Jo, det var en sak bara; offra dej inte!
Jag skrev i förrförra inlägget att -alla har något att ge. Visst är det så att man ska dela med sig av sig själv och bry sig om andra- det är jätteviktigt. Men minst lika viktigt är att du verkligen innerst inne önskar göra det. Inte bara för att du då är en god människa (som kommer till himlen-ish) utan att det är bara då du verkligen har råd att dela med dig och skapa en win-win-situation.
Om du delar med dig, bryr dig om eller på något sätt offrar dig för någon annan utan att innerst inne önska det själv, hamnar du på minus. Det måste finnas åtminstone en vinst i att det är en så stor glädje för dig själv att göra detta för den andra personen så att det uppväger det du själv offrat. Annars dränerar du dig själv och riskerar att bli bitter för att du gett bort all din energi utan att få den gratis tillbaka av andra. Det blir en Förlust för dig själv som ingen annan än du är skyldig till. Du riskerar att skylla på andra för att du själv gett bort din energi, ekonomi, engagemang eller vad det nu kan vara. Detta är något av det svåraste vi har att balansera med i vår ständiga interaktion med den yttre världen och våra medmänniskor. Ja, vi ska hjälpa varandra, men vi får bara göra det med en genuin vilja. Jag tror att vi minst lika ofta gör saker för att andra vill det, bara för att vi tror att det förväntas av oss eller för att vi är rädda för att inte vara tillräckligt bra som medmänniska. Men börjar man tumma på sin egen vilja i vad man önskar göra (för en annan individ) så hamnar man snart på minus och måste ta hjälp av andra för att komma upp på fötter igen. Det är inte heller fel att ta hjälp av andra, men ofta hamnar man ju där för att man ville ge mer än vad man hade för att inte ta mer än man ger. Och så slutar det bara med att man måste erkänna att man behöver få också... Vi säger ibland åt folk, - bränn inte ut dig, ingen kommer att tacka dig när du hamnar där... och det är så sant.
Ofta förväxlas detta med egoism och det kan vara svårt att se skillnaden. Speciellt om man kommer från en viss typ av uppfostran. Uppfostran som välvilligt lär ut ett sätt att anpassa sig efter andra och sätta andra i första rummet för att vara en god människa och samhällsmedborgare. Det är väldigt bra att se andras behov och vara medkännande och hjälpsam. Men att sätta andra före dig själv är komplext.. I princip kan man göra det, men då bara om du kan göra det med glädje. Då skänker handlingen dig en kärleksfull känsla som i alla lägen gynnar dig, och det är det mest fullkomliga. Men om du gör handlingen för att du känner att du är en dålig människa om du inte gör den, trots att du på något plan egentligen inte har råd, energimässigt eller annat, så försätter du dig själv i en energiskuld och ofta så får du inte en genuint kärleksfull känsla av att ge då. Det blir mer som något man bockar av en lista på sådant man borde göra eller -nu har jag minsann varit duktig eller - nu har jag minsann bjudit till åt henne.., där står du kanske sen med en förväntning på en motprestation som hon inte alls är skyldig dig. Eller så förväntar du dig en guldstjärna för gott uppförande. Vad händer om du inte får den? Känner du missmod av att ingen uppskattar det du gjorde så är handlingen ironiskt nog gjord ur ett egoistiskt perspektiv. Gjorde du det av egen genuin glädje skulle det räcka som belöning för dig, för den kärleksfulla känsla som följer en sådan handling kommer bara ur sanning, annars infinner den sig helt enkelt inte. Det är även få som skulle vilja ha din hjälp om de visste vilken uppoffring det är för dig också..
Lura inte dig själv att du är godare än du är. Acceptera och älska dig själv trots att du inte kan vara alla till laga jämt. Bara då kommer du närmre att orka göra mer bra saker som smittar av sig på andra.
Bygg inifrån! Du kan inte bära andra om du inte själv har båda fötterna intakta. Vårda då dina egna fötter för dina medmänniskors skull.