Det känns inte bra att vara uppe för länge när man vet att man ligger back på sömnkontot och har två små att hålla humöret uppe för om dagarna och en massa annat också för den delen.
Men jag kan heller inte sörja förlorad nattsömn när jag nästan förstår hur underbart det är. Natten. Berusad av trötthet och den förtrollade sommarnatten. Det är värt något sen, den dag jag går och lägger mig i tid eller tycker att livet är som en evig, mörk, vinterdag.
Bara sommarnattens ljud. De skiljer sig från resten av året. Som om den vore mer levande. Eller känslan att gå barfota ute i natten utan att frysa och beundra en svan som simmar i viken. En annan natt var jag så varm och det sved i skinnet av hö, sol och myggbett. Hela byn låg och sov medan dimslöjorna dansade upp mot stranden och kröp upp över ängarna. Och doften av nyslaget hö..
Såna stunder som man plötsligt förstår hur härligt allt är. Men också hur flyktig stunden är och hur lätt man glömmer.