Kan det var farligt att tillbe en Gud? Att tro att guden är som en person högre än oss alla andra. Att Gud har makt över allt. Det behöver kanske inte innebära att Guden har allt ansvar själv men det blir ju ändå en uppdelning i vad som är mer högaktat och det/ vi andra, som är lite smutsigare än den där perfekta Guden. Finns det förväntningar om en perfekthet i universum som är omöjlig att dela i livet medan vi ska samsas med alla andra lägre stående själar i världen, och Guden kan bara upplevas när vi dör och därmed blir helt avskärmade från våra medmänniskor..
Den uppdelningen av högt och lågt gör ju oundvikligen att vi dömer oss själva och våra medmänniskor rätt hårt och det blir svårt att leva i kärlek för vi är aldrig riktigt värda det där oändliga som bra tillhör Gud eftersom han är den ende perfekta..
Och vad är då fel med att döma oss själva för hårt? Vi ska ju vara ödmjuka? Ja men att förkasta sig själv och inte anse sig värdig är inte detsamma som att vara ödmjuk. Då är man absolut inte ödmjuk för sin egen varelse och då blir det svårt att vara det mot andra också. Det blir en hård och straffande värld. Om vi ser värdet i oss själva och andra så kan vi lyfta det och bli vänliga mot varandra. Det betyder inte att vi ska se oss själva som helt perfekta och inte sträva efter bättre. Men vi behöver inte fördöma oss. vi ska vörda Gud även om han inte är den person vi kan förvirras att tro..

Om man istället ser Gud som en kraft som finns i oss alla. Det kan i sig vara farligt att tro att man är Gud i den mening att man är den Ende. Men om man inser att man är en del av den oändliga kärleken och skaparkraften så kan man kanske lättare acceptera och älska sig själv och därmed andra. Man kan också lättare förstå sin egen kraft i hur stort ansvar vi själva har i hur världen ser ut och att vad vi än tar oss för och varje litet val vi gör eller vilka ord vi väljer att ta i vår mun, har effekt ut i världen. Precis som vi annars skulle belasta den Ende Guden för allt ont som eskalerar i världen så skulle vi behöva vakta oss själva för vad vi själva skapar i varje sekund. Vilka ord man använder till sina nära och hur man bemöter en främling eller vilka tankar man tillåter plats i huvudet hela dagarna, låter jag dem ta plats i mitt huvud så tar de plats i världen. För jag är en del av världen. Ju mer medveten du blir om det desto mer kan du se möjligheten i att förändra världen till något lite bättre. Det finns så många exempel på att en människa kan göra skillnad.
Jag tror att den ursprungliga tillbedda Guden är just den enhetliga kärlek som sammanflätar oss alla människor och vår omgivning. Vi har svårt att begripa omfattningen av den kraften så vi har gjort den till en person- Gud, som vi kan tillbe, som om Han vore en bättre person än oss andra. Men Gud är ingen person. Det vi vördar och tillber/vill kanalisera är kraften -kärleken.. Till detta gör att vi är ödmjuka och förstår värdet av det Gudomliga. Därmed kan vi inte vara vårdslösa.

Detta är en väldigt ogenomtänkt text som är just en fundering och inget annat. Ingen fakta ingen uppmaning.

Den ser så liten ut i tallen. Och på himlen, högt, högt upp. Den syns knappt i ungskogen när den sitter hukad över ett renkadaver. Men precis när den lyfter och flyger iväg, när den ännu är nära och inte hunnit över talltopparna. Då är den såå stor. Vingspannet är större än något jag själv kan mäta.
Men jag har varken kunskap eller utrustning för att då till någon bra bild. På ett sätt är det bra. För oftast så struntar jag i att fota och bara tittar. Upplever det själv.

Nu dök ett annat ämne plötsligt upp. Jag funderar ibland på vår ökande och speciellt bland ungdomar, både psykiska ohälsa och diagnoser som adhd och liknande.
?Varning, denna text är helt obearbetad och mest som en skiss för en massa olika saker som eventuellt behöver förklaras noggrannare eller till och med i ett annat forum för att man ska förstå sig på vad jag menar, ursäkta röran?.
I ayurveda talas det aldrig om dessa diagnoser direkt, eftersom de inte fanns förr i tiden. Däremot kan man se ett samband med väldigt tydligt vataöverakott vataobalans som ibland river med sig både Pitta och Kapha om den blir för stor. Vataoblans handlar mycket om oregelbundenhet och oro i sinne, instabilitet och att inte leva med fötterna på jorden. Det skapar oro och längtan efter något som lindrar den. Man har ofta hört att socker är en typisk sådan sak som vatan tar till när oregelbundenheten och tomheten blir för stor. Socker är mjukt och gott och stimulerar Kapha för att snabbt få en skön känsla av att komma närmare jorden och ett tillfälligt lugn.
Det finns en massa olika hormoner och ämnen i våra kroppar som ska stimulera oss att göra bra val för oss själva. Men de är uppbyggda under en lång tid då världen inte såg ut som den gör nu, med alla bekvämligheter vi har. Det blir för lättillgängligt med alla typer av positiv stimulans så vi trubbar av de positiva och kräver mer. Samtidigt blir vi inte härdade att utstå minsta påfrestning eller motgång. Man måste tänka även på sinnet som en muskel som behöver motstånd för att bli stark. Men vata är luft och lätthet och snabbhet, snabbt ska det gå att få sitt dopamin idag. Man behöver inte ens gå uppför några trappor med sina egna ben för att kasta sig ut från ett tak i Fortnite. Man kan spela hur länge som helst och adrenalinet byggs upp i kroppen för kroppen tror att den är där och krigar, men mekanismen i kroppen är ju gjord för att man ska använda den anspänningen för att musklerna ska arbeta hårt. Det gör de inte om man sitter på en stol och spelar hela dagen. Något blir fel i kroppen och dess signaler. Behöver man extra stimulans så ökar bara spelandet obalansen. Man behöver uppleva saker med kroppen istället. Där musklerna får kämpa, huden får svettas och man får känna suget i magen när man hoppar med jordens tyngdkraft. Kroppen är så mycket mer avancerat ihopsatt. Man upplever livet med varje cell, absolut inte bara i hjärnan där vi tror att vi upplever det mesta. Ja, det finns ett huvudkontor i skallen, men kroppen behöver känna mer fysiskt hela dagen för att må bra. Man kan inte tänka sig till allt man måste känna.
Nu för tiden pratar man om människor som om de vore maskiner eller datorer. Vi fungerar inte bara så, det som gör oss till människor är känslorna. Både rent sensoriskt och känslor som i hjärtat. Kommer vi inte i kontakt och har bra kommunikation med våra känslor och därmed vår kropp, så är det utan tvivel en väldigt obalanserad mänsklighet vi har framför oss.
Man pratar om högkänsliga och olika diagnoser med olika typer av känslighet. Det är vataöverskott men idag behandlas det inte alltid genom att balansera vata, istället ökas vata hela tiden. Oregelbundenheten. Det blir inte mörkt på kvällen till exempel, vi har lampor och skärmljus. Vi går inte upp och ut på morgonen som alltid varit den naturliga starten på varje dag. Vi går sällan barfota. Vi äter inte regelbundet eftersom vi nu har lösningar som kylskåp och mikrovågsugn som gör att vi kan äta gammal uppvärmd mat snabbt. För att inte tala om att nylagad mat är den med högst Prana, livskraft, något vi totalt förbiser, men som har stor del i varför vi känner oss så trötta sjuka och svaga trots alla kalorier och vitaminer vi får i oss.
Vi kan ha många punkter på dagens schema och hinner vara på många olika platser under en dag eftersom vi har fortskaffningsmedel som förflyttar oss overkligt snabbt flera mil åt gången. Vi interagerar i väldigt många mer konversationer varje dag med människor och företag mm som vi aldrig på ett naturligt stenåldersvis skulle kunna ha tillgång till. Våra kroppar och sinnen ska ändå processa allt detta. Men det tänker vi inte på.
Det är såå mycket som vi inte tänker på. Vi litar på doktorn. Som om doktorn skulle kunna ha alla aspekter på ditt liv avklarade på en timma. Vi måste lita på något eftersom vi lever i ett flygande kaos, åtminstone om vi skulle fråga vår känslokropps upplevelser. Man kan se lindring av mediciner som gör att man kanske lättare kan anpassa sig på ett sätt, men kaoset vi skapat är fortfarande och river i andra änden av personen. Diagnoser är bra för att lära sig förstå lite mer av hur vi fungerar och kan hjälpa varandra. Men det räcker inte alls för att mänskligheten ska må bra. Det finns så många fler dimensioner vi behöver jobba med om vi vill få ordning på den psykiska ohälsan. Diagnoserna och alla människors individuella olikheter ska inte behöva vara ett så stort problem. Om vi sneglar lite utanför ramarna så finns det så mycket mer vi kan göra för att våra kroppar och därmed mänskligheten ska må bra både på cellnivå, mentalt, andligt och som ett samhälle.
Det här var ju en oplanerad och oredigerad text som jag antagligen får återkomma till för att den ska bli vettig men nu hinner jag inte skriva mer? bilden föreställer barn som hopparfrån olika våningar på ett hus ner i en hög med madrasser. Något som kanske skulle tilltala barn idag som har högt påslag av sånt som kan bli till problem i ett klassrum till exempel