Bruta:
I teorin skulle man ju kunna göra alla tre ingredienserna själv. Jag fick lära mig baka tunnbröd av min mamma när jag var 13 år. Då bakade vi hemma på Lillberget i en timrad bagarstuga som är flera hundra år gammal. När vi köpte vårt ställe här i långnäs var jag så nöjd att det fanns ladugård, vedhus, sommarstuga och bagarstuga med fungerande ugn. Jag har gjort mjukkakor där innan jag fick barn. Sen fick jag för ont i kroppen för att baka och elda och diska tråg och arbeta deg. Ugnen är lite smalare än den gamla vi hade så det blir nog inte lika stora tunnbröd. Kanske nån gång ändå att man får tid att använda den och göra eget tunnbröd och mjukkaka igen. Lingon har jag visserligen plockat ifjol men inte så att det räcker så här länge. Men jag är så petig när jag rensar lingon, så det var ju tur att jag inte plockat så mycket :)
Mjölken är det enda som är hemmagjort i brutan. Jag har börjat mjölka Gullie eftersom hon har så mycket mjölk. Så här på sommaren brukar den inte vara lika populär att dricka, då grönskan på betet ger mer getsmak åt mjölken. Så då är det bättre att spara ihop mjölk till ystning. Men det blir bara 100g ost av 1 kg mjölk, så då är det ju lika bra att dra igång och mjölka en get till då man ändå är i farten. Så i morse bråkade jag lite med ettåriga Torvi för att få henne att stå stilla och inte smutsa ner i mjölkkoppen. Så får jag någon dl av henne också om jag sätter ett knä bakom frambenen på henne så att hon inte backar ner från bordet. Lite akrobatik, tjurskallighet och mycket tålamod krävs för att mjölka in en ungget. Men hon är fin lillTorvan. Och hennes dotter Fina ser ut att kunna bli en riktigt fin get hon också. Dock är Torvi av en annan modell än Gullie. Torvi har mindre spenar och är mer segmjölkad, som sin mamma Julia. Julia har än en gång flyttat från oss till Forsnäs Hemman, efter ytterligare två år hos mej. På Forsnäs bodde hon i sex år. Jag sålde henne dit när hon var ett år gammal. Då var hon min favorit och mitt ?hopp om framtiden?, men min kropp orkade inte. Efter två år av foglossningar gav jag upp och sålde alla getter.
Fyra år senare var jag så pass bra i kroppen igen så jag vågade drömma om att ha djur. Jag byggde hagar och slog hö och hässjade. Och så i november körde jag till Vilhelmina och köpte Gullie, en av Julias vita döttrar, och en passande bock till henne. Gullie betyder guld på sydsamiska. Hon är min guldget, ger god mjölk som jag tex. idag dricker bara som den är trots grönsäsong. Hon står så stilla när man mjölkar så man kan ställa muggen under henne och mjölka med båda händerna. Tre lugna, fina, vita bockar har hon fått, och två svarta flickor.
Det är Gullie som brukar ha klockan på sig. Hon är matriark i hagen, över Julias tvillingdöttrar Spira och Torvi, och sin egen dotter Lyckan. Hon har jämna lättmjölkade juver och ingen mastit. Mjölken är mindre slembildande än komjölk och snällare mot magen. Många laktosintoleranta tål getmjölk. Ja, killingarna går med sina mammor hela tiden, men det blir mjölk över till oss ändå. Och snart är småbockarna tre månader och då måste de skiljas från sina mammor ändå pga. inavelsrisk..

Experimentet går ut på att göra en slags täckodling av potatis. Täckningen består av vad jag skottat ut ur getladan. Ett års strö med innehåll av diverse som kommer av getter. Näringsrikt. Inte närmelsevis som från en ko, men ändå. Kaningödsel finns med i ströet också. Tilde var förstås med och kastade glatt potatisar i varje hål, men aktade noga potatisarnas ögon. Hon gjorde faktiskt spontant en hel film om hur man sätter potatis (och varför getbajs är så bra) men den blev drygt 5 min lång så den gick inte att ladda upp. Hur långa filmer kan man lägga upp här?
Vi skrattade en massa, det är ju jättekul!
Innan vi gick in och lade isäng ungen så hälsade vi på båten nere vid viken. Dunsa följde med.

Vår stora hägg med gardiner av vita, doftande blommor som dinglade i vinden över gräsmattan vid sommarstugan, föll med ett brak en morgon när jag just kikade ut genom ytterdörren.
- Men vad håller grannen på med?!
Inget. Det var när saven steg som en av stammarna blev för tung och knäcktes. Sen låg den där och blommade sin sista blomning innan vi tog bort den. Nu har jag plockat häggkvistar i backen ovanför oss. De doftar jättegott när man passerar dem i köket.
Vi har ett fantastiskt högsommarväder såhär i maj. För bara några veckor sedan låg snön djup. Man ser på fotbollsfotona i förra inlägget att det ligger kvar drivor runt plan trots att folk går i kortärmat.
Också en massa bilder på mins små killingar i hagen. Ja, på bilden är ALLA killingar för tillfället.

Det började med en morgon med bokstavligen guldkanter på allt jag såg framför mig. Solen gjorde guldglitter i viken och lyste på allt så det lyste kring konturerna. Jag försökte fota men det ger ju ingen rättvisa åt verkligheten. Hönsen är instängda tills jag är klar och har stängt getladan.

Sen var det fotbollscup. V var taggad för årets första match. Det är så kul att se! De spelade mot Storfors, som hade hemmaplan. Det slutade noll noll men var en rolig och spännande match.
Andra matchen var inte förrän flera timmar senare, så vi for hem ett tag eftersom jag är ganska så förkyld och Viggo fick följa med Karl hem och de hann vara på loppis och köpa var sitt lejon medan jag och Tilde vilade med en saga i hagen.
Andra matchen började med ett mål av Ville. Viggo gjorde flera anfall och skott på mål. Både han och Ted var mycket framför målet och Teds boll skruvade sig på mållinjen och for ut igen. Sen skjuter Viggo retur i ribban och den var även i stolpen, men inte i mål. Viggo satte dock ett jättesnyggt mål i krysset. Han hann även springa ikapp tre av motståndarna och sparka bort en lovande målchans för dem. Matchen var mot Munksund och slutade 2-1 till IBFF.
Sista matchen mot Älvsbyn var också spännande och Älvsbyborna var vassare än vanligt och hade flera anfall. Viggo tog av dem bollen och dribblade förbi flera stycken innan han passade till Ville som sköt på mål men tyvärr missade. Matchen slutade 1-3 till Älvsbyn. Viggo gjorde IBFFs mål, när han dribblade förbi dem nästan till hörnlinjen och sköt mål snett därifrån.
Härligt Viggo!!
När vi kom hem stekte vi upp pannkaka från dagen innan. Viggo duchde och jag bakade en kaka. Sen spelade vi Seqence och åt fudgekaka med grädde. Efter det kändes det som vi behövde en sista dos frisk luft så vi gick ut och Viggo spelade fotboll för sig själv medan jag och Tilde plockade ägg och tog in getterna. De börjar känna till rutinerna, alla utom lille Blixten, Lyckans bockkilling som är lite vildare och springer undan. Dunsa är jätteglad att få hjälpa till att valla in honom. Men snart ska han nog gå fint i koppel han med..
vi pratade lite med grannarna som var ute med sina höns. Nu ska de snart komma över på kaffe. Gårdagen avslutades i storsängen med sagan ?När Bäckhultarn for till stan? av Astrid Lindgren. Tilde tyckte den var så rolig så Viggo ville också höra den, men de somnade båda som stockar. Och jag med, så jag bloggar idag istället.

Jag har två bilder som är tagna med tolv dagars mellanrum. Utsikt över samma hage fast med olika vinklar.

Tänkte först att rubriken skulle vara, det eviga året. Allt går runt runt. Den blomstertid nu kommer.. det är så gudomligt vackert och varför, varför gråter då alla mammorna (inte alla) när psalmen sjungs av förväntansfulla barnaröster på skolavslutningarna? Ja, för ?allt kött är hö, och blomstren dö?.. och detta vet den som har levat. Vi sörjer ju inte de blommor som ska vissna till hösten, men ack det sköna i att få se barnen växa upp och att det går för fort. Alldeles för fort allting. Vi påminns om hur längesedan det var man själv stod där och rabblade sångtexten medan man bara väntade på sommarlovet och friheten där ute bakom de fladdrande björkbladen. En evig frihet. Det är kontrasterna som framkallar känslorna tror jag. För inte grät jag på mina egna skolavslutningar minsann, det där fjolleriet begrep jag mig inte på. Men ska man känna att man lever så ska man... Ska man kunna njuta av livet och kunna öppna ögonen för dess skönhet, måste man vara beredd att få en kvist i ögat då och då. För det stannar aldrig, aldrig upp, inte ens för de vackraste iakttagelser. Det är verkligen omöjligt att fånga ögonblick. Tiden har satt sådana funderingar i huvudet på mig ända sedan vi gick i trean eller fyran och gick på en teaterföreställning om tiden. Sedan jobbade vi med tiden som tema i klassrummet och vi skulle skriva: Tid är... Jag kom inte på något sant att skriva. Fröken försökte hjälpa mig med någon, som jag tyckte, banal halvsanning om en såpass komplex fråga. Jag blev inte nöjd. Men hängde väl ändå upp min teckning och text om ?tiden? i korridoren på Blåsmarksskolan. Den var inte klar tyckte jag. Jag hade inte gjort klart vad tiden var.. Så småningom kom jag fram till en liten teori om pararella universum som skapas igen och igen, nästan som en kopia på detta nu men som bara överlever ett ?nu?, alltså en slags nolltid. Efter varje sådan nolltid, när nästa ska ta vid har förhållandena förflyttat sig så lite så att det nya ?nuet? blir en framtid av det gamla. Allt återskapas därför blir det möjligt att förändra. Därför kan till och med tankar bli en förändrande faktor. För när materien upphör är tanken lika stark som verkligheten. I nästa ögonblick är vi helt nya igen, med en liten liten förändring. Det är också därför allt kan hända, man kan förändras åt olika håll beroende på hur krafterna verkar i nästa återskapande. Vore det inte så skulle ju allt vara förutsägbart. Vi skulle redan veta vilken bana livet följer.
Jag trodde också att om man klöv atomer in i det ytterst minsta, skulle man finna universum och galaxer.
Det har visat sig att det teoretiskt går att göra tidsresor i rymden. Men också att i atomkärnornas innersta delar, på kvantnivå, kan partiklar befinna sig på flera platser samtidigt. Dessa partiklar färdas i banor kring andra partiklar och deras kraft håller dem ihop. Beror detta antagande om partikelns förmåga att befinna sig på olika platser samtidigt på att det faktiskt finns olika dimensioner och att det skulle kunna finnas även i andra avseenden, eller beror det på att vår tidsmätning är för klumpig för så små mätningar? Kanske har vi ännu inte kunnat fastställa nolltiden....

Ska vi ha fötterna på jorden bör vi hålla oss till årscyklerna. Solen kommer tillbaka. Gräs börjar växa, varje år blir det nya killingar och hönsen lägger ägg i överflöd. Det är en återkommande ?evighet? som kan ge oss tröst i kaoset. Mat och värme ska finnas för oss. Men det eviga året kan man kanske inte heller ta för givet? Det mer förgängliga är det som verkligen förändras helt naturligt. Barn växer upp, de ska förstås vidare. Man vill inte tro att det käraste man har också är tid. Men tiden förändrar verkligen allt. Tur att då kärleken är lite mer stillsam, den far ju ändå inte fram lika obevekligt och föränderligt. I kärlek kan man vila medan tiden virvlar fram..