Jag har ritat lite.. en streckteckning. Hon har en lurvig skinnmössa på sig, det är inte hockeyfrilla.. Senaste tiden har jag önskat mig skogsskidor. Jag har snart bestämt mig vilka jag ska satsa på. Jag har läst lite på jaktsidor och så, för att se vad man bör tänka på och hur de funkar. Men jag vill nog ha tre olika par... också ett par nya löparskidor så man kan åka lite fortare i spår..
Jag har varit ute lite och åkt vissa dagar. Mina gamla löparskidor bär ju inte jättemycket så jag får åka på skoterspår nu när vi har så djup lössnö. Skidspår finns inte här där jag bor. Men jag har åkt några gånger ner till mina syskon och föräldrar i grannbyn. Det är drygt en mil genom skogen. Sen får de skjutsa hem mig för jag orkar inte åka hem igen. Det är mer uppför åt mitt håll dessutom. Nu sist kom det så mycket snö så det tog tre timmar att åka/ trampa.. Jag såg inte mycket av skidorna på den turen. De var mest under snön hela tiden. Men det är ändå härligt. Det blir några nedförsbackar nedför bodberget och det swishar så tyst i lössnön. Hunden lunkar nöjd efter. Det går ju inte så fort. Hon gillar turerna. I somras när jag skulle ut i skogen och plocka bär gick hon hem istället. Hon lägger sig på sin bädd på bron och väntar tills jag kommer hem. Det är bra med gamla hundar... Foton från första dagarna på året, då vi ännu inte fått så stora mängder snö..

Idag vaknade jag upp tidigt och ville omedelbart påbörja en grej. Jag skulle blanda äggtempera av vad jag kunde hitta i köket. Tog kakao, gurkmeja, muskot och paprikapulver, rödbeta och så försökte jag göra en blå färg, men den har inte utvecklats än så jag fuskade med det blå, vi tog en färgtub. Ute i ladugården har jag köpt på mig lite virke och en extra bred planka som jag sågade i lagom stora bitar. Sen hamrade jag ut en liten skåra som skulle rama in målningen. Till det använde jag ett stämjärn. Ett stämjärn!! Jag har äntligen köpt det. Det är något jag alltid velat ha. Så kul! Men jag har inte tid att mäta och göra rakt, allt tar ändå så mycket längre tid än vad det gör i tanken. Nu skulle vi dyka på detta experiment jag och dottern. Alla pigment blandades med olja och vi målade minst lika mycket med fingertopparna som med pensel. Det var ganska svårt. Men det var kul.

Ritade en liten teckning. Jag brukar mjölka på morgonen. Bara en get. Och ha alla kokade kärl och rena dukar i en liten korg. Ett år bestämde jag att jag var tvungen att låta bli att betäcka getterna. Jag mjölkade då Gullie som vanligt och skulle sina av henne när hösten blev till vinter nånstans. Men det gick inte. Jag trappade ner henne till några dl per dag, men sen kunde jag inte förmå mig att se varför jag behövde sluta. Hon åt bara grovfoder och jag pressade aldrig på produktionen. Tiden gick och jag mjölkade hela vintern. Bara en liten skvätt varje dag. Men vi behövde inte mer. ,. Så nästa sommar mjölkade jag fortfarande. Men det var redan bestämt; jag skulle inte kunna ha någon bock denna höst heller. Jag hade fyra getter kvar när jag flyttade. Ingen bock, inga killingar på länge. Getterna betade i nya hagar i skogen hela sommaren. Kanske kanske detta år att det skulle bli av att skaffa bock. Gullie och Torvi skulle bli mödrar igen. De två andra är inte lika bra att avla på, tänkte jag. Hösten kom och Gullie blev sjuk. Tvärt. Jag blev tvungen att släppa henne. Mitt hjärta alltså! Om du läst bloggen under flera år så vet du att det är hon som är min get. Nästan starkare band till henne än till hunden. Hon lade sitt huvud i min famn och tryckte sin panna mot min. Inte kunde jag låta henne lida mer. Men jag har varit förvånad över min ovilja att släppa det som hände. Att inte vilja förstå att det var meningen att jag skulle förlora min vita vän just nu. Vi skulle ju börja om. Hon skulle ju få fler killingar och berätta mer..
nej, veterinären visste inte vad som var fel...
Man måste förstå att döden är en del av livet. Att något annat ska bli.. jag vill nog inte riktigt förstå.. Men till att börja med så är geten på teckningen inte längre vit, som jag brukar rita dem. Det tog emot lite, men Den här liknar mer Torvi. Om än tanken på att göra mig av med alla getter och låta allt försvinna har slagit mig, så finns där nog ändå ett hopp om Torvi och hennes framtid.. vi får väl se

Räven på bilden kryper ihop och försöker skaka av gyttja från tassarna när han skyndar fram genom regn och blåst. Han kunde sitta gömd i skydd för regnet, men av någon anledning måste han till sist ut i alla fall.
Det har varit en regnig och stormig höst för oss alla. Ledan - det tycks aldrig ta slut. Vi skyggar för stormvindar och regnbyar så att vi inte ser varandra på avstånd.
På andra sidan coronaträsket står en rävhona han lekte med förut. Hon sträcker på halsen, men han ser henne inte. Han hör henne inte för stormen och regnet. Tassarna sjunker ner i dyn och han vill bara vidare.
När vinden mojnar och presidentvalet är över, kommer genast ett nytt regnil, och kanske en virvelvind med höstlöv som ruskar om pälsen in på bara skinnet.
Denna tid ska inte gå någon obemärkt förbi. Alla i alla jordens länder blir tvugna att ta ställning. Att lyda restriktioner eller protestera. Att värna om varandras hälsa eller stödja en vacklande ekonomi. Demokrati ifrågasätts, yttrandefrihet, censur, korruption, hets mot folkgrupp, våld i hemmet, kvinnors rätt, flickors rätt, barn som far illa. Hemlösa i karantän? Folkgrupper, religioner, hedersvåld, terrorism. Alla kämpar vi för det goda... mot varandra...
Det är inte vanligt folk, enskilda, som kan stå till svars för de största missöden som drabbat oss. De kan inte rå för att coronaträsket kom och bredde ut sig mellan oss. Lika lite som räven orsakade regnet. Men om han stannade upp skulle han se sin vän där på andra sidan. Lika blöt som han, lika utsatt och uppgiven. Men som ser honom i vad han har att kämpa med. Empati. Och kanske, kanske måste han då inte kämpa så mycket genom alla dessa vindar av villfarelser och hot. Kanske kan skymten av henne ge honom hopp. Om han bara stannade upp och såg hur hennes rödgula päls skimrade i kontrast mot den gråkalla skogen. Tänk om vi kunde stanna upp och låta oss förföras av skönheten i varje person. Se det vackra trots att det är på avstånd. En dag kommer träsket att torka upp och vi kan gå runt utan att få leriga tassar. Tiden är förgänglig. Skönheten/ godheten består. Vi väljer vad vi ser, detta ovisshetens år. Men förtvivla inte, alla är vi med, vintern blir ock kall, fyll på med mera ved.
Skaffa dig det bränsle, du behöver för att stå ut. Se de goda värden, och de kommer segra till slut.

Jag är så lycklig. Hela dagarna kör jag omkring med stötting bakom min underbara lilla fjording. Hon är stark och rask och lugn och snäll och frisk som en nötkärna.
I det vi kallar verkligheten så har jag inte någon häst alls, men jag är så glad över henne ändå. Längtar tills hon står här en vacker dag. Med hö i sin ryggsäck och färdiga hagar och allt vad hästar behöver. Solen glittrar orange mellan granar och furor där vi drar fram i mjuksnö ovanpå en vältrampad slädväg. På hemvägen lyser stjärnorna upp hela himlen och man kör genom vinterskogen som vore det hela oändligheten. Nu ska jag sova och åka vidare i min fantasi. Adjöss och god natt!

Ska visa hur jag gjorde en egen variant på postlådan. Egentligen hade jag ju velat ha någon vacker rustik sak i trä, men det var mer bråttom än så; det kommer ny post imorgon och jag är utan låda. Detta blev min tredje brevlåda sedan jag flyttat hit, alltså på bara några månader(!) i förra huset hade vi postlådan som tanten hade haft, hon som bott där i 91 år.. och vi i tolv...
Jag köpte den billigaste jag såg på Bolist idag. Det var bara dom som hade öppet på en söndag. Jag köpte där även en rulle vit dekorplast. Jag gillar ju inte plast, men jag kan ju inte bara ha en vanlig brevlåda heller??.. Ingen idé att göra nån större insats heller när det verkar vara en så frekvent åtgång på postlådor här i skogsparadiset. Det var så att den första som stod här när jag flyttade in i våras hade lite trasigt lock. Tillslut flög det av en gång för alla och posten blev blöt. Jag hittade en finare variant i fuset. Det var ett litet vitmålat plank i trä, med siffrorna påmålade och en fastskruvad postlåda. Allt uppbyggt på två 45? ben. Jag tog den på skottkärran ner till vägen och satte fast den i ett par väl förankrade rör i marken. Men så här om dagen såg jag att postlådan gått sönder och trillat ner på marken, halva planket hade flugit minst tio meter bortåt skogsdiket. Ett tämligen makabert öde syntes ha drabbat den och jag kände mig tvungen att fundera på om jag ändå inte hade några politiska fiender. Men så är nog inte fallet, även om jag (o)lustigt nog, lite senare, märkte att min trekilosslägga stod lutad mot getstaketet där neråt infarten, storsläggan som jag alltså alltid förvarar i lidret... men sen förvissade jag mig om att det var pappa som hade lånat släggan och jag tror verkligen inte att det var han som känt att han hade något otalt med varken mej eller min stackars brevlåda. Nu har jag ritat en blomma på baksidan av dekorplasten. Ovanför blomman brukar jag göra små daggdroppar eller pistiller, de får nu utgöra siffrorna. Sedan skar jag ut det med en slö tapetkniv som jag hade liggandes. Klister, klister, sen får det duga.. orkar inte mer.. eller förresten, jag var tvungen vända på siffrorna, rita av dem och skära ut dem spegelvänt så att det blir rätt sen när man sätter fast dem... borde väl dra på med nagellack eller lack för att skydda dekoren mot väder och vind. Men vem vet om regnet verkligen hinner nöta ut något innan nästa fartdåre krossar lådan eller åtminstone får locket att flyga av i vinddraget. Det är underbart att bo i ödemarken

Asså, jag hittade ett foto i telefonen från 2018. Då hade jag påbörjat denna bild som ännu inte är färdig alltså.. Nej, jag har inte målat annat emellan. Jag väntar tålmodigt på att få riva av sidan och påbörja en ny sida i akvarellblocket..
Ibland säger någon till mig att: ?när du har tid nån gång ska du få måla en teckning åt mej?... De anar inte...
Förr målade jag oftare, nu har jag lagt det åt sidan ett tag. Jag vägrar säga att jag har slutat..
Men hur vet man när man ska ge upp med en teckning? Jag borde göra mer på den här men vet inte riktigt vad. Min vitfärg är slut dessutom, annars hade jag lagt på highlights..

Jag för stålstiftet fram över papperet som en vilsen yxa som hugger sig fram på måfå i genom en snårskog. Ingen ledning ingen inspiration men ett kraftfullt instrument som kan tillfoga stora intryck på omgivningen...
Men vad ska jag med all kraft och ambition när jag inte kan forma en väg genom snårskogen? När orden inte kan riktas till en vacker prosa? Utan allt bara skär fram, ristande i underlaget när tuschet tar slut i stiftet och fiber ur pappret reser sig i protest mot det intetsägande..
Viljan finns där , och faktiskt så finns där också en mening, dold i snårskogens alla gömmor finns strukturen till densamma. Man får inte röja för mycket och inte för litet. Hugger man bort all vegetation för att blottlägga meningen blir det fult. Banalt och formlöst. Likt en japansk trädgårdsmästare måste skulpteringen ske där orden växer fram av sig själva, i en egen form och i precis rätt följd. Så som naturen är skapad, med sin perfekta assymetri.
Inte kan jag nå de höjderna av skrivande nu. Jag älskar skrivandet allt för mycket. Har saknat det. Är rädd att jag förlorat det. Har för lite tid i mitt liv för att vänta in och kunna ge mig hän åt det. Förmodligen håller jag det för hårt. Likt ett barn trycker en livlig kattunge mot sitt bröst. Rädd att mista och på så vis frånta sig själv all tillgång till djupare kontakt med djuret.
Mitt skrivande är ett skyggt djur. Det försvann in i snårskogen. Jag valde stålstiftet för att locka fram det genuina. En känsla. Något att ge sig hän till.. Jag vill för mycket.
Det var längesedan jag tog en tur i de djupa skogar och vindlande trappor och gångar som utgör min fantasi. Där är härligt att förvilla sig. Att komma på avkrokar och läsa ristningar i bark och klipphällar. Att följa fåglar, bäckar eller undersöka små ståndaktiga pistiller i mossan. Oändlig är den. Så svår att manövrera. En dag i mitt mänskliga liv för kort, min koncentration för svag för att kunna insupa och nedteckna en endaste av dess små detaljer i sin absoluta helhet. Jag tappar greppet. Pennan faller ur handen när jag behöver skrapa på barken eller hålla mig fast. Var ska jag börja? Jag har redan lämnat så mycket osagt innan jag kom hit. När jag backar, går på avstånd för att skapa perspektiv och bilda formulering med ord. Förvandlas den perfekta fantasin till en ogenomtränglig snårskog. Redan övervuxen och svårtillgänglig, sedan tanken just innan.
Fantasin är inte av denna världen. Vore den det skulle den väl kunna mäta sig i världens värden och bli formbar och förklarlig. Något som poeter behärskar och kan tolka till språk. Böcker. Konkreta sätt att konsumera dess överdådiga frukter. Något dyrt och värdefullt. Även i den värdsliga världen. Konst.
Men mitt stålstift skrapar banalt mot mitt papper. Ingen frukt finns att plocka i min snårskog. Än har jag inte skrivit mig fram med min stålstiftsyxa, så att jag behärskar tolkningen;den som måste göras innan frukter anses skördade eller stenar slipade...