Jag för stålstiftet fram över papperet som en vilsen yxa som hugger sig fram på måfå i genom en snårskog. Ingen ledning ingen inspiration men ett kraftfullt instrument som kan tillfoga stora intryck på omgivningen...
Men vad ska jag med all kraft och ambition när jag inte kan forma en väg genom snårskogen? När orden inte kan riktas till en vacker prosa? Utan allt bara skär fram, ristande i underlaget när tuschet tar slut i stiftet och fiber ur pappret reser sig i protest mot det intetsägande..
Viljan finns där , och faktiskt så finns där också en mening, dold i snårskogens alla gömmor finns strukturen till densamma. Man får inte röja för mycket och inte för litet. Hugger man bort all vegetation för att blottlägga meningen blir det fult. Banalt och formlöst. Likt en japansk trädgårdsmästare måste skulpteringen ske där orden växer fram av sig själva, i en egen form och i precis rätt följd. Så som naturen är skapad, med sin perfekta assymetri.
Inte kan jag nå de höjderna av skrivande nu. Jag älskar skrivandet allt för mycket. Har saknat det. Är rädd att jag förlorat det. Har för lite tid i mitt liv för att vänta in och kunna ge mig hän åt det. Förmodligen håller jag det för hårt. Likt ett barn trycker en livlig kattunge mot sitt bröst. Rädd att mista och på så vis frånta sig själv all tillgång till djupare kontakt med djuret.
Mitt skrivande är ett skyggt djur. Det försvann in i snårskogen. Jag valde stålstiftet för att locka fram det genuina. En känsla. Något att ge sig hän till.. Jag vill för mycket.
Det var längesedan jag tog en tur i de djupa skogar och vindlande trappor och gångar som utgör min fantasi. Där är härligt att förvilla sig. Att komma på avkrokar och läsa ristningar i bark och klipphällar. Att följa fåglar, bäckar eller undersöka små ståndaktiga pistiller i mossan. Oändlig är den. Så svår att manövrera. En dag i mitt mänskliga liv för kort, min koncentration för svag för att kunna insupa och nedteckna en endaste av dess små detaljer i sin absoluta helhet. Jag tappar greppet. Pennan faller ur handen när jag behöver skrapa på barken eller hålla mig fast. Var ska jag börja? Jag har redan lämnat så mycket osagt innan jag kom hit. När jag backar, går på avstånd för att skapa perspektiv och bilda formulering med ord. Förvandlas den perfekta fantasin till en ogenomtränglig snårskog. Redan övervuxen och svårtillgänglig, sedan tanken just innan.
Fantasin är inte av denna världen. Vore den det skulle den väl kunna mäta sig i världens värden och bli formbar och förklarlig. Något som poeter behärskar och kan tolka till språk. Böcker. Konkreta sätt att konsumera dess överdådiga frukter. Något dyrt och värdefullt. Även i den värdsliga världen. Konst.
Men mitt stålstift skrapar banalt mot mitt papper. Ingen frukt finns att plocka i min snårskog. Än har jag inte skrivit mig fram med min stålstiftsyxa, så att jag behärskar tolkningen;den som måste göras innan frukter anses skördade eller stenar slipade...