Jag har två bilder som är tagna med tolv dagars mellanrum. Utsikt över samma hage fast med olika vinklar.

Tänkte först att rubriken skulle vara, det eviga året. Allt går runt runt. Den blomstertid nu kommer.. det är så gudomligt vackert och varför, varför gråter då alla mammorna (inte alla) när psalmen sjungs av förväntansfulla barnaröster på skolavslutningarna? Ja, för ?allt kött är hö, och blomstren dö?.. och detta vet den som har levat. Vi sörjer ju inte de blommor som ska vissna till hösten, men ack det sköna i att få se barnen växa upp och att det går för fort. Alldeles för fort allting. Vi påminns om hur längesedan det var man själv stod där och rabblade sångtexten medan man bara väntade på sommarlovet och friheten där ute bakom de fladdrande björkbladen. En evig frihet. Det är kontrasterna som framkallar känslorna tror jag. För inte grät jag på mina egna skolavslutningar minsann, det där fjolleriet begrep jag mig inte på. Men ska man känna att man lever så ska man... Ska man kunna njuta av livet och kunna öppna ögonen för dess skönhet, måste man vara beredd att få en kvist i ögat då och då. För det stannar aldrig, aldrig upp, inte ens för de vackraste iakttagelser. Det är verkligen omöjligt att fånga ögonblick. Tiden har satt sådana funderingar i huvudet på mig ända sedan vi gick i trean eller fyran och gick på en teaterföreställning om tiden. Sedan jobbade vi med tiden som tema i klassrummet och vi skulle skriva: Tid är... Jag kom inte på något sant att skriva. Fröken försökte hjälpa mig med någon, som jag tyckte, banal halvsanning om en såpass komplex fråga. Jag blev inte nöjd. Men hängde väl ändå upp min teckning och text om ?tiden? i korridoren på Blåsmarksskolan. Den var inte klar tyckte jag. Jag hade inte gjort klart vad tiden var.. Så småningom kom jag fram till en liten teori om pararella universum som skapas igen och igen, nästan som en kopia på detta nu men som bara överlever ett ?nu?, alltså en slags nolltid. Efter varje sådan nolltid, när nästa ska ta vid har förhållandena förflyttat sig så lite så att det nya ?nuet? blir en framtid av det gamla. Allt återskapas därför blir det möjligt att förändra. Därför kan till och med tankar bli en förändrande faktor. För när materien upphör är tanken lika stark som verkligheten. I nästa ögonblick är vi helt nya igen, med en liten liten förändring. Det är också därför allt kan hända, man kan förändras åt olika håll beroende på hur krafterna verkar i nästa återskapande. Vore det inte så skulle ju allt vara förutsägbart. Vi skulle redan veta vilken bana livet följer.
Jag trodde också att om man klöv atomer in i det ytterst minsta, skulle man finna universum och galaxer.
Det har visat sig att det teoretiskt går att göra tidsresor i rymden. Men också att i atomkärnornas innersta delar, på kvantnivå, kan partiklar befinna sig på flera platser samtidigt. Dessa partiklar färdas i banor kring andra partiklar och deras kraft håller dem ihop. Beror detta antagande om partikelns förmåga att befinna sig på olika platser samtidigt på att det faktiskt finns olika dimensioner och att det skulle kunna finnas även i andra avseenden, eller beror det på att vår tidsmätning är för klumpig för så små mätningar? Kanske har vi ännu inte kunnat fastställa nolltiden....

Ska vi ha fötterna på jorden bör vi hålla oss till årscyklerna. Solen kommer tillbaka. Gräs börjar växa, varje år blir det nya killingar och hönsen lägger ägg i överflöd. Det är en återkommande ?evighet? som kan ge oss tröst i kaoset. Mat och värme ska finnas för oss. Men det eviga året kan man kanske inte heller ta för givet? Det mer förgängliga är det som verkligen förändras helt naturligt. Barn växer upp, de ska förstås vidare. Man vill inte tro att det käraste man har också är tid. Men tiden förändrar verkligen allt. Tur att då kärleken är lite mer stillsam, den far ju ändå inte fram lika obevekligt och föränderligt. I kärlek kan man vila medan tiden virvlar fram..