Kände mig så deppig idag. Kunde jag då inte gå och låna nåt muntrare än bortglömda, dammiga, 30-talsromaner som inte ens fanns på biblioteket här i grannbyn, utan jag var tvungen att åka in till stan för, och rota fram ur deras källarlager..
Vad skulle jag med de här gamla böckerna till, inte kan de väl muntra upp mej, tänkte jag på väg ut till bilen, medan 4-åringen glatt fingrande på sitt nya "halsband" pladdrade förnöjt om hur hon hittat alla spökena i spökjakten där inne på bibblan. Jo, de har visst en läslovsvecka på biblioteken nu under höstlovet, som innebär lite aktiviteter för barn i alla åldrar. Halsbandet" är ett sånt där "nyckelband" med reklamtryck för läsmonster.
Jag har så länge tänkt att jag ska leta upp uppföljaren på min favoritbok, men just nu var det rätt länge sedan jag läste "kvinnor och äppelträd" av Moa Martinsson sist. Varför hade jag inte kikat runt och valt något mer lättsamt och framförallt lite modernare? Det var väl typiskt mej! Jag blir så trött på mej själv ibland...
Men i brist på annat laddar jag med "Sallys söner" när jag sen går till kojs. Och jag säger bara Tack Moa! Vilken genuin röst och vilka levnadsporträtt och vilken tröst! Fult och vackert, bekant vardag och en främmande tid. Gnetande, sorg och förstulna ögonblick av livsnjuteri. Hur kan detta beröra mej på detta sätt?? Det känns inte ens dammigt. Här sprudlar levande människor ut genom texten, som bara rinner undan av farten.
Jag var rädd att det skulle bli en besvikelse, har bara läst 18 sidor än men nä. Jag är redan inne på fyra generationer av Sally. När något är äkta, kan det tydligen tala rakt genom sekler utan att hindras av de detaljer som avslöjar tid.
Tänk bara om Moa hade levat så jag hade kunnat tacka henne för detta!
Då får man väl passa på då, att tacka dem som lever medan man kan. Det finns ju väldigt många omkring en som man faktiskt har mycket glädje av! Tack till er också!