När jag skulle hämta sonen ikväll från träningen i stormen så vände jag mig om och fotade snabbt norrskenet som lyste starkt som en virvel över gården. Tyvärr kunde jag inte fånga det så bra med telefonkameran. Oj vad det blåser. Det var ett väldigt starkt norrsken som följde mig över skogen ner mot människobyn, men det var såklart nästan borta då vi kom hem igen.

Smoothie, omelett och te. Recept.
Jag var ute med skidorna på morgonen. Soligt och ganska hård snö så det bär bra över myrar och i skogen. Det porlar på vissa ställen under snön. Tuvor sticker upp mellan de smala björkarna och det växer en här och där. Det är typiskt här i Myrlandet. Jag spelade in lite porlande och hackspettar och talltitor på en film som jag lade ut på ?Myrlandets friskvård och Pennspår? på Facebook. Det är mitt företag. Här kommer mer friskvård. Den här stadiga frukost-lunchen är gjord med fokus på vad som är nyttigt för mig. Jag har varit trött och behöver friska upp mig?

Omelett:
Blandar ägg med keso och torkade trattkantareller, pyttelite salt och lite peppar. Smälter en rejäl klick ghee i stekpannan och lägger i hela smeten. Strör över lite sesamfrön och linfrön innan jag vänder den. Den håller inte ihop när jag vänder, utan det blir som fyra delar som jag vänder med stekspaden.
Smoothie:
En avokado, två nävar rivna spenatblad, en tsk spirulina, 2,5dl rödbetsjos, 2dl äppeljos, 1tsk gurkmeja. Mixa med mixerstav.
Te:
Kokt vatten med lite torkad rölleka inknökad i en tesil. Det får dra länge medan jag äter.

Det är så mycket som händer samtidigt. Och det är som om folk lever i olika världar. Allt syns och hörs, man blir översållad av information. Det är sportlov. Vissa reser till fjällen och vissa vänder på slantarna för att ha råd med ett till mål mat varje dag då barnen inte äter lunch på skolan.
Man undrar hur det ska gå med de stora makthavarna och länderna och bankerna och mat och material och miljö.
Det man kan göra är att ta en promenad i vårsolen. Är det fegt att inte sörja naturkatastrofer i andra länder? Eller blir det bara för mycket att bearbeta all världens olycka som man nätt kan bära med sig k telefonen vart än man går.
Lämna telefonen och gå ut. Sätt dig på bron och lyssna på fåglarna. Eller sola i vårens strålar. Jobbar du på dagarna så kan du ännu gå ut om kvällarna och skåda stjärnhimmeln. Det är väldigt mycket norrsken den här vintern också.
Det är förändringar i solen och i jorden och planeterna radar upp sig som aldrig förr.
Jag smygkikar på korparna och de tjuvkikar på mig. Flyger bakom trädtopparna så jag inte ska se dem.
Jag ställde mig mot ett stort träd och kände vinden runtom. Det blåste kallt men solen var varm bakom trädet. Det finns mycket man kan känna och uppleva och njuta av utan att hela tiden vara involverad i allt som händer. Det är en sån tid då man så lätt blir splittrad och allt man ser omkring sig verkar superviktigt. Men det är inte det. Snön har smält i veckor nu. Det ligger mellan några minus och några plusgrader, så snön är hård när den tinar och frusit till på natten. Jag är glad för att min bror körde skoter hit för ett par veckor sedan så jag har en promenadväg att gå på, på skoterspåret. Jag vet inte hur det ska gå med allt. Det är både det ena och det andra. Men ibland så hjälper det inte att stressa på och försöka lösa allt. Man gör det man kan. Sen får man se till att vara där man är och uppleva livet med sin egen kropp. Den är ju ändå med trots att tiden är ny. Jag har motionerat min idag. Och jobbat. Jag gör det jag gör, resten kommer att hända eller inte hända beroende på hur det faller sig. Bara håll i hatten och följ med, för nu går det undan. Streta inte emot men försök inte heller fånga varje våg. Flyt över dem. Du har alltid dig själv .. och oss andra, vänner som du kanske inte känner.

Jag är alldeles för oinsatt för att kunna debattera. Därför skriver jag lite frågor istället Jag kan egentligen inte säga emot så mycket eftersom jag inte har hela bilden. Men vem har det? Ingen kan ha hela bilden. Inte västerländska media, inte österländsk media inte socialdemokrater, minoriteter, naturfolk eller bankmän. De flesta är dock överens om att vi vill ha fred på jorden. Vi vill ha mat på bordet och de flesta mår bättre även av att se sina grannar mätta och nöjda.

Krigen måste sluta på något sätt. Så som vi nu hållit på att bråka om naturresurser och religion mm måste vi såklart sluta med. Någon måste svälja sin stolthet och vara tillmötesgående. Jag gillar inte Trumps sätt att föra sig, han agerar som en översittare av rang tycker jag. Jag känner inte till hans innersta mening och önskan så jag kan inte uttala mig om han är en ond eller god människa, vem kan det om någon?
Jag har sett honom tilltala folk på ett väldigt kränkande sätt, som jag inte tycker om. Han bryter dock normer vilket kanske är nödvändigt då vi lever i ett ohållbart samhälle vad gäller konsumption, krig, natur/miljö, hälsa osv.

Klart är att vi måste tänka om på många punkter i hela världen. Krig måste sluta men måste man förödmjuka någon så? Jag kan uttala mig om att jag inte gillar Trump eftersom att jag hört honom tala under flera tillfällen i några års tid. I början var jag förfärad och rädd för han verkar fullkomligt galen. Men ibland så är jag också förundrad över hur mycket hans sätt visar oss hur saker i den stora världspolitiken och världsekonomin styrs på ett galet sätt under yta och fina ord som demokrati och frihet fast det blir lite diffust när man får inblick. Vad gäller Putin så har jag aldrig riktigt hört vad han har att säga. Det skrivs så mycket om honom, men jag får inte grepp om vad han själv har för agenda. Det verkar ju inget vidare, men hur mycket vet man egentligen?

Det värsta är när folk tar ställning, krigsställning, avskärmar sig till ett av leden utan att försöka se sin motståndare som like. Att inte försöka förstå och försonas. Det är enfald. Det är sådant som upprätthåller krig. Jag själv faller i fällan och blir krigisk i sinnet när jag ser hur en mindre spelare blir mosad och hunsad och kämpar för sitt liv och sina rättigheter men slås ned av större makt. Man vill hjälpa och stå upp för rättvisan. Visa att man försvarar det goda med blod svett och tårar. När vi väl bestämt oss för detta och gått in i rollen som kämpe på de godas sida. Då finns det snart ingen bortre gräns och vi kan lika gärna hamna i att önska livet ur en stackars rysk soldat som kämpar för sin rätt att finnas på jorden oavsett om han tvingats till att kriga eller verkligen tror att han i sin tur strider mot ondska och västerländsk orätt.

Jag förstår inte heller varför det är sunt att tro att man kämpar för fred och kärlek när man skickar en massa vapen. Det är ett sånt hyckleri. Men då är jag väl bara naiv? Vi fortsätter bara sitta här och kolla Netflix och instagram och skicka vapen. Byta profilbild på Facebook som visar att vi bryr oss och står upp för rättvisa. Men vem går till fronten och frågar vad som hände? Vem är där och medlar för fred? Vem ställer sig i skottlinjen och begär eldupphör?

Vilken mor ger lillasyster en kniv så att hon kan stå upp mot storebror? Är det att bry sig om? Är det kärlek? Kärlek är att ställa sig emellan och låta bådas röster bli hörda. Att se till allas behov av att bli förstådda. Att bestämma sig för att en person eller makt är ond och inte går att resonera med är att upprätthålla krig. Men varför i hela friden inte låta lillasyster komma till tals? Låt röster bli hörda. Våld kommer som en sista utväg när människan inte blir hörd eller får sina behov mötta. Det är handling född ur rädlsa. Vissa verkar girigare än andra vilken är ett problem såklart. Vi alla vill överleva. Vi hade kunnat vara på en nivå där alla önskar trivas frodas och fröjdas istället för att bara överleva. Det fostrar en härdad eller förhärdad mänsklighet att kämpa för att överleva. Vi måste göra oss själva och varandra gladare än så. Sprid lite kärlek åt alla håll. Det är något gemene man faktiskt kan påverka genom. Hylla den du gillar istället för att hata den du inte resonerar med. Du ger energi till det eller den du pratar om. Så nu ska jag sluta prata om det här. Ops

Jo, en sak till bara. Svenska folket ville på 90-talet så gärna vara med i en förening för fred och frihet och kunde tänka sig att ge bort del av sin suveränitet och dyra medlemskap bara för att få vara med i EU. På senaste åren har samma folk skanderat att de vill vara med i en förening för krig mot krig mot att ge upp tillgångar och viss suveränitet till annan makt. Nato är ingen mysig klubb som värnar om människor, de krigar hänsynslöst. Det finns inget rättvist med krig. På 90-talet då vi skulle gå med i EU var det för att få en bättre värld och leva i fred och utbyte. Det var som om krig var förlegat och barnsligt. Nu vill folk stå upp för demokrati och bekämpa orättvisor med krig igen..

Ibland behöver man säga åt sig själv. Hamna rätt utan att överdriva. Stanna upp och lyssna in liteGöra saker lite långsammare, ta tid att känna efter vad som egentligen behöver göras. Jag har massor med städning som behöver göras eftersom jag har varit sjuk hela veckan. Men jag har även hört mig själv tjata om att jag önskar att jag bara fick sätta mig och måla i flera veckor. År?. Men jag vet ju också att jag har kört fast med min senaste målning. Den är inte rolig längre. Bara en massa skuggor och grenar som inte stämmer. I månader. Månader av att när jag äntligen får tid att måla så är det detta. Men jag håller i, för jag vet att jag kommer bli så befriad när jag blir klar. Och jag vet att det inte tjänar någonting till att hoppa över slutet att inte färdigställa och bara gå vidare.
Det är svårt att sätta sig och måla när jag vet hur mycket som borde göras. Men om jag målar en timme så kommer jag liiite närmare ett resultat med bilden och samtidigt lär jag vara väldigt motiverad att röja upp när jag väl lyfter rumpan av stolen. Det gäller att strukturera sin kreativitet. Haha. Vata är den dosha som gör oss fantasifulla kreativa och vill göra saker snabbt. Men hon är inte så bra på att färdigställa, hon är inte heller så bra på att göra en sak i taget. Det krävs att man använder sig lite av en hårdare pitta för att bestämma en struktur och sedan försöka hålla ut med hjälp av den stabila Kapha för att nå ett mål trots att vata skruvar på sig där på stolen och vill sticka iväg och göra annat. Jag måste balansera min oroliga vata idag. Struktur och uthållighet. Att skapa ett utrymme av tid är väldigt behjälpligt för att få ordning på vata. Långsamhet är en av Kaphas egenskaper. Det eliminerar stress och det finns utrymme för att göra en sak i taget och skapa framförhållning. Idag har jag också medvetet valt att göra saker baklänges. Att måla först och städa sen kan verka lite ologiskt, men det är en träning i att kunna jobba med målandet även om allt runtomkring inte är perfekt. Jag målar absolut bäst om allt i övrigt är städat och i ordning men det kan vara en bra träning att bli snabbare på att komma igång med målning och att kunna göra lite varje dag istället för bara när det känns perfekt. På så sätt nyttjar jag mitt vataöverskott först, hon är ju redan här och är kreativ och vill skjuta upp städningen. Varsågod vata tag plats och måla en stund. Hon kämpar på med skuggor och ljus i snön på bilden 20 min till. Sen är hon trött. Då kan pitta ta vid och städa. När hon blir trött ska jag låta saktmodiga kapha ta vid för en mer passiv aktivitet som att titta på skolmaterial eller gå en promenad eller vila.

Är urbefolkningar finare än vanliga människor som bor i förorten och har släkt från olika länder? Vad är en urbefolkning och hur kan den bevaras? Varför ska den bevaras? Är det skillnad på urkultur och urbefolkning? Är det kulturen som är mer värd att bevaras? Ett hållbart sätt att leva? Få människor är över hundra år gamla, så varför är det så viktigt att bevara det som är äldre än så? Eller hävd äldre än så? Vårt folk har bott här i hundra generationer men jag själv har inte bott här längre än du eftersom vi är lika gamla.
I många politiska frågor tycker jag att urbefolkningen ska gynnas, men det har inget med gener att göra, det är mer en tradition av att bevara landet och leva i fred med jorden till skillnad mot vad vinstdrivande kolonisatörer brukar vara intresserade av. Men om en person från Syrien går ut här i Norrbotten och odlar ekologisk potatis och lever ett harmlöst liv så gynnar jag hellre honom än en infödd norrbottning som vill exploatera jorden. Det handlar om hållbarhet inte om genetik. Så alla som gör bra saker ska känna sig lika värdefulla som vilken urinvånare som helst. Det handlar inte om var dina förfäder gjorde för gott, det handlar om hur vi förvaltar vårt gemensamma arv. För alla människor är av jord komma och har rätt att leva på och av denna jord oavsett vilken kvinna som födde dem. Men varje människa är också skyldig att leva så bra som möjligt för sina medmänniskor och en hållbar framtid.
Bilden är tagen från mitt köksfönster en dag då renarna kom upp på gården och letade vinterbete. De går häromkring på vintern. Jag blir glad när jag ser dem. Jag hoppas att det kan fortsätta finnas traditionell renskötsel i framtiden, men vi vet fruktansvärt lite om samerna och deras kultur fastän vi är som grannar. Varför lärde vi oss inget om det i skolan?

Gethagarna i Myrlandet.
Jag skaffade mina första lappgetter 2007. Det fanns inte många då. Jag var med i genbanken för att bevara den här gamla rasen. När jag flyttade till Mellanboda hade jag fyra getter. Mina getter fick killingar och jag var inne på femte generationen 2024. Getter är inte det lättaste att stängsla in alltid. Vissa delar av mina hagar är risgärdesgård med kompletterande eltråd. Det blir komposterbara sånär som på eltrådarna. Jag ville bygga så för att se om det gick. Det går. Jag ville prova göra ost för att se om det gick. Det går. Jag ville prova slakta och göra naturlig mat från gården. Det går. Jag ville prova göra korv som man kan sälja.Det går. Nästa söndag står jag på marknad i Sjulnäs och säljer korv och något skinn tillsammans med lite grejer från mina Pennspår. Det blir inte så mycket, men det är saker som jag gör när jag inte håller på med friskvård. Det mest hållbara är att leva av det man gör..

   Ikväll gick jag en promenad. Det körde bilar på landsvägen. De körde fort och med helljus på i mörkret. Jag svängde av och gick in efter skogsvägarna istället. Det finns inga gatlysen i skogen. Men ikväll var det bra med månljus och det är bara en gatlykta per infart här, så det blir ungeär en per kilometer. Nog är det ju ändå mörkt på sina ställen trots månljuset. Men det ligger åtminstone inga huggormar och solar på vägen så jag går med trygga steg. Knastret av grus under mina kängor kan nog skrämma bort någon älg eller så.

 Det var lugnare att gå i skogen, allt är ju skog egentligen, men här var det ingen trafik. Jag tänkte på att många tycker att det är obehagligt att gå i mörkret. De vill kunna se allt omkring sig för att vara trygga. Jag tänkte på att det är någon slags falsk trygghet. Jag litar på de här björkarna jag passerar, och på stenarna och mossan och till och med på björnen. Antingen att den ska höra mig och gå undan och gömma sig eller att den redan har gått och lagt sig eller i värsta fall så tar den mig, men det vore ju ändå så otroligt så det har jag inte energi till övers för att oroa mig för. Månljuset räcker gott för att jag ska se vägen och då vet jag att jag inte går vilse i alla fall.

Efter några hundra meter så glimmar det till mellan de svarta träden. Det är Viktorias gård. Sist jag gick på den här vägen så såg jag en ungräv som vek av från vägen och slank in i buskaget bakom hennes fuse där hon har sina höns. Jag knackade på hos henne för att varna för räven. Hon öppnade och skrek av chocken. Så ofta får vi besökare til fots här i skogen haha. Det var bara hunden som hade hört att jag knackat på dörren så den skällde. När hon skulle släppa ut hunden så stod jag bara där på bron och hon blev tvärrädd fastän jag hade backat så jag inte stod alldeles nära, för jag visste att man kan bli förvånad om man får oväntat besök utan bil här. Men hon har bott här större delen av sitt liv och hon är en hårding egentligen. Jag hälsar inte på henne ikväll. Jag har hostat i två veckor och vill inte gärna hälsa på någon. Jag borde egentligen inte ha gått så långt då jag varit sjuk. Men det var så stressande med bilarna så jag tänkte att det var lugnare att gå småvägarna hem trots att det blir lite längre.

Jag bestämmer mig för att inte planera så mycket när jag går. Låta tanken vila och njuta av naturen. Benen går av sig själva och jag åker bara med. Det är vackert trots att man inte ser det vanliga. Man ser till exempel detaljer i molnen och stjärnorna och trädens siluetter. Skuggor och upplysta stenpartier. 

Efter ett tag kommer jag till en sandig korsning med några tallar i mitten. Jag rundar tallarna och går nedför backen. Det är inte jättelångt till där nästa gård stod en gång. Den brann ned på 70-talet så nu serr man bara lite rester av fuset där. Det är lite svårt att föreställa sig hur ladskapet såg ut här då marken var urdikad och uppodlad. 'då det var åkrar och ängar mellan skogspariterna. Man kan fortfarande tydligt se de raka diken som grävdes i miltal i noga uträknade strikta mönster genom myrlandskapet och att det växer gräs istället för lingonris där det förr odlats korn. Där står rangliga glasbjörkar tätt i tuvorna mellan dikena istället för tall.

När jag kommer nedför skolbacken kan jag gena mellan skogsvägarna ner till den väg som leder till mitt hus. Jag säger skolbacken fastän skolan för länge sedan är borta. Den stora bygnaden timrades ner och det syns knappt ett spår. Där gick en gång hundra skolbarn trots att det bara var från ett tjugotal hus utspridda i Myrlandet. Jag menar, hundra skolbarn på tjugo gårdar, det fanns ju barn som var både före och efter skolåldern i gårdarna också, så det måste ha varit gott om ungar i alla fall. Jag har läst i boken om Myrlandet att det ska ha varit några familjer som var lestadianer här. Skogsbolag har rustat skogsbilvägarna här uppe men jag undrar hur det är med stigen jag går på. Den är stenig och smal och kan aldrig ha varit bilväg. Har den bara trampats av fötter, hovar, klövar och tassar ända sedan skolbarnen gick upp den för hundra år sedan? Månen bländar mig mellan de höga täta granarna. Jag måste skymma med hnden för att se var jag sätter fötterna så jag inte snubblar. Mellan granarna kan man ana små ljus från Mickes gård. Där hade de en liten affär med det nödvändigaste då det begav sig. Över hans gård har Sveaskog ett vägservitut och en övervuxen väg som går ända bort till min gård. 

Sveas väg behöver röjas. MAn får akta så man inte får kvistar i ansiktet. Men över hygget får månljuset fart och kan obegränsat breda ut sig. Nu är det lätt att gå här och man ser bra. Där borta lyser det i fönstren på mitt hus. Vägen går så nära köksfönstret att man ser byrån med den lilla fransiga 70-talslampskärmen och grenen i taket med örter på tork. Under den hänger två tavlor som jag målat. En med en skogspromenad med barnvagn och en med en flicka som sover i en björnfamn. De speglar nog min tillit till skogen trots mörkret. Men jag är så tacksam över månljuset ändå. På fredag är det fullmåne igen. Den sista av fyra superfullmånar som varit denna höst 2024.