Igår gick jag och dottern ut med frukostskålen och kaffet. Solen lyste ikapp med ljudet av smältvatten som trillade i stuprören. Jag hade öppnat åt getterna så att de kunde springa ut ur ladugården och vimsa omkring på gården och gorma lite med kaninen.
Vi tog ut pluggbrätten jord och fröer. Vi gjorde snabbt en plan på kålsorter att så, den sprudlande vårdagen till ära. Jag skottade lite vid snickarboden så vi kunde ställa upp dörren på vid gavel. Tilde satte genast igång att snickra platta pinnar som man skriver kålsorternas namn på. Sen började hon sätta fröer i jorden som jag petat ner i brättena. Spetskål, röd spetskål, blomkål, broccoli och fänkål kom ned i de nya pluggbrättena som jag skulle ha på en hylla i tvättstugan.
Jag skottade mig en gång ut till en liten Boda där jag har krukor och sånt. Där tog jag fram mer att så i. Det blev lite isbergssallad, kålrabbi och röd kålrabbi och lite salladslök. Sist gjorde jag iordning ett större tråg med ett tunt lager våt såjord och gula ärter på. De gror fort så då har vi grönsaker ganska snart -Ärtgroddar, dom är jättegoda.
Det var väldigt mysigt att stå där och pyssla med henne i snickarboden. Hon lekte lite med sina träfigurer som hon har i en egen skåp där inne.

Nu har jag äntligen kunnat fara ut i skogen litegrann. Hela januari var jag besatt av olika krämpor och sjukdomar så det gick inte vara ute mer än några minuter åt gången. Men så testade jag att dra på mig skidorna en kväll i mörkret. Det gick väldans trögt i den mjuka snön. Skidorna sjönk ner minst 30cm. Men jag harvade på ett tag och det gick ju lite lättare på hemvägen.
Sedan kom en vänlig själ och körde skoter ända fram till min gård. Då packas det lite så det blir lättare att åka. Det gick mer än dubbelt så fort att åka samma sträcka igår. Jag fick till och med lite fart nedför backarna. Men på vissa ställen var det söndertrampat av älg. Man ser en massa söta små rävspår överallt också.. Och nu börjar vårsolen lysa så härligt. Första bilden är rävspår som försvinner över bäcken. Andra bilden är min egen spårning sedd från fönstret på övervåningen. Jag åker bokstavligen skidor från bron och rakt ut i skogen. Älskar att ha så ?nära till allt?. Folk som undrar hur jag kan bo så ?långt bort?...

En morgon, alldeles i början av året, när jag legat kvar länge i sängen tittade jag ut och fick se en orre sätta sig på en gren utanför.. var det verkligen en orre? Jo?, och där en till alldeles brevid, och där en till och en till.. över tjugo stycken mörka klumpar i träden. Plötsligt dflyger de iväg till en annan gren eller sträcker på sina graciösa halsar. Så fina.

Årets näst sista dag. Jag gick upp och virkade färdigt en mössa av grått ullgarn som jag fick i present för några år sedan. Direkt den blev färdig gick jag ut för att prova den. Jag var blek och trött men jag behövde röra på mig och uppleva något ute i friska luften.
Skogsvägarna är inte plogade. Men under det översta snölagret ligger ett skoterspår som stöttar lite. Jag gick en bit efter vägen. Flera orrar flög upp framför mig. Det var säkert fem stycken och ännu fler legor gick Jg förbi. De ligger i små minigrottor under snön och flyger upp om men kommer för nära. Man blir skitskraj varje gång haha. Den sista som flög upp var faktiskt en ripa tror jag. Jag trodde ripor bara fanns i fjällen, men jag vet att det finns åtminstone dalripor i den här skogen. Men kan de vara helvita? Jag hoppade över en bäck och fortsatte uppåt över några klippor. Där borta finns en fin favorittall. Den är väldigt urholkad av hackspett eller annat. Det är stora hål. Skulle kunna bo en hel ugglefamilj där. Stammen är tjock men grenarna är brutna och flätade i varandra. Jag hittade även en ny portal. En kullfallen liten tall med rötter som vuxit som en ring. Med tanke på att det är nyårsafton idag så kom jag att tänka på just portaler och att jag gjorde ett liknande inlägg inför nyår 2019 eller vad det var. Googla ?dunsaluns portaler?. Det är lite häftigare portaler av snötäckta trädstammar som vi gick och red igenom. Jag, Tilde, Dunsa och Spöket. Men den här promenaden blev tillräckligt magisk för mig ändå. Det gäller att ha fantasi. Gott slut och gott nytt på er alla

Jag har svårt att vända hem igen. Jag vill se hur det ser ut efter nästa krök. Hur stor är myren? Vad finns bakom nästa udde? Hur långt kan man se om man klättrar upp på srenblocken. Är det där verkligen en Sten eller ett djur?
Möjligen har detta med min fantasi att göra. Men jag har svårt att låta bli att gå längre bort. Det värst är att ibland mörknar det fort. På vintern när man åker skidor är det lite lättare att spåra sig hem. Nu måste man minnas hur man gick. Det finns smala sund mellan myrarna där man tar sig över torrskodd om man lyckas hoppa på rätt tuvor. Myrarna breder ut sig som stora sjöar. Jag går efter strandkanten och över en liten ås, in i en högtidlig lövsal. Här finns lämningar efter människor. Stora stenar är murade på varandra till något. Det ser ut som en jättestor upphöjd eldstad. Eller är det ett altare? Fantasin är gränslös .. Längre bort finns en liknande stenhög. Den är murad med ett stort hål i mitten. Det ser ut som en liten ugn. Myren är stor men den beordrats biten har bildat en liten sjö. Runt sjön ligger vita svanfjädrar här och där i den gula mossan. Där ligger också röda små pärlor utströdda. Tranbären är så vackra. De är också goda trots att de har en väldigt kärv smak.. jag äter upp dem och går hem igen.

De här lingonen. Arton stycken på en enda gren. Små ris, men många bär på varje.. Livet på en pinne.. det brukar man väl säga. Hönorna sover på en pinne om natten. De kan vara trygga. Ekorrarna sitter också tryggt uppe på sina pinnar. Jag gick förbi lingonen. Jag vandrade bort mot skogsbrynet. Utan mål. Jag har en pinne ibland när jag går. Det är en rönn. Min ormpinne. På soliga sommardagar gillar ormarna att komma fram och sola sig. När jag går med pinnen kan de känna vibrationerna i marken och ringla iväg tror jag. Om jag går över våtmarker kan jag känna mig för med pinnen så att marken håller. Jag har alltid haft stor respekt för myrar. Ibland när jag går på vissa ställen är den min björnpinne, även om jag absolut inte vet hur den lilla pinnen skulle kunna vara något skydd mot en björn.. Pinnar är bra att ha. Jag brukar samla olika pinnar för olika ändamål. Jag vill ha en tjock pinne i hönshuset så jag kan skrapa matrester ur en skål från köket och knacka sönder äggskal med. Alltså, de äggskal som hönsen får tillbaka efter att innehållet är urtaget. Jag brukar ha andra pinnar till att bygga med. Vissa är bra till en grind eller en hage. Vissa är tunga andra är smidiga som vidjor och vissa är bara grånade och vackra... vi fattar inte hur stor betydelse pinnar har, vi människor. Om vi skulle märka det och uppmärksamma allt hade vi ju inte tid med något annat. Men jag tycker ändå om att påminnas om att varje liten pinne är en del i hela kreationen och att vi kan ha så mycket nytta av dem. På den här lilla, lilla pinnen, hänger arton lingon. Vi kan plocka lingonen, men glömmer vad den pinnen var värd...
(Ok,ok.. det heter kanske inte pinne.. men det är det ändå...)

Gick hit en kväll.. Fick plötsligt en väldig längtan till skogs. Och steget är ju inte långt, då jag bor där jag bor.. Det blir en bit att gå genom skogen. Det var rätt sent men såhär års behöver man ju inte elda eller nåt för att sova i en liten stuga. Den står på myren alldeles vid kanten av en liten sjö eller skogstjärn. När man tittar ut genom fönstret har man vattnet alldeles inpå. Alldeles tyst... och på morgonen när jag och hunden skulle gå hem igen hittade jag en handfull hjortron, och några till... och några till...

En regnig söndag när man öppnar ladugårdsdörren, sitter en liten där i ljuskäglan. Den har trillat ner från sitt bo i taket på övre våningen... Den va så liten, men den satt där alldeles mitt framför mej. Utanför singlade svalorna omkring mellan regndropparna i jakt på mera mat åt de små i boet.

Uppe i taket var mycket riktigt ett svalbo

Jag klättrade upp på höladan och såg tre ansikten sticka ut ur boet.

Jag hittade en stege, med några decennier på nacken, som jag reste mot takstolen. Men den var lite svajig så jag klättrade inte ända upp. Tänk om jag hade kunnat lägga tillbaka fågelungen. Den är ju stor nog att börja träna att flyga, men den behöver ju mat av sina föräldrar.
Det var långt ner till golvet på marknivå, där den satt under mej och den ynkliga stegen. (Man ser den som en prick på nedre bilden)

Jag klättrade ner igen och satte mig på en stol på höladan och lyssnade på regnet som tilltog mot plåttaket.
Tjipp, tjipp tigger den sina föräldrar om mat. De större svalorna flög in med mat åt syskonen i boet. Jag måste nog hämta upp den i alla fall tänkte jag...