I ladugården har jag en lillibock som heter Fingal. Han ska snart bli pappa. Lillibock kallar jag småbockar som känns som att de är killingar. Han är ju inte året än, så han är långtifrån fullvuxen och har ännu inte så kraftiga horn. Huvudet är litet som en killing också. Och luggen brukar inte vara kvar på äldre bockar som fejjar bort den när de går och är sturska bland sly och annat.. Han är inte min, Fingal.. Han är bara här på installning under ett par- tre månader. Det var någon annan som var lovad att köpa honom, men uppfödaren skjutsade hit honom i väntan på att han skulle bli såld. Mina damer blev ju glada för det. Det lade sig genast en mer harmonisk stämning över den lilla flocken när den fick manlig tillökning. Dock var han ju bara en lillibock när han kom och damerna är ju snart fem år gamla, så de var ändå inte jätteförlägna över hans närvaro.
Men jag tycker nog att han vuxit till sig lite i vinter i alla fall. Han var ju ganska skygg i början men nu är han mer nyfiken. Han är en trevlig liten bock och jag hoppas allt går bra med hans avkommor här sen. Tänk, jag kan verkligen inte fatta, jag kan inte föreställa mig hur det ska bli att äntligen få ha killingar på gården. Jag hade ju uppehåll några år, när nu livet tog en twist och en twist till och en till. Också det att Gullie dog hösten -20. Det tog ju hårt på oss, vår flockledare. Nu hoppas jag få ut en ny mjölkget av de här ättlingarna. Åh, så kul det ska bli! Hoppas jag... för jag kan ju som inte tro det..