Trött och med bister uppsyn satt jag vid skrivbordet och skrev några få ord i en anteckningsbok när jag plötsligt fick syn på den buttra kvinnan i den släckta dataskärmen alldeles brevid mig. Att skärmen är svart, dämpar ju alla små detaljer som en vanlig spegel gärna visar upp. Kanske var det denna förenklade reflektion av ansiktet som lockade mig att omedelbart bläddra till en tom sida och börja dra ytterlinjerna av profilen. .. sedan ögonbågar.. Bara fylla på, inte sudda. Hakan fick jag dock göra om för om man ritar en bild men ser på en vertikalt stående skärm på ett horisontellt liggande papper, blir man alltid lite besviken när man sedan lyfter upp pappret vertikalt för att beskåda resultatet. Det bästa vore väl att rita på ett lutande ritbord, så vinkeln mellan öga och papper blir mer rättvisande än när övre delen av pppret ligger längre ifrån ögat. Jag försöker förgäves fota den vinkeln jag själv ser när jag skissar. Men kameran är inte mitt öga. Jag visar några olika foton av teckningen eftersom att vinkeln jag fotar i också påverkar hur teckningen verkar se ut. Allt ligger som bekant i betraktarens (i detta fall kamerans-dataskärmens- och så småningom ditt) öga. Tipset den här gången är alltså att inte göra som jag- använd ritbord :)