Jag och hunden fick en fin afton. Vi gick hela vägen till mina föräldrars hus, genom skogen. Jag har färdats den här vägen så många gånger när jag var liten, med häst. Och sen när jag blev tonåring gick jag mycket genom skogen med min kompis och våra hundar. Vi gick dock inte riktigt hela vägen hit till mitt hus utan stannade vid någon av alla skogskojor/stugor som ägs av byborna.
Jag fotade när vi gick. Jag skulle kunna skriva ett kapitel om varje bild jag tog. Men jag får väl försöka välja ut några. Vandringen börjar här uppe i myrlandet, ett högland av platta berghällar, sandig tallskog och myrar. Vägen slingrar sig ungefär en mil neråt skogen mellan idel jaktkojor och tillhåll. Ungefär halvvägs kommer jag till ett hygge där pappa jobbade mycket när jag var liten. Jag följde med honom på jobbet ibland. Men fick ju inte vara i närheten av var han gick med motorsågen. Någonstans i snåren av den nu halvt uppvuxna skogen står min enorma sten. Jag fick den av pappa när jag fyllde fem år. På den tiden såg man den tydligt en bit från vägen högt upp på hygget, ett flyttblock som jag aldrig ens prövat klättra upp på. Vägen ringlar nedför bodberget och i horisonten ser man stan ett par mil bort. Efter skogsvägen kommer man fram till en damm och ett gammalt sågverk. Där börjar asfaltsvägen.
När man kommer i backen neråt byn ser man föräldrahemmet på kullen. Där bor min bror, en kilometer längre fram går jag upp bakom skolan och fotar utsikten som jag drömde mig bort i när jag satt där innanför fönsterrutorna och hade lektion, jag ville ut. När jag kom fram till mammas och pappas hus fotade jag sjön igen, himlen var rosa, men inte så mörkt som kameran visar.