafall ordentligt gjorda. Överliggarna består av både fint och fult virke, för när jag hittar lämpligt långa slanor som ligger avkapade eller brutna i vår skog kan jag inte låta bli att ta vara på dem, även om de inte är gran..

På bilden ser man den första biten som jag gjorde. Där är en öppning mitt i så att man kan gå över bron som skymtar till vänster i bild. Jag är glad att jag hann den helt färdig och tjärad innan hösten blev för kall.
Men det finns fler djupa diken... Här nedan ser ni en annan mycket enklare och krokigare bro. Som jag och Viggo gjorde av "skräp" som vi hittade efter snickarpappan. Och fyra avkapade småstockar som låg nere i skogen. Inget sitter fast eftersom den kan förbättras.
Det är kul när planerna blir verklighet, även om jag är dålig på att bygga och inget blir särskilt rakt eller kanske inte ens hållbart(?). Men ändå...
Tack gode Gud att man får va frisk!!

Godnatt kära läsare- (nån dag kanske jag bloggar vidare om den där sista meningen..)
Sov gott ****

Av dunsaluns - 20 september 2014 08:50

Lappgetter. De här är min förstfödda get Julia med sin första Killing Stark. Mitt i snöstormen såg jag ut genom fönstret. Getterna gick omkring så märkligt. Man såg inte allt för snödrivorna. Men den äldsta geten stod med nedböjt huvud hela tiden. Det var nåt där bakom drivan som upptog hela hennes intresse trots det ruggiga och blöta vädret. Jag hade ont i magen efter mitt kejsarsnitt, men kunde inte låta bli att se efter varför getterna var ute. Hade det fötts en Killing så här tidigt?
Med min lille son i barnvagnen korsade jag den snöiga åkern och kom fram till gethagen. Där stod en liten, liten krabat med blötsnön yrande runt örona. Han stod där så stadig och kavat trots att han högst var bara någon timma gammal. Det högg till i mej, jag blev försent orolig för att jag inte tagit in henne om natten när det var dags för killning. Men jag trodde ju inte att det skulle bli såhär tidigt!
Den lille, jo för det syntes redan då att han var en bock, såg inte ut att frysa gudskelov, men jag tänkte ändå att mamman och killingen skulle in i stallet där det var varmare än i kojan. Den äldsta geten släppte honom inte, hon stod och beundrade skapelsen hela tiden. Hennes dotter och bocken stod och åt. Jag tog upp lille Stark i famnen och skulle sätta grimskaftet på den gamla, när jag plötsligt såg att den yngre geten där borta var blodig i rumpan. Jag synade gammelgeten. Nej, det var inte hennes killing. Tänk om jag hade tagit in fel get! Hon var bara en väldigt intresserad mormor. Kanske hade hon tagit över killingen om inte jag nu hade särat på dem? Så jag hämtade den yngre geten, Julia och gick, med killingen famnen och ena handen till barnvagnen vari grimskaftet med Julia var fastknytt, uppför den knöliga åkern i snöstormen.
Sen fick de komma in i stallet och vara för sig själva några dagar i den torra halmen.
Julia föddes här hos mig, hon blev min favorit eftersom att äldregeten, Chanell, var så nervös och skygg. Däremot älskade hon ungar Chanell, hon var en bra mor och mormor.
När jag blev tvungen att sluta med getterna såldes Julia och Stark till Forsnäs hemman. Där har de blivit många nya killingar och Lilla Julia är den som bestämmer bland getterna. Chanell och Vilhelm och den lilla killingen Frejja, som föddes senare på året, flyttade till Ammarnäs.
Här är bilder ur vårt fotoalbum. Stark var betydligt lurvigare än vad Julia och Bark var när de föddes. Julias tvillingbror Bark såldes när han var liten till ...eh vad hette det nu igen? Väster om Sellefteå...

Av dunsaluns - 15 september 2014 13:14

Hela sommaren har jag gått och tänkt att, snart, snart, kanske, kanske kan jag börja ha getter igen. Vi skaffade ju höns, men nu byggs ladan om för att kunna hysa några små getter också. Hagar har länge planerats och jag har tagit in både hö och löv. Nu fattas bara de där killingarna som jag har längtat efter så länge.
Jag gick och önskade mig en helvit get. Och så hittar jag två helvita killingar det första jag gör! Det är dessutom min lilla Julia som är mamma till dem! Julia, min favoritget, den första killingen som föddes hos oss. Nu bor hon på Forsnäs Hemman och har haft flera fina killingar sen hon flyttade härifrån. (På länken finns en massa bilder på Julia med killingar)
Om våren och om hösten brukar min längtan vara särskilt stark. En gång när jag hade en sån saknad efter killingar om våren, målade jag den här tavlan som finns att beställa på (min) Pennspårs hemsida.
Nu ska jag ut i den härliga höstsolen. Ha en bra dag kära läsare!

Av dunsaluns - 11 september 2014 00:14

Ikväll har jag hunnit mer än väntat. Trots att min förkylning inte riktigt släppt och jag känner mig trött hela tiden, så fick jag ett riktigt ryck efter middagen.
Jag återupptog mitt fåfänga försök att göra en slangärdesgård, en stjihåga. Jag började ju lite lätt i maj med att hugga senvuxna, små granar. De ska spetsas och eldas på i den ände som ska ner i jorden, för att inte ruttna. Helst ska de doppas i tjära också. Några störpar hann ner i jorden redan i våras. Sen ska de bindas med en gran eller "enevidja", (helst en kluven minigran) som man binder ihop störparet med innan man lägger på en slana och binder en ny ovanför och lägger på en till slana tills man har ett lagom högt staket.
Jag tänkte samla in granvidjor nån dag och lägga dem i ett varmt bad i vattenvärmaren för att hålla dem mjuka och smidiga och sen binda det mesta på samma gång. Men än så länge har jag bara testat med vanliga vidjor som inte alls håller lika bra. De ska vara alldeles färska grankvistar.
Men det är svårt att hinna till skogs och få fram några lämpliga grenar att binda med och sen hinna värma, forma och binda på den lilla tid man har på sig varje gång man vill jobba och har en ettåring med sig. Det gäller att gå ut explosivt, nästan överraskande fort starta upp jobbet, för att sedan kanske behöva avbryta lika överraskande fort om hon inte är på humör... Jag får väl skylla på det då alla mina sommarprojekt är som hafsverk, även om jag lagt ner mycket möda på dem.
Sommaren var mycket varm och full av andra roliga upptåg, så jag lämnade hagbygget en tid eftersom jag heller inte ville elda ute i torkan. Men ikväll satte jag plötsligt igång med att spetsa till de sista granstammarna som jag släpat hem. Man är ju inte jätteflink med yxan precis. Sen var det bara att göra upp en liten brasa på en jordigare plätt och börja "elda av" de tillhuggna ändarna. De behöver inte vara vassa, bara lite tillspetsade. Sen stappar man ganska snabbt ner dom med hjälp av ett järnspett.
Nu väntar jag bara på att jorden ska läggas tillrätta också. Men sen har jag ju fått ner alla innan kälen tar höstmarken i anspråk och då har jag nått årets mål. Sen kan man ju kanske lägga på de liggandes slanorna i efterhand kan jag tänka.
Jag är ganska nöjd trots det lilla. För än viktigare är det ju att titta på när lilla Tilde tar sig an Lära-gå-vagnen och stolt styr runt,runt i köket med små uppmanande "ah!" "ah!" hela tiden, i väntan på uppmuntrande applåder och hejarop. För hon är duktig på att gå runt med den dära, även om hon inte vågar släppa taget än...

... Men stå i vagnen det vågar hon visst, där finns inte samma spärrar. Vovven verkar fatta att den där ungen behöver extra tillsyn, för hon parkerar sig alltid nära barnvagnen.

Nu är det sent så jag önskar alla en riktigt härlig torsdag :)

Presentation


Hej!
Jag tycker om att skriva och göra bilder. Här på bloggen samlar jag bilder och texter om sånt jag blir glad av. Nästan allt bloggande sker via mobilen, delvis därför kommer mina foton vara långtifrån felfria.. Gillar någon bloggen och vill läsa och

Fråga mig

0 besvarade frågor

Copyright

  Alla texter och bilder här skyddas av copyright!

 

Vill du låna en bild (tex. till din blogg)och hänvisa till mej är du välkommen att fråga :)

Att dela mina hela inlägg på facebook är ju också helt ok (eftersom de då kopplas hit till min blogg)

MEN

 Tar du/kopierar en bild/text utan lov, kommer jag hem till dej och river sönder din cykel!!.. eller nåt... >:(

 

 

Kategorier

Senaste inläggen

Länkar

Sök i bloggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ dunsaluns med Blogkeen
Följ dunsaluns med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se