Jag har en viss förkärlek för hagar och deras utveckling. Jag skapade en gång ett hagkomplex på två hektar blandad mark och där blev så fint och artrikt. Nu bor jag på ett annat ställe och har börjat utforma naturen omkring mig. Samtidigt som jag fått det ena förhindret efter det andra. Det går segt och jag har lång tid framför mig av väntan på resultat av bete och pyssel med hagar. Jag ser dock små små guldkorn som håller hoppet vid liv. Det kan vara åkerbärsblommor, hjortronblommor eller små violer, grodor och paddor i diket eller en liten stund på filten vid bäcken. Då upplever jag det så vackert redan som jag ser att det kommer att bli. För en annan kanske bara skulle se den toviga jorden, sly, trassliga stängsel, döda kvistar och mygghål kantat med hyggen och elledningar till förbannelse. Man får välja vad man ser. Och putsa sin dröm en pinne i taget. Det är enormt tålamodsprövande då man även har en släng av enorm trötthet att hantera. Därför är jag ännu mer inställd på att den här förvandlingen av markerna kommer att ta längre tid. Jag kan helt enkelt inte jobba på som tidigare. Men jag bidar min tid och ser det jag ser. Det är en stor del av förvandlingen. Bara att lägga märke till den och vara tacksam för varje strå.
Även om jag inte orkar, så har min vision redan börjat. Sen när man ser alla arter som trivs i den blandade miljön i hagarna så får man lön för mödan. En bekräftelse på ett tyst och långsamt arbete tillsammans med djuren och växterna. Ja för jag röjer varsamt. Varje kvist har sin plats och inte en av dem bryts tanklöst eller i onödan. Fågelbon på flera ställen i hagarna vittnar om att någon delar min uppfattning om att den här platsen har potential att bli ännu ett litet paradis.. Jag har så mycket mer än getter i mina hagar. Det krävs en speciell blick för att se allt det fina..