Nådedagar. I år har det varit gott om dem.
På hösten, när man ska plocka in trädgårdsmöbler, vintra i trädgården och skydda eller göra färdigt saker innan vintern kommer, finns en viss tendens till att vissa saker ändå blir lämnade eller T.o.m Uttagna på gräsmattan igen (t.ex.leksaker). Det finns saker som man hade velat hinna bygga innan vinterkölden gör fingrarna stela eller snön har täckt över allt.
Det kan räknas som ordningsamt att ha allt klart i god tid. Förr trodde folk att tomtarna på loftet kunde straffa folk som inte var ordningsamma. De kunde skapa ännu mer oordning om de inte trivdes. Men många gårdstomtar var istället hjälpsamma och höll ordning. Nu i advent har jag hittat ett par tomtar på höloftet.
De verkar inte bry sig om att jag fortsätter att nyttja alla nådedagar jag får, till att göra ytterligare något på mitt "farm-projekt".
I helgen har det varit milt väder och det är ju skönt när man slipper frysa. Men jag skulle ändå bli glad om vi fick lite mer snö innan jul :)

Förlåt, bildkvaliteten, men såna här tomtar är väldigt snabba så det är svårt att få en skarp bild.

Ha en bra, ny vecka nu alla!
Mys lite extra och stressa inte!

För några dagar sedan kom en liten höst/vinterstorm och öppnade mitt bygge som en liten konservburk. De stora tunga takplåtarna har krullat sig och ett par flög iväg. Det är verkligen inte kul när man äntligen börjar nå målet och se ett slut på den här resan. Allt som allt har jag gnetat med min lilla farm sedan i maj..
Nåja, jag hade ju inte skruvat fast ordentligt. Jag skulle ju skruva färdigt när jag hinner. Och visst inte ska man tro att allt ska gå som på räls om man börjar bygge på senhösten och dessutom bara kan hålla på korta pass åt gången. Jag trodde aldrig när jag började i våras, att så här mycket skulle ha hunnits med innan jul. Men förargligt är det ju...
Bildkvaliteten är usel nu på kvällen..
Ha en bra lördagkväll!

Idag har jag och Viggo hittat grottor på ett berg. Vi kallar det Eliasberget eftersom det finns en Eliasgrotta där, uppkallad efter socknens stortjuv på 1800-talet. Det fanns massor av branter och stora stenblock. På vissa ställen fick vi till och med hjälpa hunden!
Under blötsnön var det isigt, särskillt i branta öppna sluttningar. Där fick vi kana på rumpan på hemvägen för att inte ramla.
Men det gick som en dans. Femåringen satte av som en bergsget genom skogen. Han struntade totalt i de slippriga rötterna och stenarna som täckte stigen. Utan knot kom vi tillslut upp på bergets topp. Vi hade stannat och läst några skyltar och tittat på grottan och några trolska stenblock här och där så det tog nog drygt en timma innan vi var uppe ändå. Väl uppe fanns en underbar utsikt och en skön bivack där vi satte oss i skydd för vinden och åt en hel påse kanelbullar (som jag bakade igår) och drack grönt chaite med mycket honung i. Ibland blir varm choklad lite för mastigt och vi gillar båda te med honung lika bra.
Medan vi satt där såg vi flera korpar flyga åt olika håll. Det är verkligen ett riktigt korpberg. Jag älskar de stora svarta fåglarna. Några flög nära precis ovanför oss.
Behöver jag säga att vi var riktigt nöjda med vårt lilla äventyr..

Tyvärr har jag ingen bild på själva grottan och klipporna. Men nån gång skulle jag vilja krypa ner i den riktiga grottan och fota. Jag har aldrig varit ner där. Ingången är väldigt trång och går rakt ner i berget under en stooor utskjutande stenbumling. Ja, det skulle ju ha suttit bra med en bild av det hela ... Då har jag i alla fall en anledning att gå dit nån mer gång :)
Godnatt

Vi har en liten kanin som äter barn. Han är totalt livsfarlig efter att ha fått smak på Viggos finger här om dagen då han matade honom med morötter. Jag mockar lite nästan varje dag åt kaninen och ger vatten och foder och fyller på höhäcken. Men jag har varit tvungen att hänga den högt eftersom han började sitta i den och bajsa. Tyvärr verkade det inte spela någon roll. Den barnätande mördarkaninen BrasseLasse gör precis som han vill

Jag och hunden gick ner på åkern där jag skruvade fast en grind. Hunden sitter ofta framför öppningen och vakar medan jag bygger. Hon spanar upp mot vägen och bilen, där lilla Tilde vilar middag med öppen dörr.
Snart är vindskyddet färdigt :) då fattas bara en pargrind, så kan kreaturen flytta in sen.

Vindskyddet kikar upp bakom gärdesgården. Det är nästan bara taket kvar nu. Det blir spännande, jag får ännu mindre tid på mig att bygga nu. Snart slutar föräldraledigheten. Vi har redan börjat inskolningen på dagis. Men har vi tur blir det getter här innan jul :)

Ja, det är ju ganska snett och knaggligt. Men man får inte vara för noga om nåt ska bli av när man är så okunnig som jag och måste bygga snabbt. Också har jag sänkt takbjälken, så panelen följer inte riktigt samma lutning. Virket är av olika dimensioner eftersom jag försöker att använda upp sånt som ligger här hemma i första hand. Lusten att hålla på där nere kring ladan är väl inte jättestor längre, jag har ju hållt på så länge. Men jag gnetar på och hoppas och längtar tills jag snart ska bli klar.

Ha en bra kväll!

Idag var jag ute vid bygget en stund. Viggo lekte och hunden sprang efter och retades med honom.
Det var högst -9 grader och det långa gulnade gräset frasade högt under fötterna och barnvagnshjulen.
Ilande sågade jag plankor med frost som står ut som en gnistrande päls ur virket.
Tilde sov middag väldigt sent idag, så det började strax mörkna. Jag och Viggo gick ner till stranden och lyssnade på isen som smäller och knakar när den växer. Bakom träden på andra sidan viken brann månen på vinterhimlen.
Viggo gick in. Jag fortsatte trots att det började mörkna allt mer. Tilde sov som en stock efter att ha varit sjuk i några dagar.
Plötsligt steg månen rakt upp över trädtopparna och lyste upp hela hagen. Vilket imponerande ljus!
Jag kunde bygga vidare hur lätt som helst med den strålkastaren. Men jag var ändå tvungen att gå in eftersom Viggo var ensam och Tilde inte fick sova längre. Men inne väntade en fantastiskt god soppa som jag kokade tidigare på dagen.

Det är svårt att fota med mobilen.. Här är en bild från igår...

Jag har tyvärr ingen bild av soppan eftersom den var så god att den tog slut. Men ni kan ju få receptet medan jag kommer ihåg det:

En god liten soppa:
Lite steksmör
En vitlöksklyfta
En gul lök
Två morötter
Vatten 5-9 dl
En grönsaksbuljongtärning
Ett paket bacon
Ett halvt glas röda linser
En stor skvätt grädde
Salt och peppar

Stek baconet knaprigt

Hacka lök och finhacka vitlök
Stek gul och vit lök länge tills den blir mjuk.

Finriv! morötterna
Tillsätt morötterna och fräs i två min.
Häll på vatten buljong och linser.
Låt koka tills linserna är klara.
Tillsätt bacon och grädde och salt och lite peppar. Hade jag haft persilja hade det också fått komma med.

Mmmm... Åsså en hårdmacka med ost...
Ha det bra!

I framtiden ska jag skaffa getter igen hade jag tänkt. I längtans dagar byggs det för fullt, både hage och ladugårdsinredning. I helgen har jag sysslat med ett vindskydd, en koja i hagen som getterna kan gå in i om det regnar eller så.

Som vanligt så tar jag noga vara på tiden när den lilla ska sova middag. I natt kom det snö, men det var betydligt varmare idag än igår. Det är faktiskt en härlig tid att vara ute, om man har chansen att vara ute medan det är ljust. Mörkret faller snabbt och det gäller att plocka ihop fort.

Lördagsmorgonen var fantastiskt vacker. Det var kallt och fullt med frost som gnistrade i morgonsolen. Plötsligt var fasanerna tillbaka. Jag såg dem genom köksfönstret. Sen fick jag nån bild när jag gick ner med mat till Snurre.

Viggo leker mycket, med eller utan kompisar, ute i hagen medan jag bygger. Igår gled de omkring på isen i dikena. Idag byggde han en liten koja av plankstumpar som blev över.

I bakgrunden sitter hunden på vakt vid bron. Hon vakar över barnet som sover i vagnen bakom staketet.

Hoppas ni haft en fin helg!
God natt!

Senaste tiden har vi varit i skogen en hel del. Bla. så har jag sågat små granar att göra staket av. Jag fick tillåtelse att ta dem av min bror. Det är i min barndoms skog, ungefär sju kilometer från hemstället.
I närheten, lite nedanför, stod en gång pappas lilla skogshuggarkoja av plåt, där vi satt och värmde oss när vi följde med på hans arbetsdagar i skogen. Det var ett stort hygge där då,(i slutet av 80-talet)men nu har det växt upp ganska mycket.
Man ser inte längre det gigantiska stenblocket mitt på släta backen, som jag fick av pappa när jag var fem år. Nån gång ska jag ge mig in i djungeln och försöka klättra upp på den.
Högre upp på berget finns raststugor, både byns och privata. Min faster hade en. Dit åkte vi ofta med häst och släde på vintrarna och grillade korv, spelade yatzy och myste vid elden och skrev och ritade i gästboken.
Då åkte man alltid förbi häxan, som stod en liten bit ovanför där jag nu hämtat granarna.

Vi kikade alltid med skräckblandad förtjusning upp under fårskinnsfällen när vi passerade häxan.
Tyst stod hon där, helt stilla trots att det såg ut som hon gick. Utan ben fast framåtlutad, som förstelnad mitt i steget. Hon hade två armar hotfullt upplyfta framför sig och mellan dem en krokig nacke med en lång krokig näsa. Mitt på näsan fanns en knöl av en kvist som utgjorde den karaktäristiska vårtan på näsan som ju häxor ofta har. Under näsan fanns en liten utstickande gren som gjorde att det såg ut som häxan gapade lite med sin tandlösa mun.
Armarna i sin tur, hade knotiga fingerstumpar längst fram. Där nacken övergick till näsa var det en knöl och ett kvistöga.
Hela häxträdet var torrt och grått. Man kunde se hur det en gång vuxit vridet mot sols.
Varje gång man passerade var man orolig att hon hade tippat för att ruttna bort.

Men än finns hon kvar! 25 år senare. Häxan är magisk! Jo, hon har brutit ryggen och gått av. Men i hon ligger där med huvudet lutat mot berghällen och de stora armarna med jättefingrarna framför sig.

Hela stammen var helt ihålig. Längst ner fanns ett litet hål där man kan tänka sig att ett litet djur kunde krypa in (under häxans snäva kjolkant).
Inte undra på att folk förr i tiden hyste sådan vördnad för vissa träd och platser. Ger man sig tid att beundra dem inser man ju ...