jag har en ovanligt stark dragning till gamla ladugårdar, och gamla små hus också... Här är ett sött litet ställe i Hälsingland. Inte alls som det stora utsmyckade hälsingegårdarna, men ändå.. Allt finns där, till och med jordkällaren :)

Helt plötsligt kan jag virka igen! Efter ett år av knutar blev det äntligen en virkad ring. Ringen blev en nos och sedan ökade jag på och började virka fram och tillbaka så att det blev en panna och vips så var det ett nallehuvud :)
Garnet tog slut så vi fick handla mer. Och handla alvedon, för barnen är krassliga.
Därför dricker vi även te av rölleka och kamomill som vi samlade i somras. De har använts som läkeörter i alla tider. Honung passar bra till..
Där emellan jagar jag smitna getter och nu ska jag baka lite bröd tror jag.. Ha en bra dag!

Jag hittade de här fina kopparna på Pingstmissionens secondhandbutik (PMU) i tisdags. Tyvärr var det bara tre stycken. De kostade fem kronor per styck. Jag gillar dem och hoppas att jag kanske hittar någon mer nån gång.
Min faster kom hit samma kväll och hon kände genast igen dem. " har dom inte haft såna där på Lillberget (där jag växte upp) förr?" Sa hon.
Och idag när mamma kom så visade jag henne mina nya koppar och då skrattade hon för hon hade köpt precis såna där på sjuttiotalet och tyckte de var så fina, men de hade väl gått sönder och spruckit sen eller nåt, för de finns då inte kvar och hon hade nästan glömt dem..
Lustigt att man har samma smak som sin mor. Jag tror man anammar den stil man vuxit upp med, kanske..
Ha en skön fortsättning på helgen!

Idag har jag färdigställt en jultavla. Det var kul att få den färdig och kul att direkt kunna hoppa till nästa jobb. Det blir hästporträtt i julstämning.
Igår var jag sjuk och halva dagen idag har jag tagit det lugnt och tittat på TV och så. Men nu på kvällen kom jag igång ordentligt med skissande på ett par riktigt maffiga hästar.
Jag gillar verkligen formen på de här kolosserna. Så magnifika djur!

Måste träna mer på ardenner (och andra raser förstås). Jag har allra mest gjort nordsvenskar. Men jag vet hur jag tycker de ser ut. Måste bara vänja pennan att gå nya spår ;)

Ha en riktigt bra fortsättning på veckan!

Senaste tiden har vi varit i skogen en hel del. Bla. så har jag sågat små granar att göra staket av. Jag fick tillåtelse att ta dem av min bror. Det är i min barndoms skog, ungefär sju kilometer från hemstället.
I närheten, lite nedanför, stod en gång pappas lilla skogshuggarkoja av plåt, där vi satt och värmde oss när vi följde med på hans arbetsdagar i skogen. Det var ett stort hygge där då,(i slutet av 80-talet)men nu har det växt upp ganska mycket.
Man ser inte längre det gigantiska stenblocket mitt på släta backen, som jag fick av pappa när jag var fem år. Nån gång ska jag ge mig in i djungeln och försöka klättra upp på den.
Högre upp på berget finns raststugor, både byns och privata. Min faster hade en. Dit åkte vi ofta med häst och släde på vintrarna och grillade korv, spelade yatzy och myste vid elden och skrev och ritade i gästboken.
Då åkte man alltid förbi häxan, som stod en liten bit ovanför där jag nu hämtat granarna.

Vi kikade alltid med skräckblandad förtjusning upp under fårskinnsfällen när vi passerade häxan.
Tyst stod hon där, helt stilla trots att det såg ut som hon gick. Utan ben fast framåtlutad, som förstelnad mitt i steget. Hon hade två armar hotfullt upplyfta framför sig och mellan dem en krokig nacke med en lång krokig näsa. Mitt på näsan fanns en knöl av en kvist som utgjorde den karaktäristiska vårtan på näsan som ju häxor ofta har. Under näsan fanns en liten utstickande gren som gjorde att det såg ut som häxan gapade lite med sin tandlösa mun.
Armarna i sin tur, hade knotiga fingerstumpar längst fram. Där nacken övergick till näsa var det en knöl och ett kvistöga.
Hela häxträdet var torrt och grått. Man kunde se hur det en gång vuxit vridet mot sols.
Varje gång man passerade var man orolig att hon hade tippat för att ruttna bort.

Men än finns hon kvar! 25 år senare. Häxan är magisk! Jo, hon har brutit ryggen och gått av. Men i hon ligger där med huvudet lutat mot berghällen och de stora armarna med jättefingrarna framför sig.

Hela stammen var helt ihålig. Längst ner fanns ett litet hål där man kan tänka sig att ett litet djur kunde krypa in (under häxans snäva kjolkant).
Inte undra på att folk förr i tiden hyste sådan vördnad för vissa träd och platser. Ger man sig tid att beundra dem inser man ju ...

Morgon. Jag fryser. Går upp och dukar fram frukost till mej och barnen. Händerna värker, armarna värker. Det blev lite gjort igår av bygget där ute i alla fall. Det ser ut att ha regnat. Motvilligt sneglar jag ut mot mitt ogjorda jobb. Brrr.
Nej, nån dag kan man ju va ledig...eller? Nej, jag vet hur glad jag kommer vara när jobbet är gjort... Sätter mig med en ny kopp te. Ja men tänk om man skulle gå ut och göra lite i allafall. Bara binda ihop de där slanorna i allafall..
Och så plötsligt står vi ute i höstrusket och har tänt upp vattenvärmaren och börjat värma granvidjor.
Efter en stund somnar Tilde och jag hinner binda några knaggliga knutar. Och så hinner jag va på det eländiga hönsnätet en sväng också, men det tröttnar man fort på. Medan jag springer fram och tillbaka med varma vidjor och kalla slanor, fixar jag faktiskt lunch åt pojkarna.
När Tilde vaknat och jag gjort allt jag hinner innan hon tröttnar, det tålmodiga lilla livet, då går vi upp och steker pannkaka och svimmar en smula av trötthet.
Just när hon ätit färdigt ringer telefonen. I samma ögonblick kommer lastbilen med ,grattis:D! 84 st stolpar som ska ner i jorden snarast. Lycka!
Oh vad jag har väntat på stolparna, men oj vad trött jag är just nu. Har hållit på så mycket med järnspett och yxan de här dagarna, för att inte tala om släggan...som gick av :/

Vattnet har återvänt till viken. Två vita svanar guppar omkring där nere i spat. Säger kanske världens sämsta svanfotograf.

Här är gropen som jag har grävt till äppelträdet. Den fungerade utmärkt att hoppa över i olika lekar. Men den var jobbig att gräva..

Jag fyllde igen den nästan helt med sand, lera och jord. Jag blandade med tre säckar planteringsjord och lite från det magra potatislandet. Tilde hjälpte till. Jag fick springa och flytta henne flera gånger eftersom jag vattnade flitigt.

Hon pausade med hunden i skuggan.

Det ryms visst hur mycket jord som helst i en grop. Jag har hört att det ska bli som en liten kulle över rötterna också... På med lite extra, och vattna emellan... Det sägs ju att de ska beskäras också.. Men har den här verkligen nåt till övers för det?
Får väl se hur det här överlever..men vi hade då tur med vädret i allafall :)

Hönsen spatserade nyfiket förbi med Röding i spetsen, när jag började gräva. På bilden är Vita och lilla Gullefjun med. Sötisar. Dom är så himla roliga.