nu snöar det. Kväll efter kväll har jag varit ute och stapplat på byavägens isiga och skrovliga yta, medan hunden förvånat studerat mina steg medan jag ilsket morrande snubblar framåt i väntan på att hon ska ta blicken ifrån mig och fundera på att pinka en skvätt. Jag har ont i min gamla "foglossningsskada" igen. Det är en onödigt lång historia och jag är under behandling, så jag vet att det kommer vara borta snart. Men just rumpmusklerna får jag ju värk i om jag ska halka omkring sådär.
Men så en dag drog jag fram sparken! Och precis som Skogsnuvan gjorde i sin blogg, så sjunger jag ikväll sparkens lov när jag susar fram i det blida snöfallet. Vilken uppfinning!

Två morgnar nu har jag dragit upp barnen tidigare eftersom skolan börjar om efter jullovet. Idag drog jag även ut med dem på mina morgonbestyr ner till djuren. Men det är ju inte lätt att bära en tvååring och en höbal och två vattenhinkar på den skrovliga isbanan ner mot ladan och gethagen. Ja, jag kan inte låta tvååringen gå eftersom drt är svårt nog att gå själv. Sexåringen var dessutom lite motsträvig men ändrade snabbt attityd när jag drog fram kälken. Han hoppade glatt upp och slog armarna om lillasyster för att hålla i henne när vi sladdade nerför backen. Den stora träkälken glider väldigt lätt när den väl har startat. Ni får se en bild på den för tyvärr lyckas jag inte ladda upp filmer på den här appen.
Ha en bra start på veckan!! Och året!

För ett par helger sedan var jag och tvååringen ute med Spöket i skogen. Det bar av över stock och sten. Ibland fick hon hoppa av så att hästen skulle kunna hoppa över ett dike.

I början gick vi efter en gammal väg som annars bara används som slädväg på vintern. Men sedan dök vi in i terrängen för jag ville gå till några platser där jag brukade gå mycket förut. Upp på åsen gick det ganska bra att komma, även om det var ganska stenigt och knöligt under mossan. När jag stannade för att fixa med sadeln en gång, satt ryttaren i mossan och smakade på några lingon.

Över några gamla slåttermyrar var det så blött och snårigt så vi fick vända ett par gånger. Det blev en avstigning igen när jag och hästen hoppade över ett dike och gick för att se hur marken var längre fram.

Det gick inte att komma ända fram. Fastän den här ponnyn är helt fenomenal. Hon kan gå där jag kan gå, hon blir aldrig stirrig för konstiga underlag och drar sig i det längsta för att skutta när hon har en liten ryttare på ryggen. Ändå är hon pigg och rask.
Men det var för blött. Det hade regnat så mycket dygnet innan också. Kanske går det nu, när det frusit på?.. Vi får väl ut och rida snart någon gång igen.

Är det någon som vet vilka små svampar jag hittade i mossan?

ikväll hade jag äran att få gå ut med min son på ridtur. Det var dimmigt och fuktigt i luften. När vi tog in spöket från hagen satt han på. Fast jag såg att hon var fuktig i pälsen så sa han att han ville rida barbacka, " jag kan ju rida såhär! Vi behöver ingen sadel".. Och det kändes helt rätt, vi skulle bara promenadrida och det var längesen han red.

Jag tycker det är lättare att få kontakt med hästen om man rider barbacka. I allafall om det är en liten häst. V är en liten sexåring och ändå känns det som han snart har vuxit ur ponnyn.

Spöket bor på gården där jag växte upp, så jag vet många sköna stigar i skogen. De där skogarna är mitt verkliga hem. Det är helt underbart att få tillbringa tid där i den grå, dimmiga, mörka skogen med honom.

Vi hann bara en liten bit innan det blev för mörkt för att fota. Jag tänkte egentligen att han bara kunde åka med och jag skulle leda hästen. Det skulle inte behöva vara en prestation av honom. Men när han tog tyglarna gick det ju jättebra! Han tränade skänkla och till och med trava själv. Men det bästa är i allafall att bara få vara där ute i skogen och dela tystnaden och vara med varandra.
God natt

Vi var ute och såg oss om efter stenar i en backe när vi plötsligt hör ett skrik. Högre upp på slänten under en liten tall ligger stenhuvudet och stirrar och ropar tyst i hundra år

Nere i ett röse intill ligger en annan dödssten och jämrar sig.

Det gav mig lite idéer inför halloween

Dottern vill gärna följa med ner till djuren. När vi kommer hem från dagis och jobb brukar vi ibland gå ner en sväng innan vi går in.
Jag klämmer lite på Gullies mage och hoppas att det snart kommer en liten killing. Tilde är så stolt när hon kan klättra högst upp på stenröset.

Vi tittar in i ladan, där kaninen nu håller till de flesta dagar. Både Snurre och Tilde är ivriga när dörren till hönshuset öppnas. Där inne står en nyfiken Granat och undrar om vi kommer med nåt gott samtidigt som hon skyggar lite både för oss och kaninen. Tilde tvekar och hönan skrockar och kaninen verkar osäker. Alla tre är nyfikna och ivriga och rädda för varandra så det blir som ett litet stopp i dörröppningen.

Snurre passar på att ta för sig av hönornas frön.
Än värper de, bjurholmshönsen. Fast de bara är tre stycken så får vi nåt ägg nästan varje dag. Orra, den guldbruna, lilla hönan är faktiskt flitigast på att värpa, fast hon är minst.

Vi har plockat mat ute i det stora potatislandet också. Jag satte morötter där trots att vi har en ganska tung jord som inte är optimal för morötterna. Men något blir det i alla fall. Jag har ju verkligen inga gröna fingrar och förhållandena har varit lite dåliga ända sedan vi plöjde upp i våras. Pappa kom hit och plöjde med hästarna och harvade lite. (Du kan läsa det inlägget HÄR) Det skulle harvas mer sen när det hade torkat upp, men det blev aldrig av eftersom det var en sån blöt och kall sommar. Så jag gick bara runt och försökte hacka sönder gräskockorna med spaden innan jag ändå satte igång att plantera, det blev ju ändå ganska sent och ogräset hade inte svårt att få fäste igen, särskilt inte i mitten av Juli då vi var borta i två veckor.

Tiden går för fort! Jag hinner inte ta vara på allt. Jag skulle ha plockat fler örter och tagit in mer sly till getterna och idag hade jag velat hinna åka till skogen och plocka blåbär som ännu inte hunnit bli tagna av frosten.

Jag såg en massa jättefina blåbär förra helgen, när vi var ute i skogen med syster yster och hennes hund. Ibland måste man ta det lungt och bara vila också, fast det är svårt. Idag har jag burit ner allt hässjevirke till höladan i skogsdungen. Snart är vintern här, så det är hög tid med... typ,allt.. Höet är ju också en slags plockmat, så man får väl vara nöjd med vad man hunnit plocka in. Jag undrar om jag någon gång kommer att lära mig ta vara på allt på ett tillfredställande sätt eller om jag alltid kommer att tycka att man borde göra så mycket mer.. Det får bli som det blir.. Skönt att det är vinter snart..
.... Då börjar det bli dags för julmarknader med mina pennspår...

Jag har varit på besök.
Det finns en del små byar där tiden ser ut att ha stannat. Där husen och ladugårdarna är små och byavägen smal. Det är glest mellan gårdarna och ändå, på något outgrundligt sätt lyckas jordbruket fortgå så pass att åkrar och ängar hålls öppna och till och med små gärdesgårdar får och kor kan ses här och var i någon hage ner mot ån som glittrande ringlar genom landskapet. Stora skogar skiljer byarna åt. Små kullar med hus och någon gammal skolbyggnad eller före detta affär. Knutpunkter bestående av en trevägskorsning ett skyltfönster och en anslagstavla.
När vi kör över bron i en av de här små byarna skymtar en liten grå tomtestuga mellan granarna, på en liten ö mitt i forsen. Och kan ni tänka er, det är min kompis som äger den där stugan!

Vi provade mitt nya smörgåsjärn över elden. Jag fick det när jag fyllde år tidigare i veckan. Det var bra, för annars brukar jag alltid låna mammas. Vi tycker ju om att vara ute och tända små eldar i skogen. Det gör min vän med och den här stugan i forsen passar ju perfekt för sånt mys. Den var så fin...

Om du vill se finare bilder av stället kan du besöka min kompis blogg: www.sandraviklund.se. Hon har alltid så fina bilder och trevliga inlägg om trädgård, virkning, pyssel och inredning, ute-liv, företagande, fjällvandring, hund, höns m.m

Ha en bra helg!

En helt perfekt avslutning på semestern. Först lyxig frukost med hela familjen. Efter det gick jag och barnen ut och gav mat och nytt vatten till kanin, höns, getter och hund. På altanen stod ryggsäcken packad med små vattenflaskor och skorpor, redo för förmiddagens bergsbestigning.( Ja, det låter som överdrivet facebookskryt, men det var verkligen en bra dag.)
Kalahatten. Jag har inte varit dit upp sedan jag var väldigt liten, så jag minns inte hur det såg ut. Men sexåringen visade glatt vägen utan knot fastän han bar ryggsäcken mest. Han hade varit upp dit med min mamma förra sommaren. Jag bar tvååringen över stora delar av stigen där det var väldigt stenigt. Men hon visade sig vara en god bergsklättrare även hon.

Fast ibland stannade hon vid blåbärstuvorna och ville äta bär en stund. Blåbär är gott!
Tyvärr verkar min telefon vara allergisk mot berg, för batterierna tar slut så fort man närmar sig toppen och vill fota.

När vi kom ner från berget var jag så trött att jag hade kunnat somna på parkeringen. Vi åkte hem och åt och tog en tupplur innan avfärd till nästa skog.
Korpträsket, med min syster och hennes man. En helt underbar kväll på en supermysig stuga. Vi satt ute hela tiden. Grilla, mysa, bada, basta, hundar, grodor, kottar. Mmm, såna kvällar kan man leva länge på..
Ha en härlig helg gott folk!

* Lyckan att få vara frisk!!!!!

höet var ju en riktig följetång i år. I alla fall här i norr. Det dröjde ända till augusti innan det gick att få in torrt hö. Mina hässjor kanske ni har läst om. De räcker inte till mina djur i åtta månader. Jo, så tröstlöst lång räknar jag att vintern är, när det kommer till hö. Utöver mitt eget, vill jag ha små balar med torrhö. För en stor rund bal skulle hinna bli dålig innan allt är uppätet. Det bästa är om jag kan lyfta dem för hand så jag får upp dem på höloftet eller bort till ladan.
Men då har jag turen att ha en far som jobbar med hästar. Och i måndags hade höet vänts och torkats på marken så det var dags att bala och köra in. Jag åkte dit och lyfte hö och nu är vintern räddad både för han och mej. Så skönt!
Viggo var också med, och min bror och hans familj. Den minsta sov i traktorn.
När jag kom upp på gården, mitt barndomshem, var pappa just på väg att leda upp tre av sina nordsvenska brukshästar till beteshagen. Dom har ganska stora rumpor så pappa syns inte på bilden.
Från vänster: Vilmar, Palt och Valtra

Palt rullar sej.