Gethagarna i Myrlandet.
Jag skaffade mina första lappgetter 2007. Det fanns inte många då. Jag var med i genbanken för att bevara den här gamla rasen. När jag flyttade till Mellanboda hade jag fyra getter. Mina getter fick killingar och jag var inne på femte generationen 2024. Getter är inte det lättaste att stängsla in alltid. Vissa delar av mina hagar är risgärdesgård med kompletterande eltråd. Det blir komposterbara sånär som på eltrådarna. Jag ville bygga så för att se om det gick. Det går. Jag ville prova göra ost för att se om det gick. Det går. Jag ville prova slakta och göra naturlig mat från gården. Det går. Jag ville prova göra korv som man kan sälja.Det går. Nästa söndag står jag på marknad i Sjulnäs och säljer korv och något skinn tillsammans med lite grejer från mina Pennspår. Det blir inte så mycket, men det är saker som jag gör när jag inte håller på med friskvård. Det mest hållbara är att leva av det man gör..

   Ikväll gick jag en promenad. Det körde bilar på landsvägen. De körde fort och med helljus på i mörkret. Jag svängde av och gick in efter skogsvägarna istället. Det finns inga gatlysen i skogen. Men ikväll var det bra med månljus och det är bara en gatlykta per infart här, så det blir ungeär en per kilometer. Nog är det ju ändå mörkt på sina ställen trots månljuset. Men det ligger åtminstone inga huggormar och solar på vägen så jag går med trygga steg. Knastret av grus under mina kängor kan nog skrämma bort någon älg eller så.

 Det var lugnare att gå i skogen, allt är ju skog egentligen, men här var det ingen trafik. Jag tänkte på att många tycker att det är obehagligt att gå i mörkret. De vill kunna se allt omkring sig för att vara trygga. Jag tänkte på att det är någon slags falsk trygghet. Jag litar på de här björkarna jag passerar, och på stenarna och mossan och till och med på björnen. Antingen att den ska höra mig och gå undan och gömma sig eller att den redan har gått och lagt sig eller i värsta fall så tar den mig, men det vore ju ändå så otroligt så det har jag inte energi till övers för att oroa mig för. Månljuset räcker gott för att jag ska se vägen och då vet jag att jag inte går vilse i alla fall.

Efter några hundra meter så glimmar det till mellan de svarta träden. Det är Viktorias gård. Sist jag gick på den här vägen så såg jag en ungräv som vek av från vägen och slank in i buskaget bakom hennes fuse där hon har sina höns. Jag knackade på hos henne för att varna för räven. Hon öppnade och skrek av chocken. Så ofta får vi besökare til fots här i skogen haha. Det var bara hunden som hade hört att jag knackat på dörren så den skällde. När hon skulle släppa ut hunden så stod jag bara där på bron och hon blev tvärrädd fastän jag hade backat så jag inte stod alldeles nära, för jag visste att man kan bli förvånad om man får oväntat besök utan bil här. Men hon har bott här större delen av sitt liv och hon är en hårding egentligen. Jag hälsar inte på henne ikväll. Jag har hostat i två veckor och vill inte gärna hälsa på någon. Jag borde egentligen inte ha gått så långt då jag varit sjuk. Men det var så stressande med bilarna så jag tänkte att det var lugnare att gå småvägarna hem trots att det blir lite längre.

Jag bestämmer mig för att inte planera så mycket när jag går. Låta tanken vila och njuta av naturen. Benen går av sig själva och jag åker bara med. Det är vackert trots att man inte ser det vanliga. Man ser till exempel detaljer i molnen och stjärnorna och trädens siluetter. Skuggor och upplysta stenpartier. 

Efter ett tag kommer jag till en sandig korsning med några tallar i mitten. Jag rundar tallarna och går nedför backen. Det är inte jättelångt till där nästa gård stod en gång. Den brann ned på 70-talet så nu serr man bara lite rester av fuset där. Det är lite svårt att föreställa sig hur ladskapet såg ut här då marken var urdikad och uppodlad. 'då det var åkrar och ängar mellan skogspariterna. Man kan fortfarande tydligt se de raka diken som grävdes i miltal i noga uträknade strikta mönster genom myrlandskapet och att det växer gräs istället för lingonris där det förr odlats korn. Där står rangliga glasbjörkar tätt i tuvorna mellan dikena istället för tall.

När jag kommer nedför skolbacken kan jag gena mellan skogsvägarna ner till den väg som leder till mitt hus. Jag säger skolbacken fastän skolan för länge sedan är borta. Den stora bygnaden timrades ner och det syns knappt ett spår. Där gick en gång hundra skolbarn trots att det bara var från ett tjugotal hus utspridda i Myrlandet. Jag menar, hundra skolbarn på tjugo gårdar, det fanns ju barn som var både före och efter skolåldern i gårdarna också, så det måste ha varit gott om ungar i alla fall. Jag har läst i boken om Myrlandet att det ska ha varit några familjer som var lestadianer här. Skogsbolag har rustat skogsbilvägarna här uppe men jag undrar hur det är med stigen jag går på. Den är stenig och smal och kan aldrig ha varit bilväg. Har den bara trampats av fötter, hovar, klövar och tassar ända sedan skolbarnen gick upp den för hundra år sedan? Månen bländar mig mellan de höga täta granarna. Jag måste skymma med hnden för att se var jag sätter fötterna så jag inte snubblar. Mellan granarna kan man ana små ljus från Mickes gård. Där hade de en liten affär med det nödvändigaste då det begav sig. Över hans gård har Sveaskog ett vägservitut och en övervuxen väg som går ända bort till min gård. 

Sveas väg behöver röjas. MAn får akta så man inte får kvistar i ansiktet. Men över hygget får månljuset fart och kan obegränsat breda ut sig. Nu är det lätt att gå här och man ser bra. Där borta lyser det i fönstren på mitt hus. Vägen går så nära köksfönstret att man ser byrån med den lilla fransiga 70-talslampskärmen och grenen i taket med örter på tork. Under den hänger två tavlor som jag målat. En med en skogspromenad med barnvagn och en med en flicka som sover i en björnfamn. De speglar nog min tillit till skogen trots mörkret. Men jag är så tacksam över månljuset ändå. På fredag är det fullmåne igen. Den sista av fyra superfullmånar som varit denna höst 2024. 

Hej
Snart är det vår igen. Tiden går så fort så det är lika bra att förbereda sig. Min hitintills hemliga tanke var att förbereda för att skapa en ny väggalmanacka med bilder som jag målat. Man kan se Sagoalmanackan på gamla inlägg här eller på Facebook på ?Pennspår?.
Jag tänkte att humlan kanske skulle passa i maj?
På första bilden är skissen i min skissbok. Den här gången har jag gjort skissen i akvarell och väldigt lik en färdig bild fast väldigt liten och på vanligt papper. Man ser till och med avtryck från saker jag ritat på andra sidan av bladet. Men jag har börjat måla den på akvarellpapper nu och det är nog inte så mycket kvar..
Jag lär mig fortfarande?