ikväll när jag var ute och spatserade runt ägorna med min stora kälke och några halmbalar fann jag ett nytt fynd bland bråten. I bagarstugan på en bänk där jag lagt undan en ful virkad duk, en gammal oanvänd skurmopp från 62 ,en tvättstöt och ett par mattpiskor låg en liten loke!
Under alltsammans kikade den fram. Jag har ännu inte tagit reda på allt vi fick med vårat husköp. Men eftersom den stackars ladugården revs och brändes upp blev jag väldigt glatt överraskad att hitta denna.
För alla er som inte är hästmänniskor kan jag berätta att det inte var någon liten pojke med namnet Loke som låg där på bänken, utan den främre delen av en gammal dragsele som använts till hästar.
Men nu har Loke blivit ett vanligt tilltalsnamn och hur kan det komma sig? Har det något sammanhang?
Ja! Detta seldon har troligtvis fått namnet efter sin form "låga" , loken är smidigt välvd som en eldslåga av trä för att passa hästens nacke/ hals.
I historien hade vi en fornnordisk Gud eller "van" som kallades Loke/Loki. Han åsamkade ofta gudarna olika problem och många skulle kalla honom ond, eftersom han fungerar som en slags antagonist i gudasagorna. Därför kallas han den oförutsägbara lågan - Loke.

En loke brukar vara buntad med filt eller skinn på insidan för att inte ge hästen skavsår också brukar man ha en rem eller dyl. högst upp för att hålla ihop den.

Tilde följde med ner med kälken för att lasta halmen. Kanten på kälken är en ram som jag byggde åt hönorna i somras, den kom inte till någon bra användning förrän jag hittade kälken. Så trillar inte flickan av ...

Vi fick små, söta, fina, goa vaktelägg av ett par snälla människor. De hade köpt fyra kaniner som fick åka med oss när vi ändå skulle iväg och hämta getter på samma ställe.
Det var ganska lång väg så de ville ge oss något som tack för hjälpen.

Man får inte koka dem för länge. Tre minuter räcker gott och väl..

Jag trodde inte det var möjligt att fästa sig så här mycket vid en get, och på så kort tid också. Jag har väntat i fem år på att kunna skaffa getter igen, något jag inte ens trodde att jag skulle kunna göra ibland. Men hoppet och turen... Sen är min lilla get en dotter till min första killing Julia också, en väldigt trevlig liten get. Julias mamma, i sin tur, var min allra första get och henne hade jag lite problem med, inte minst från början. Chanell hette hon och hon var ca nio månader när jag köpte henne och aldrig hanterad. Det var svårt att tämja henne, hon var mycket hispig och verkade nervös. Jag kom aldrig riktigt överens med henne, trots att jag lade ned mycket tid på att bli vän med henne. Hon tyckte inte om att bli hanterad, även om vi tränade på det varje dag.

För at vara lappget hade hon väldigt stora juver och mycket mjölk. Men tyvärr ville hon helst inte låta sig mjölkas, så det blev inget av med hennes mjölk för mig. Julia hade mycket mindre juver, jämför melon och plommon i storlek. Och Gullie som jag har nu verkar ha ärvt Julias anlag och hennes juver syns inte alls än, de är helt täckta av tjock vinterpäls. Det är ju säkert praktiskt när man är lappget och ska gå ute i snön, men jag hoppas att det ska gå bra att mjölka henne ändå. Man vill inte att det ska falla ner hår i mjölken, en del brukar raka sina getters juver...

Jag har haft Gullie i drygt en månad. Hon var bara någon enstaka månad yngre än Chanell när jag köpte henne och uppfödaren sa att hon inte hade tid att träna så mycket hantering, men hon är redan tamare än vad den förra geten hann bli på tre år. Det handlar nog inte bara om hantering, miljö och "bonding", det är nog ganska individuellt hur tillgivna de blir till sina människor. 

Å andra sidan måste jag tillägga att Chanell var en mycket bra getmor och getmormor och fungerade bra i getflocken och så. Hon var också mycket nyfiken på min egen bebis, som jag fick under tiden jag hade getterna. Hon ville inte gärna komma i närheten av folk, men lille Viggo nosade hon gärna på. Och fastän hon var skygg för oss så gick hon emellan när pappan busade med bebisen på gräsmattan. Jag hade tagit upp Chanell och hennes lilla killing Frejja för att vänja Frejja med folk. Bebisen Viggo låg på en filt på gräsmattan och Chanell höll sig så långt ifrån som kopplet tillät...ända tills pappan kom och började busa och "morra" mot bebisen, då blev Chanell orolig och gick fram för att rädda den lille!

 Gullie betyder Guld på sydsamiska, hon och hennes tvillingsyster Silpe (silver), är Julias första helvita killingar. Det är ganska vanligt med helvita lappgetter, men jag själv har mest stött på spräckliga eller fläckiga. Gullie var ju lite skygg när hon kom, men jag leder henne in och ut till hagen varje dag och lockar henne med hö och visar henne smaskiga kvistar i hagen. Så på kvällen när Tjeehpes rusar in i kätten för att mumsa hö, kommer Gullie gärna ut till mig igen och kollar vad jag pysslar med hos kaninen. Hon hoppar gärna upp på foderkistan, så hon får lite hö där. Det är perfekt höjd för att kolla igenom och känna på henne. Sätter jag mig där står hon gärna kvar och får kramar. Så jag kramar och kramar och förvånas över att man kan tycka om en liten get så mycket!

Jag och Gullie 2015

Jag och Julia med hennes första killing, Stark 2009

Gullies mormor, Julias mor, Chanell står upp längst bort i bild. Framför henne ligger pappa Ville och deras dotter lilla Frejja. Längre fram, Julia och Stark, som snabbt växte ikapp sin mor! 2010

( de ser toviga ut för att de blåste mycket och de hade vinterpäls kvar)

Himlen lyser vinterskär och träden är alldeles vita. På marken ligger ett nytt fluffigt lager med snö.
Igår var vi ute och åkte släde i kylan. Det var -25 grader, men vi fick komma in i grillkåtan och värma oss med choklad och kaffe och mackor. Eftersom det var så kallt blev det inga bilder från gårdagen. Men nu har jag sett att min kära vän har finfina bilder från slädturen på sin blogg, så jag kan hänvisa till www.sandraviklund.se för den som vil skåda en frostig mule mm. Hon har alltid fina bilder! Klicka här.

Idag kröp graderna uppåt däremot och jag knäppte en bild på vovven som studsade efter mig ner mot getterna.

Hon får bara komma ner till getterna när de är instängda i hagen eller kätten, så hon inte kan jaga dem. Jag försöker ju vinna deras förtroende och det går faktiskt ganska bra. Gullie är modigare och kommer fram och slickar mig på hakan. Tjeehpes tjurar lite i ett hörn.

Nu ska de få komma ut. De vill gärna in i ladan och igår när det var så kallt fick de vara inne så de inte skulle bryta sig ut medan vi var borta. Egentligen ska de ju kunna gå ute jämt, men det ordnar sig...
När jag parkerat dem i hagen lockar jag på hunden som snällt sitter kvar uppe på gården.

Gullie är modig och nosar. Det är nästan så att det är hunden som tvekar ibland. Hon skulle få komma ner för att följa mig och hämta lite hö.

Fast för att hämta hö måste vi gå genom gethagen. Det blir spännande. Jag filmade faktiskt det, men filmen lyckades inte laddas upp, så vi får se om jag lyckas sen..

Gott slut!

Nu har jag klätt mig och målat mig i ansiktet för att gå på galejj. Det är inte ofta man kommer ut på sånt, men nu har jag köpt nytt paljettlinne och halsband och allt. Det är inte ofta jag shoppar sånt. Och ännu mer sällan kanske att jag väntar i soffan alldeles själv med ett vinglas, på privatchauffören. Annars brukar jag pyssla på in i det sista.
Jag är taggad för julfest nu, men kanske, kanske ändå att jag somnar här i soffan en stund.
Det är ösigt nu ;)
Ha en bra kväll!

En av årets mörkaste och tröttaste morgnar. Men vad gör det när man får spendera den med de här små sötisarna.
Morgonfrillan MollyTildeMi

Och brorsan framför julkalendern

Gullie, sugen på frukosthö

Och Snurre med sin tjocka vinterpäls..

Ha en fortsatt bra dag allihopa!

I förra inlägget visade jag vintervägar. Nu kan jag avslöja att vi åkte till Vilhelmina och köpte lappgetter! Som jag har längtat!
Nu står de i ladan och tuggar hö.
Om det var vintervägar i helgen så är det rutschkanor nu. Det är nästan med livet som insats som man glider och snavar nedför åkern i mörkret med det skramliga vattenhinken. Jag måste hålla fast mig i ladudörren, som knarrar och gnisslar. Kaninen tar några hungriga skutt när han hör att jag kommer och getterna bräker försiktigt i sin kätte.

Jag ger kaninen mat och vatten och petar bort några pluttar innan jag går in och sätter mig hos getterna. De är rätt så skygga men inte helt omöjliga. Jag och Viggo har försökt muta dem med Husman och morötter, men de står bara och kramas förskräckta i ett hörn. Men jag har varit med om värre panikslagna getter så de ska nog tina upp efter ett tag. De tyckte bättre om hö och det åt de till och med från mina händer. Med fingrarna instuckna i en hötuss som jag satt gömd bakom, kunde jag känna deras mjuka mular(?) leta försiktigt efter de godaste stråna. Det är lite kräsna varelser getter, så man blir ju glad att de gillar höet som jag fått ihop här hemma.

Getterna är ganska små, de är inte riktigt fullvuxna än. De är killingar från i våras. Även om de kan få killingar redan första året så fortsätter de att växa till sig och bli "vuxnare" sen. Mest tydligt syns det på bockarna. Den här bockkillingen har mycket kvar att växa och förändras, även om han redan nu har ett par kraftiga horn. Geten kommer nog att få längre och kraftigare huvud, lite större kropp och en benigare rygg. Eftersom de är lite skygga och det är mörkt i ladan på morgonen så är bilderna inte de bästa. Men här är Tjeephes , bocken. De har sydsamiska namn och Tjeephes betyder fläckig. Han har en tvillingbror kvar hemma på Forsnäs Hemman, som heter Naalte.

Och här är lilla Gullie. Hon har en tvillingsyster kvar på Forsnäs Hemman, som heter Silpe. Deras namn betyder guld och silver på sydsamiska. De är de första helvita killingarna som Julia fått. Julia föddes här hos oss och var min favoritget tills jag blev tvungen att sälja alla getterna och sluta helt i några år. Så det är ju kul att få en killing av just henne att börja om med.

Gullie fick hälsa på lilla kaninen genom dörren. Hon såg väldigt nyfiken ut och gick fram och nosade. Om jag sätter galler på insidan av kätten kan han komma in och hälsa på dem sen. Hade det inte varit så otroligt isigt och halt hade jag tagit ut dem. Men snart blir det nog bättre underlag. Just kring ladan är det nästan omöjligt att gå.
Det är lite svårt att slita sig och gå in igen, från den mjuka halmen och ljudet av hö som tuggas. Men nu måste jag börja jobba!
Jag har julkort till salu. Kom och köp!

Nådedagar. I år har det varit gott om dem.
På hösten, när man ska plocka in trädgårdsmöbler, vintra i trädgården och skydda eller göra färdigt saker innan vintern kommer, finns en viss tendens till att vissa saker ändå blir lämnade eller T.o.m Uttagna på gräsmattan igen (t.ex.leksaker). Det finns saker som man hade velat hinna bygga innan vinterkölden gör fingrarna stela eller snön har täckt över allt.
Det kan räknas som ordningsamt att ha allt klart i god tid. Förr trodde folk att tomtarna på loftet kunde straffa folk som inte var ordningsamma. De kunde skapa ännu mer oordning om de inte trivdes. Men många gårdstomtar var istället hjälpsamma och höll ordning. Nu i advent har jag hittat ett par tomtar på höloftet.
De verkar inte bry sig om att jag fortsätter att nyttja alla nådedagar jag får, till att göra ytterligare något på mitt "farm-projekt".
I helgen har det varit milt väder och det är ju skönt när man slipper frysa. Men jag skulle ändå bli glad om vi fick lite mer snö innan jul :)

Förlåt, bildkvaliteten, men såna här tomtar är väldigt snabba så det är svårt att få en skarp bild.

Ha en bra, ny vecka nu alla!
Mys lite extra och stressa inte!