Asså, jag hittade ett foto i telefonen från 2018. Då hade jag påbörjat denna bild som ännu inte är färdig alltså.. Nej, jag har inte målat annat emellan. Jag väntar tålmodigt på att få riva av sidan och påbörja en ny sida i akvarellblocket..
Ibland säger någon till mig att: ?när du har tid nån gång ska du få måla en teckning åt mej?... De anar inte...
Förr målade jag oftare, nu har jag lagt det åt sidan ett tag. Jag vägrar säga att jag har slutat..
Men hur vet man när man ska ge upp med en teckning? Jag borde göra mer på den här men vet inte riktigt vad. Min vitfärg är slut dessutom, annars hade jag lagt på highlights..

Jag för stålstiftet fram över papperet som en vilsen yxa som hugger sig fram på måfå i genom en snårskog. Ingen ledning ingen inspiration men ett kraftfullt instrument som kan tillfoga stora intryck på omgivningen...
Men vad ska jag med all kraft och ambition när jag inte kan forma en väg genom snårskogen? När orden inte kan riktas till en vacker prosa? Utan allt bara skär fram, ristande i underlaget när tuschet tar slut i stiftet och fiber ur pappret reser sig i protest mot det intetsägande..
Viljan finns där , och faktiskt så finns där också en mening, dold i snårskogens alla gömmor finns strukturen till densamma. Man får inte röja för mycket och inte för litet. Hugger man bort all vegetation för att blottlägga meningen blir det fult. Banalt och formlöst. Likt en japansk trädgårdsmästare måste skulpteringen ske där orden växer fram av sig själva, i en egen form och i precis rätt följd. Så som naturen är skapad, med sin perfekta assymetri.
Inte kan jag nå de höjderna av skrivande nu. Jag älskar skrivandet allt för mycket. Har saknat det. Är rädd att jag förlorat det. Har för lite tid i mitt liv för att vänta in och kunna ge mig hän åt det. Förmodligen håller jag det för hårt. Likt ett barn trycker en livlig kattunge mot sitt bröst. Rädd att mista och på så vis frånta sig själv all tillgång till djupare kontakt med djuret.
Mitt skrivande är ett skyggt djur. Det försvann in i snårskogen. Jag valde stålstiftet för att locka fram det genuina. En känsla. Något att ge sig hän till.. Jag vill för mycket.
Det var längesedan jag tog en tur i de djupa skogar och vindlande trappor och gångar som utgör min fantasi. Där är härligt att förvilla sig. Att komma på avkrokar och läsa ristningar i bark och klipphällar. Att följa fåglar, bäckar eller undersöka små ståndaktiga pistiller i mossan. Oändlig är den. Så svår att manövrera. En dag i mitt mänskliga liv för kort, min koncentration för svag för att kunna insupa och nedteckna en endaste av dess små detaljer i sin absoluta helhet. Jag tappar greppet. Pennan faller ur handen när jag behöver skrapa på barken eller hålla mig fast. Var ska jag börja? Jag har redan lämnat så mycket osagt innan jag kom hit. När jag backar, går på avstånd för att skapa perspektiv och bilda formulering med ord. Förvandlas den perfekta fantasin till en ogenomtränglig snårskog. Redan övervuxen och svårtillgänglig, sedan tanken just innan.
Fantasin är inte av denna världen. Vore den det skulle den väl kunna mäta sig i världens värden och bli formbar och förklarlig. Något som poeter behärskar och kan tolka till språk. Böcker. Konkreta sätt att konsumera dess överdådiga frukter. Något dyrt och värdefullt. Även i den värdsliga världen. Konst.
Men mitt stålstift skrapar banalt mot mitt papper. Ingen frukt finns att plocka i min snårskog. Än har jag inte skrivit mig fram med min stålstiftsyxa, så att jag behärskar tolkningen;den som måste göras innan frukter anses skördade eller stenar slipade...

Här är en liten serie bildrutor från länge sedan. När jag och Herr Herre bodde ien lägenhet i stan...

Så fort jag lägger annat åt sidan och bara är ledig, som nu under julledigheten, så drar hjärnan igång med oskrivna böcker och omålade bilder och osagda sägner... Men precis som man sätter sig vid skrivbordet så drar vardagen igång igen och då har man inte riktigt tid och ork... Vi hann ändå sitta lite och läsa och rita lite Pennspår under ledigheten. Hon fick låna mina tunna penslar och vattenfärger som hon var så försiktig med. Hon gjorde en jättefin teckning med rådjur, fåglar och en flicka som föreställde henne själv.. I helgen blev jag och Tilde sjuka, vi har sett ungefär alla barnfilmer vi har..

Jag har målat en bild- den är förstås inte klar... började för över ett år sedan tror jag.. Nå, den är en del av allt detta kring mjölkarvet och den biologiska mångfalden. En del i hur vi skulle kunna få massor mer kolinlagring i jorden, alltså kol som tas från luftens koldioxid så det minskar. Ett sätt som skulle ge mer biologisk mångfald, friskare grödor, gladare djur, meningsfull tillvaro för fler människor, djupare rötter, nöjdare magar, friskare psyken, tryggare samhälle och säkrare mattillgångar... Men ack möjligtvis inte större aktieutdelning eller bekvämlighet och lyx (i den vanliga bemärkelsen)- tyvärr- så då går det ju inte?...

Jag ser att du vet, så jag frågar:
Jag frågar dig om världsalltets varande, om tingens värde och vår stund på jorden - allt i en fråga, ty det finns bara ett svar.
Du svarar men jag kan inte lyssna. Jag har tappat svaret som gåtan döljer. Däri finns sanningen och alltings intet..

Förra helgen var jag på julmarknad. Det gick bra.. jag har inte så mycket nytt nu och jag far inte på fler marknader än den här på Hägnan i Luleå detta år.. får se när jag orkar måla igen.. Jag stod i ett litet gammalt stall, så det blev tavelhylla i krubban. Det var så mörkt där inne trots mina lyktor, så på söndagen tog jag dit en lampa, får se om och när det blir fler marknader. Det var i allafall många som ville köpa almanackan, så nu beställer jag en omgång till..nu har jag i allafall fått lite julfint hemma och granen är pyntad...

Jag har nu skickat mina bilder, redigerat datumrader och beställt hem almanackor som jag tänkte sälja på marknaden på Hägnan i Luleå den 7-8/12. Om det är någon som inte ska dit, men ändå vill ha en så kan ni höra av er till min telefon eller via kommentarer här. Däremot ser jag inte om ni ställer ?frågor? här. Det finns tydligen en sådan funktion på webversionen. Men jag sköter bloggen via mobilen så då gäller bara vanliga kommentarer :) Bilderna har jag målat med akvarell och några av dem hör till sagor som jag skrivit. Jag har även beställt hem träpussel med mina bilder (12-bitars) som är jättefina doppresenter eller 1-2 års-presenter.. Än har jag bara bilder från det jag fotat av dataskärmen så det syns lite dåligt men...
Mm, jag vet, det blev många getter :) bara en månad med häst -Snöprinsessan Yrsa.. Decemberbilden Julottan, är denna gång utbytt till Sidensvansar - en tomte med lykta som går genom skogen med ett rådjur, två kaniner ser på och i rönnarna ovanför sitter några sidensvansar..